Även att jag inte är aktiv på bloggen längre så kommer det
fortfarande in förfrågningar och kommentarer om syndromet, oss och lille z. Det
värmer i den fuktiga vinterkylan att det finns ett behov av ny kunskap och även
att diagnostiken på SMS har ökat. Fler och fler uppmärksammar ”onormala”
utvecklingar av sina barn och vågar strida för ett svar. Idag nöjer sig inte
lika många med ett svar utan det googlas utav bara tusan för att få ett korrekt
svar. Ett svar där man känner att man passar in vare sig man vill eller inte.
En anonym läsare undrade lite kring om hur Z är med våra hundar
och lite generellt om självskadebeteendet och om utvecklingstörning.
En person med SMS utvecklar i 75-90% av fallen ett självskadebeteende
mellan 18-24 månader. Givetvis kan det starta tidigare och senare. Det börjar
ofta med huvuddunkningar, biter sig, drar i håret osv men många drar ut sina
naglar på händer och fötter, pillar sönder skinnet, och stoppar in objekt i
kroppsöppningar. Att se sitt barn göra sig illa är hjärtskärande och en
maktlöshet träder in. Man försöker avleda och hindra men uppmärksamhet till
beteendet förstärker ofta handlingen. Så att sen ta hand om en lite kille som
blöder ymnigt från näsan efter stoppat in diverse grejer slutar ofta med ett
slakthusliknande hem då det inte är det enklaste att lugna en person med sms i
affekt. Vi är bara glada så länge vi lyckas hindra honom från att hamna på
sjukhuset då det är ett ställe som i princip är omöjligt att åka till.
Inte för han tycker det är läskigt eller att jag inte alls
uppskattar det blaskiga kaffet där utan att ALLT är så otroligt spännande!!
Syrgasapparater ska pillas isär, stetoskop ska undersökas och gärna pilla
sönder den till oigenkännlighet, larmknappar ska tryckas på, alla
undersökningsrum ska besökas och gärna en snabb språngmarsch in på operation
och ödelägga den sterila miljön. Jo vi har varit där alltför många gånger och
även att det är skrivet med rött i hans journal att han inte ska behöva vänta
tycker de att han kan vänta precis som alla andra. Jag instämmer faktiskt där… det
ska inte särbehandlas… men personalen brukar snabbt ångra sitt val och göra
behandlingsprocessen kort. Tilläggas ska att Z är lika aktiv vare sig han är
skadad, har hög feber, nyopererad eller bara inne på kontroll. Nog om det…
Frågan på när utbrotten börjar är väldigt olika. I Z:s fall
började han visa mycket ”vilja” tidigt och så här i efterhand ser jag att det
var symptom på SMS. Som bebis däremot var han ”så snäll och lugn” som
omgivningen beskrev honom. Inga tecken på hyperaktivitet eller utbrott. Han sov
mycket (förutom på nätterna) och han åt dåligt. Ständigt förstoppad och nya
infektioner varje vecka. Vanliga öroninflammationer varvat med livshotande. Det
var vår vardag då… jag minns jag fann det så jobbigt. Men jag skulle snart bli
varse vad jobbigt var ;-)
Personer med SMS får ofta kognitiv nedsättning som är mild
till måttlig. Det varierar ganska stort världen över och jag har träffat
människor med SMS som är gravt nedsatta till fullt fungerande. Men det
vanligaste är att de får någon form av nedsättning. Utvecklingsprofilen är ofta
väldigt ojämn och den känslomässiga utvecklingsnivån är ofta lägre än den
kognitiva.
Den sista frågan gäller hur Z är med våra hundar. Sedan jag
sist skrev har mycket hänt. En lite del av 2014:s jäkliga år är att båda våra
trotjänare har vandrat vidare till hundparadiset där de nu fullt legalt jagar
vilt, katter och norpar åt sig folks smörgåsar. Men Z är uppväxt med djur i
alla dess former och min ståndpunkt är väldigt klar över barn och djur oavsett
diagnos. Djur är mitt ansvar likaså barnet. Alla djur kan bita ifrån om det gör
ont eller om de blir skrämda och de har de sin fulla rätt att göra. Så vad det
gäller Z har jag alltid funnits i närheten och skyddat djuren från honom eller
övervakat noga. Händer det nåt är det mitt fel…inte djurets. Z har alltid varit
stark och har en låg impulskontroll. Så han tog gärna tag lite hårt i hundarna
ibland och oftast svarade de med att de gick undan om jag inte hann fram. En av
dem kände av när Z skulle få utbrott så han gick redan då ut i hallen för att
slippa bråket. Z älskar djur men har även en viss respekt. Han blev riven av en
katt vid ett tillfälle som han tyckte det var lämpligt att lyfta i svansen. Det
gjorde han aldrig om och idag går han omvägar för katter. Samtidigt när
utbrotten kommer kan han inte själv kontrollera sig och omedvetet kan alla i
hans omgivning råka ut för sparkar och slag.
Så ska man skaffa djur eller har så bör man tänka till och ha en lite plan för hur man på bästa sätt kan skydda dem i olika lägen. Jag saknar mina hundar och vill gärna ha en ny men vågar inte riktigt. Mina gamla var med sedan Z föddes och de kände honom.
Så ska man skaffa djur eller har så bör man tänka till och ha en lite plan för hur man på bästa sätt kan skydda dem i olika lägen. Jag saknar mina hundar och vill gärna ha en ny men vågar inte riktigt. Mina gamla var med sedan Z föddes och de kände honom.
Nåväl...
Det var dagens skörd av lite SMS information. Jag önskar er en finfin dag go´vänner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar