Icas hjärnmassa

Jag undrar ja...

Jag bloggade till det lite häromdagen när jag berättade om en liten resa vi gjorde förra året. När jag satt och drömde mig bort blande de gamla semesterbilderna hittade jag denna och drog mig snabbt till minnes när vi strosade på den fina stranden. Vem fasen glömmer sin krycka? Jag tittade mig omkring och tänkte att någon halt tant kanske hade parkerat den där medan hon tog sig ett välbehövt dopp i det kalla vattnet men jag såg ingen. Kryckan kanske symboliserade att stranden var handikappvänlig... men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Man sjönk ner till knäskålarna i den djupa sanden så att dra en rullstol där var inte att rekommendera även att vi ändå såg några som gjorde det med en viss framgång... fast det slutade med att en bar rullstolsägaren och en stolen.

Jag är i en sån där vill resa-fas just nu. Jag har ett sjukt behov av att packa ner min gamla bikini och några fåniga flipflop som alltid ger mig irriterande sår mellan tårna. Att bara för en vecka få lämna vardagslivet och alla måsten, rutiner, sömnlöshet och plugg. Jag vill bara vara ifred och tänka, skriva, skapa nya drömmar, uppleva drömmar och kanske... bara kanske hälla i mig en skapligt kall Mojito!
Jag har nog alltid varit en flyktbenägen person... jag vill gärna sticka iväg när något blir jobbigt. Nu är det väl inget specifikt som får mig att vilja lämna mitt liv för en vecka... men krafterna har sinat och hjärnan ramlade nog ut på Ica förra veckan eller gick en säkring eller nåt för den är helt ur funktion. Jag har en tenta på fredag i psykologi och seriöst... jag fattar inget även att det är mitt ämne. Så intressant att jag skulle kunna läsa all världens böcker om eländet men... inte nu. Jag läser men varenda bokstav har en förmåga att leta sig iväg från huvudets inlärningscentral... de ligger nog i levern eller nåt.

Z min Z... Vad kan man säga om den lilla sprakpålen? Han förvånar mig varenda dag med nya tecken och färdigheter. När jag inte umgås med andra barn i hans ålder så ser jag inte hans problematik lika starkt. Man är så van vid honom och hans "bus" att det blir normalt på något förvrängt sätt. När han sätter en gadd i hans tröja t. ex. och gör ett litet hål på en nanosekund för att sen riva sönder den likt Hulken ler jag fånigt och tänker "Åh så stark han är" nästan larvigt stolt. Givetvis får han inte riva sönder varken sina kläder, lakan eller något annat för den delen heller men ibland blir allt knas så normalt här hemma.
Tyvärr har han lagt till ytterliggare en självskadehandling som innebär att han plockar bort skinn på sina små underbara fötter. De är väldigt torra och spricker ofta och sjukvården påstår att det inte finns något att göra så jag hittar på egna hopkok för att mjuka upp de små tassarna. Men än har jag inte hittat det rätta receptet så han förvärrar läkeprocessen med pill och plock framförallt på nätterna. Jag kanske kan tejpa fast ett par strumpor på han? Hmm... ne det gör nog inte saken bättre...
Jaja...det finns de som har det värre.
Nu tog min gnällpott slut för idag tror jag... men jag måste bara tillägga att årets första snö har stiligt gjort entre här ikväll. Är det inte ljuvligt?!

Ha en finfin kväll go´vänner!!!