måndag 28 februari 2011

Ärlighet varar längst?!

Barn är för roliga. De lever i nuet, säger vad de tycker och ställer frågor som kan få vem som helst att rodna.
Jag kommer ihåg en gång för länge sen när jag fortfarande var singel och bodde ensam med mitt matvrak till hund. Jag vet inte om det var fodret eller hans då snabba ämnesomsättning men hundbajspåsar var något som gick åt med rykande åtgång. Eftersom det är en stor hund så behövdes det xl-påsar. Ni vet vad man säger; stor hund, stora....bajspåsar.
Sen kom dagen då min visdomstand tackade för sig...med besked. Hög feber, outhärdlig smärta och en hemsk infektion. Tandläkarbesöket tog tre timmar med bedövning som inte tog, det borrades i käkbenet och det syddes värre en ett gäng ungar på syslöjd...ja resultatet var likvärdigt. När jag väl hade tagit mig hem, drogad av något mirakelmedel kastade jag mig på soffan och låg där i fem dagar innan den värsta smärtan släppt. De dagarna med feberfrossa minns jag knappt. Förmodligen fick vovven då göra sina 17 behov om dagen på min lilla tomt jag hade till lägengeten. (tacka vet jag marklägenhet). När jag kommit ur min självömkande feberdimma och tittade ut i trädgården såg jag "små" prydliga högar överallt. Det var bara att ta en rejäl plastpåse och ge sig ut i bajsgården och börja plocka. Damn så full påsen blev!
Var ska jag kasta den? På gården låg soprummet och jag tänkte att jag kunde smita obemärkt dit och bokstavligen dumpa avfallet. Påsen var "Dyng"tung men jag bar den som den vägde 10gram så folk skulle tro att jag bar ut lite kaffesump eller nåt. På vägen dit mötte jag grannes lilla flicka på 7 år. -Var ska du? frågade hon. -Till soprummet, svarade jag med min fjäderlätta påse som skulle spricka när som helst. Hon tittade noggrant på min påse och utbrast sen: Är hela påsen full med hundbajs? Samtidigt mötte vi två "kvarterspoliser" som var kända att styra upp kvarteret med att gnälla på en felställd cykel eller gud förbjude, barn som "lekte" för högt. Ne...ne...det är kaffesump....
-Det är sopsortering här! sa ena kvarterspolistanten surt. Flickan hamnade i sitt esse: Haha...du har hundbajs i påsen. Jag har aldrig sett så mycket bajs förut!

Nu i efterhand skrattar jag åt det hela och visst är ungar för härliga. Men plötsligt en dag kan ett barns ord svida så.
Häromdagen när jag skulle hämta Z på dagis fick jag för första gången höra att någon antydde att Z var annorlunda. Jag höll på att klä på han när en lite härlig knodd i treårsåldern kommer fram och börjar tjattra om allt och inget. Ungarna där är så lattjo och de delar gärna med sig om upplevelser, sin nya tröja eller vad de gjort på helgen. Plötsligt säger barnet högt och på ett "retande" vis: Z kan inte praaaata.! Å fan inte????
Vad jag tänkte tänker jag inte sätta i print men jag kan säga att det gjorde ont. Att någon redan nu börjar antyda min älskade sons utvecklingsstörning. Jag var rädd för och är fortfarande hur han ska bli behandlad framöver i skolan. Men nu?! Han är ju bara drygt två år!
-Det kan han visst, svarade jag som en näsvis 10-åring. -Han kan prata med händerna och det är det inte alla som kan. Sen när han börjar prata så har han två språk och ett av dom är hans hemliga språk!!
Nu vet man inte om Z någonsin kommer att prata, vissa gör det vissa inte. Vilket som helst så behöver inte just det barnet gotta sig i det.
Barn är ärliga och deras eventuella elakhet mot andra kommer nog lite senare än den här åldersgruppen, det vet jag. Barnet i fråga menade ju bara vad han sa. Z kan inte prata. Han la inga värderingar vid det men jag som vuxen, mamma och Z beskyddare tog det som en smäll på käften och mitt inre förvandlades till en eldsprutande drake. Tyvärr är det inte sista gången jag kommer att känna så. redan dagen efter påpekades det om hans små fötter och att han har bebisskor...... 1, 2, 3, 4.........10. Lugn, lugn

Klart att ärlighet varar längst men oavsett vad barnen säger så är Z med sina små knubbiga bebisfötter och sitt hemliga teckenspråk den vackraste och förmodligen världens finaste unge.

2 kommentarer:

  1. Jag förstår precis hur du känner! Man blir så j-a frustrerad....men åter igen, det är barn. Men barn kan va väldigt elaka! Kramar till er alla!

    SvaraRadera
  2. Vad jag skrattade när du berättade när du skulle kasta en full påse hundskit... :-D

    Förstår att det är känsligt att höra komentarer om finaste Z.

    Kram!

    SvaraRadera