onsdag 30 november 2011

Bon Appetit

Då var de rackarns mössens sista måltid serverad. I vartenda skrymsle där varken djur (förutom mössen), barn eller vuxna kommer till har fina blå matpaket placerats ut av skadedjurbekämparn själv i egen hög person. Musbödeln himself om han själv skulle fått välja ett alias. Jodå.. nån gång mellan 8-12 idag dök han upp, skumpandes fram på vår håliga grusväg, väl mött av två glada och aningens leriga schäfrar som precis tagit dagens tredje djupdyk i diket. Jag fick snällt lägga ner min långrandiga psykologibok för att välkomna honom... och skydda honom från mina håriga bestar.
Besöket gick snabbt och nu hoppas jag slippa nattliga invasioner av andra råttor än dammråttorna. Men blödig som jag är tycker jag inte om att sanera som det så fint heter. Jag har tidigare provat fällor av olika slag men sega som våra möss är så lämnar de inte in direkt utan de sätter sig fast med ena benet och ligger och skriker i högan sky tills jag kommer likt en ambulansman och räddar dem ur knipan och pillar tillbaka dem ner i ett råtthål. Dagen efter tackar de genom att bajsa på kaffebryggaren.

Den ena hunden Bailey har tidigare agerat katt här hemma. Han jagade glatt mössen och lyckades åtskilliga gånger att fånga dem.... för att sedan sluka dem. "Knakelibrak" lät det ur hans långa glupska mun... urk. Men nu är han till åren och föredrar att endast äta den mat han blir serverad (vilket är en himla tur). Men med åren kommer krämporna och han är lika stel som en flaggstång så han tycker det är lite jobbigt att äta ur sin skål på golvet. Så nu har jag en ny Bailey-lösning.
Den andra dikesdykaren Rocco har fortfarande smidigheten kvar men han är fruktansvärd bekväm. Så han väljer att ligga ner och äta sin delikata middag vilket ALLTID resulterar i att han sätter i halsen och hostar ut ett moln av torrfoderpluppar.


Host host
Ja han kanske också lider av dysfagi som Z. Sväljsvårigheter vill säga då. Det får mig att tänka på en liten pryl jag inhandlade från MunH Center härom dagen. En Safe feeder. http://mun-h-center.se/sv/Mun-H-Center/Hjalpmedel/Produktlista/Ata-dricka/Ovrigt/Safe-Feeder-orginal/


Det är en napp-liknande  grej med nät som man kan fylla med mat av olika slag. Sen tuggar han på den och det som kommer ut är mycket finfördelat och innebär ingen kvävningsrisk. Används bl a till små barn som just börjat äta fast eller inte så fast föda.
Jag tänkte slå ett gäng flugor i en smäll, dels att han kan äta något spontant utan långa förberedelser och dels att han på sådant sätt kan träna lite extra på munmotoriken.
Så jag testade full av förväntan nu ikväll. Jag proppade nätet full med banan och räckte nätnappen till Z som glupskt började tugga och smaska. Han älskade den och bad mig fylla på den när det tog slut. Meeen... nackdelar måste helt enkelt finnas på allt. Tuggandet var så fantastiskt kul att Z glömde att svälja. Så floder av bananmos rann ner över Z och mig som råkade sitta under honom som en god mor. Plötsligt drog han nätet ur munnen och slungade den kraftfullt mot mitt ben. KLAFFS!! Och den klaffs-leken var nog snäppet roligare för det slutade med att jag hade mer banan på mig än han i sin mage.

Bon appetit!!!!

tisdag 29 november 2011

Last call

Så ska det se ut!!!
I morse var det dags att kontrollera Z:s lilla hjärta igen då det tidigare har visat en avvikelse. Med stor förväntan knatade vi till barnmottagningen i det råa morgonvädret.
Z var laddad och tog sig ett par välförtjänta vändor i korridorerna tjoandes och trippandes på tå.
Vi hade laddat väskan med leksaker, filmer, bananer och annat som ev kunde få den lille raketen att sitta still den tiden det skulle ta att få ett  bra ultraljud på hjärtat.
Men undersökningen gick över förväntan. Z satt stadigt i mitt knä och smågnagade lätt på doktorns hand när han hela tiden envisades att ultrajuda hans hjärta. Samtidigt vrålade Musses klubbhus ur tv-högtalarna och jag och Marcus recenserade allt som hände för Z.
Jag höll på att ge doktorn en närpå olaglig kram när vi fick reda på att Z nu är frikänd från hjärtfel.
Det känns så skönt att något går Z:s väg...

Z fick en tjusig liten plast-tiger efter undersökningen som följde honom resten av dagen.
Det är så skönt nu att veta att hjärtat sitter där det ska, pumpar som det ska närapå ett litet bakflöde... men så här inpå jul så pågår det väl ett visst bakflöde i de flesta hem?!

Ha en fin kväll allesammans.... själv ska jag förbereda för Anticimex som äntligen kommer i morgon mellan 8-12... skönt när man får en sådan härligt exakt tid. Har tröttnat på alla extra husdjur som obekymrat springer mellan hundarnas ben om kvällarna. De är nästan tama.... ne nu får det va nog!!!
Så nu har mössen kvällen på sig att flytta.... last call!

måndag 28 november 2011

En jultomte...

Då har lunchklockan slagit hårt och jag sitter bloggandes och intar en fantastisk lunch beståenda av... tre koppar kaffe med mjölk.
Blåsten har börjat att lägga sig nu och både elen och internet-uppkopplingen är varmt välkomnade tillbaka.
Denna morgon (I Z:s värld) var det väldigt mörkt i huset. Små väl undangömda levande ljus stod och spred sitt snåla ljus runt om i huset, utom räckhåll för klåfingriga Z. Ficklampan fick göra sitt jobb och följde mig likt en hund var jag än gick.
Morgonduschen lyste med sin frånvaro då även vattnet går på el här på bygden så våtservetter i mängder fick göra dess jobb medan Z stod och huttrade i det svaga ljusskenet.
Tänk vad beroende man är av el?! Man kanske ändå skulle flytta till storstaden där det aldrig nästan sker strömavbrott?

Ne... det få vänta. Så länge våtservetter och ficklampor fyller lådorna så stannar jag ganska så snällt kvar.
Igår var det första advent och som jag anade i mitt stilla sinne fick jag inte upp en enda julpryl och än mindre någon pepparkaka. Skamligt Cilla... skamligt.
Vi spenderade förmiddagen hemma hos mormor där vi borrade, skruvade, stökade till och väckte hennes grannar oförskämt tidigt. (Hon bor i stan.. ina strömavbrott där)
Vid lunch orkade Z inte riktigt vara med längre och sova middag på något annat ställe än vagnen på dagis eller i sin säng hemma är visst totalt uteslutet (vilket jag redan visste) Så efter långa försök att få en mycket arg och trött Z att få njuta av lite sömn åkte jag hem med honom och myste ner honom i hans "lilla" säng.
Jag kan väl inte påstå att han vaknade som en ny glad Z men med lite fantasi så tog vi oss genom resten av dagen oxå.

Jag har alltid älskat att resa... eller inte resa direkt för själva resandet kan jag vara utan. Väntetider överallt, långa flygresor ihoptryckta med fler människor än på julrean, väntan, förseningar och mycket små toaletter....nje...inget för mig. Men att komma fram...det är då resan börjar ta form och skapa lite semesterkänsla.
Sedan Z kom in i våra liv har resandet minskat drastiskt. Vi försökte när han var dryga året... innan vi fått någon diagnos...
Fast det ända vi fick se på den resan var sjukhusets väggar och en mycket sjuk Z.
Han har alltis haft nedsatt immunförsvar och klarade nog inte av att utsättas för så mycket folk och nya bakterier på en gång.
Nu vet jag inte hur han skulle klara det men nu har istället andra hinder dykt upp som utbrott, självskadebeteendet och dessa envisa sömnstörningar.
Bara hur vi skulle lösa sovsituationen på ett ställe där det inte finns en specialsäng eller att sitta still i flera timmar på ett flygplan utan att få resten av passagerarna att begå kollektivt självmord. Z kan inte sitta still så är det bara och om man "tvingar" honom så kommer utbrottet med ett brev på posten.
Vi har funderat på att bila ner till södra europa... men det tar ju liiite längre tid än att flyga....

Jag skulle så gärna vilja ge honom semestrar och upplevelser.... jaja... man måste väl inte åka till utrikiska länder tänker ni kanske. Ne...inte måste man det...
Men jag vill....

Oavsett vad och var vi kommer att åka i framtiden så måste vi först ordna en bra sänglösning till vår lilla Z där han är säker. Jag har hittat en sängtillverkare i USA som gör mobila säkerhetssängar och som jag vet används till barn med SMS.
The safety sleeper heter den och kostar nästan inget om man jämför med en ny Mercedes. http://thesafetysleeper.com/videos.html
Men den ser ut att kunna göra jobbet.

Så nu ska det samlas in pengar... spargrisen är redan duktigt sönderslagen så andra lösningar får finnas. Funderar på att hyra ut Marcus som jultomte i år.... fast det vet han inte ännu. Jag har redan gömt hans rakapparat och preparerat hans mat med extra kalorifyllt innehåll... och om jag bara kan gå honom lite mer på nerverna så blir han säkert vithårig lagom till julafton.
Hundarna får jag raka lite nätt och limma fast lite grenar på deras huvuden... då är renarna oxå klara.
Så med Z:s gamla röda babypulka fastspänd bakom dem så har vi ett helt ekipage.

Jag tar mot bokningar redan nu...




lördag 26 november 2011

Kunglig advent

Ja då var man hemma igen... i det röda huset någonstans på landet med en lerig trädgård, glada och lika leriga hundar och duracellkaninen Z och pappa Marcus. Borta bra men hemma...osv.
Jag tog en snabbtur till huvudstaden igår för att bl a träffa min gamla väninna från småskolan. Ne...hon är inte så gammal...som jag... ganska ung alltså.
Jag hade bokat tåg för en gång skull och reserverat mig en tjusig fönsterplats för att kunna sitta i en gamliknande ställning och snarka högt hela vägen till den kungliga staden. Men när jag klev på tåget så fanns inte min vagn med och än mindre min tjusiga sittplats. Den vagnen hade de kopplat av någonstans för att toaletterna var ur funktion... det var ett bra beslut tyckte konduktören som var i sitt värsta krigs-mode. "Var även sittplatserna ur funktion?" frågade jag aningens irriterad. Han kastade till mig en kaffepolett som plåster på såren och tog hand om de övriga 100 gästerna som var ganska så irriterade.
Två timmar senare rullade vi in i storstaden varma, skrynkliga och lite smått darriga i benen.

Jag mötte snart upp min väninna och tjattret kunde börja. Vi träffas ju inte varje dag så det är mycket att tjattra igen men vi lyckades mellan andetagen att få i oss både sushi och någon lattjo Thai-mat. Även några drinkar slank ner under dygnets mörkare timmar vilket inte var helt fel.
Natten spenderade jag i en underbart skön tältsäng med Stockholms myller som utsikt.... eller Globen ialla fall. På morgonen smög jag ut på balkongen och tittade på solens uppgång. Jag funderade varför man väljer att bo så tätt inpå varandra. Bilar trängs, folk trängs, stressen lyser i allas ögon och folk pendlar timvis till sina jobb varje morgon. Är det det ultimata? Eller är de så sociala?
Samtidigt tänkte jag tillbaka på mina resor till London... staden som aldrig sover. En av mina favoritstäder. Men jag skulle aldrig vilja bo där. Det är för mycket folk. Jag kan känna att man blir mer isolerad i en stor stad än en liten.
Fast då slog ytterliggare en tanke i mitt morgonrufsiga huvud... på landet där jag bor är vi också ganska isolerade. Det är ju inte riktigt så att vi knackar på hos grannen och kliver in i dess kök och tar oss en nybakt bulle på morgonkvisten.

De var väldigt vad jag filosoferar...
Jag kom ialla fall hem... denna gång sittandes heeela vägen, lätt snarkandes brevid en skånsk kille som harklade sig i tid och otid. Han försökte nog påpeka mina grisliknande ljud när jag ständigt somnade.
Väl hemma, utvilad... möttes jag av en glad Z och vi spenderade eftermiddagen med att leka restaurang och blåsa ballonger.
Fast det var skönt att ta sig en microsemester.
Imorgon är det första advent... tror jag... så då är det väl dags att börja göra huset färdigt för den stundande julen. Glitter, granar och röda tjusiga kulor i varenda vrå. Kanske några blinkande lampor i någon buske oxå så tomten hittar hit.
Men det är i morgon... nu ska jag fluffa till soffkuddarna och sjunka ner och somna innan nio-filmen, för snart börjar en ny dag.

Natti snatti

Tack Mon för trevliga pratstunder!!!

tisdag 22 november 2011

Explosiva utbrott

Explosive outbursts... står det i beskrivningen om en av symptomen om Smith-magenis syndrom.
Jaa... det gäller även min Z, ibland mer än annars. I kväll har han varit en självdetonerande granat som exploderat i tid och otid. Det finns inget varför och ingen orsak... ingen synlig sådan.
Man känner ofta av när den eviga granaten är på väg... starka vibbar fyller rummet och man börjar som vanligt att tassa på tå och invänta smällarna.

Att han slår, biter, skallar och klöser mig gör inte lika ont som när han gör sig själv illa. Det är som att stå och se på sitt älskade barn misshandla sig själv medan du har dina händer bakbundna. Ibland går utbrotten att begränsa med avledande manövrar och ignorans (i den mån det går) men ibland är det bara tiden som avgör härdsmältan. Samtidigt i molnet av aggressivitet ser jag hans sorgsna blå ögon som ber mig att få det att sluta. Jag fångar upp honom och ger honom en varm kram men han kan inte ta mot kärlek i det tillståndet så han svarar med en välriktad smäll över mitt öga.
Det är främst jag som råkar ut för Z:s utbrott men även pappa Marcus får sin beskärda del. På dagis och med folk han inte känner lika väl är han "bara" hyperaktiv och väldigt bestämd. Visst kan de få uppleva lite ilska och typiska SMS-beteenden men inte närpå vad han visar med mig. Det är så skönt att det fungerar på dagis för om han vore själdetonerande även där... ja vad skulle då hända?

När Z:s beteende visar sina värsta sidor så undrar jag hur sjutton jag ska reda ut det här. Jag försöker prata med habiliteringen om råd men ingen vet och ingen orkar läsa på om diagnosen. Jag läser så mycket jag kan komma över men har så svårt att ändå få det att fungera. Fasen vilken kass morsa jag är.... kan inte ens få min egen son lugn. Jag önskar att jag kunde bo hos en familj några dagar som har ett SMS-barn och se hur dem jobbar och löser såna här situationer. Bara vara där som en fluga på väggen och studera och anteckna lösningar, tips och råd. Hur de gör för att inte visa några ledsna, arga, upprörda eller trötta känslor... en med SMS läser snabbt av en negativ känsla och då blir de sju resor värre.
Jag är ganska bra på att blockera mina känslor... tror jag. När kriget är som värst går jag in i en medativ fas och "jobbar" som en robot... typ. Det fungerar faktiskt men om...om jag skulle börja gråta tex... ja då eskalerar utbrottet till en nivå då till och med stålmannen skulle backa. Och när vi ändå är inne på känslospåret kan jag bara säga att det tär....
Vissa dagar i långa perioder känns det ganska "lätt", jag klarar av striderna väl och lyckas vända Z till den underbart glada killen han egentligen är. Men vissa dagar har jag lust att bara gräva mig en grop i trädgården och bara lägga mig där och titta på stjärnorna i kylan medan någon annan får försöka skapa fred i kriget.

Vad jag vill ha sagt med det här inlägget vet jag inte riktigt. Förutom hans dåliga sömn är just detta beteende det som är hans stora handikapp. Det är det som är tuffast att klara ut på alla plan.
När han väl somnade förut så tittade jag på honom. Han låg där... lugn och fin. Det finns ingen finare än min lille Z. Jag smög tyst därifrån på de envist knakande golven och gick ner till badrummet och tvättade ett par saftiga bitmärken på min kropp. Sen gick jag in i vardagsrummet och slog på tv:n där jag ser honom i en övervakningskamera i hans rum.... han sov djupt. Världens vackraste Z.

måndag 21 november 2011

Jordgubbskaffe

I helgen då Z och jag var gräsänklingar så tyckte vi att en utflykt med kompisen M och hans mamma Linda vore på sin plats. Vi kastade oss iväg i det fuktiga vädret ej så tidigt som planerat och körde mot kompisens revir. Min nyinköpta kupefläkt som stilfullt stod mitt på instrumentpanelen brummade sådär lyxigt och höll den mesta imman borta från rutan. För rockvolvons egna inbyggda fläkthistoria har ju som bekant lämnat in... och därmed värmen.... men någon dag ska bilen lämnas in på akutvård. Men inte denna dag.
Vi hade laddat väskan med ank-bröd som vi samlat på oss för vi skulle först gå en runda kring Göta kanal... eller inte runt HELA Göta kanal...men en liiiten bit av den.
Väl framme så kom M och mamma Linda och mötte upp oss med sin lilla hund. Vi tog en lång härlig promenad vid kanalen med tjattrande barn och än värre mammor.
Snart fann vi ett gäng hungriga ankor som bokstavligen skrek efter föda.

M matar ankor

Z och Lindar kastar bröd


Linda jagar...ankor???
När ankorna rapade belåtet knatade vi iväg mot lekplatsens domäner där fika, lek och bus skulle äga rum. Linda hällde nöjt upp sitt goda perkulator-kaffe från en läderklädd termos åt mig och fyllde upp med mjölk som hon förvarade i en gammal jordgubbsvattenflaska. Som på alla utflykter smakar alltid fikat så otroligt gott men idag var det något exeptionellt... gott. Jordgubbskaffe... jo man tackar. Jag hoppas nu att Linda snabbt tar patent på det för det gick inte av för hackor om man säger så.
Grabbarna grus fick "ren" jordgubbssaft att sörpla i sig och de njöt vid den graffitisprayade bänken vid lekparken.

Där efter lekte vi restaurang, gunga så man skriker, skattjakt på en kulle och ja...
Vi hade en supertrevlig förmiddag med mycket skratt och bus och när vi senare kom hem så tittade Z på fotografierna och tecknade vad vi gjort. (Så jag inte skulle glömma...)

söndag 20 november 2011

Flourflaskor och spottkoppar


Ja då var dagen kommen... fast det var ju många dagar sedan nu. Tandläkardagen med experiment "bita tandläkaren". Z och jag ramlade ut ur huset med buller och brak lite smått sena med väskor, vagn och gu´vet vad i händerna. Z tog på sig uppdraget att köra vagnen till bilen men kom som vanligt på att det är mycket roligare att vippa vagnen och leka med hjulen. När jag väl fick in vagnskrället i bilen så skulle en glad, kvittrande Z spännas fast vilket inte alltid är det lättaste. För visst är det mycket roligare att kasta sig hit och dit och gärna ta sig en kryptur i baksätet först. Titt som tätt visade Z mig hur man visade tänderna och han var nog lika förväntansfull som jag att träffa tandis.

När vi kom fram 1 minut sena var det inget högtryck direkt. Receptionisten kastade ett trött getöga mot oss när vi kom instormandes och Z tecknade nöjt mot alla han såg. Jag anmälde oss enligt alla förekommande regler och VAR TVUNGEN att flika in att det vore bra om vi slapp vänta eftersom Z inte alltid fungerar så bra då... milt uttryckt.
Men vi fick vänta. 20 minuter senare blev vi inkallade vilket var tur eftersom Z hade slaktat ca 4 böcker vid det laget.
Först träffade vi en underbar sköterska som pratade med Z och Z fick stolt visa upp vad han hade i sin lilla mun. Han satt så nöjd i stolen och sträckte sig mot alla lattjo redskap och ville konstant tvätta händerna i spottkoppen. Sköterska som inte riktigt var van vid ett sådant hyperaktivt barn jobbade på superbra och spritade av Z:S händer en sådär 25 gånger efter han grävt runt i spottkoppen glatt.




Den tandläkare som Z skulle träffa var tyvärr sjuk så sköterskan hämtade in en annan som skulle kika på honom oxå. Så efter en kort stund skred hon in och ve och fasa... det var min gamla tandis!!! Hon som än idag får mig att gråta av tanken på att gå till tandläkaren. Jag fann mig snabbt och såg till att inte överföra jobbiga tankar till Z. Jag skakade tass med henne och hon slängde ett öga på Z innan hon satt sig vid datorn utan att hälsa på honom där han satt och visade sina små tänder. Z som hade fått en mjukis-kanin av sköterskan tyckte att tandläkaren skulle pussa den och lutade sig mot henne och gjorde ett "pussa-kaninen-ljud" åt henne. Hon stirrade kallt till på honom och frågade ut mig om hans diagnos istället.
Eftersom jag inte är en utbildad tandläkare så hänvisade jag henne till den forskning som finns och var den finns att läsa men det avfärdade hon snabbt.
Sen undersökte hon honom snabbt och var inte vidare gullig. Men Z var såå duktig men tyvärr bet han inte av henne handen...vilket jag hade gjort.
"Jaha...napp eller tumme?" frågade hon mig bestämt. "Napp" svarade jag. " "han måste ha det för munmotoriken enligt habiliteringen och jag följer bara deras råd" svarade jag lite lagom nedtryckt i skosulorna.
"Ja då är det ert fel om han behöver tandreglering när han blir äldre" svarade hon kallt igen innan hon la benen på ryggen och förvann ut...lika fort som hon kom.
Hmmm...jag övervägde en kort stund att kasta en flaska med flour efter henne men sansade mig. I stolen satt Z... glad och lekte med sköterskan och de pussade mjukis-kaninen om vart annat.
Kontentan blev: Inga hål och att hitta en nu tandläkare som helst kan le. Och mitt suturset fick jag oanvänt bära med mig hem igen.




onsdag 16 november 2011

Experiment


Vågar du?!
 Om tretton timmar börjar experiment " Bita tandläkaren i fingret"
Z ska på sitt första tandläkarbesök och jag har laddat med kamera, näsdukar till den gråtande tandläkaren och ett sutur-set så jag kan sy fast hennes finger igen. Olycksfallsförsäkringen är uppgraderad och jag är så spänd över hur besöket ska gå i morgon bitti.
När jag fick tiden berättade jag att Z har ett "visst" beteende och en diagnos och frågade om de har kapacitet och kunskap att hantera detta. Men det var INGA problem svarade tjejan som ringde men hon frågade inte vilken diagnos.
Vissa diagnoser har mer eller mindre problem med tänderna så jag kände att om de hade ställt frågan kunde de ha läst på lite så slipper jag återigen stå och hålla föredrag om SMS till en vårdgivare. Det är så tröttsamt och Z är inte förtjust i att jag står och pratar i konstiga termer.
Jag nämnde för tjejan från tandläkarpraktiken att han har lite annorlunda tänder och vissa av de problem en med SMS kan ha... fast jag nämnde aldrig SMS. Och hon frågade inte.....
Och nu för första gången ska jag inte hålla föredrag om diagnosen... jag kommer att hänvisa till journaler, internet och vad jag nu kommer på.
Fast för att vara lite tillmötesgående så har Z och jag lekt "Gå till tandläkaren" nu ikväll. Han öppnade munnen så fint och försökte sig på att visa garnityret likt en arg rottweiler. Sen låtsades jag undersöka honom då vi räknade hans tänder. Mitt under den otroligt nogranna undersökningen small han ihop sina vita skinande gaddar med mitt finger mellan.
"Så Z" sa jag lugnt med ett fånigt leende på läpparna. " Nu öppnar du munnen igen och spottar ut mitt finger så fortsätter vi att leka" Han pressade ihop tänderna det hårdaste han kunde och ögonen glittrade på honom. Sen öppnade han sin lilla mun igen och ville fortsätta leka...men då tog jag istället till redskap i form av en liten sked och undersökningen kunde fortskrida.

Som sagt... jag ser fram mot besöket i morgon och det gör nog Z också!

Ha en fin kväll go´vänner!!!

tisdag 15 november 2011

Tack

Så härligt att ha möjligheten att vara miljonär... som jag. Varje vecka får jag lätt räknat 15 mail från runt om i världen att jag är en arvtagare till någon rik knös eller att jag ska få några miljoner dollar om jag hjälper till att föra över lite cash till Sverige. Dessutom har jag vunnit högsta vinsten på Englands, Scotlands och Irlands nationella lotteri!!! Och jag som inte ens har spelat... är det inte heeeeelt fantastiskt. Och de högvinsterna är bara sedan i fredags....

Men jag väljer att inte svara på mailen... det finns andra som behöver pengarna bättre och kan lättare ta lån på några miljoner som man först måste sätta in på deras konto... administrativa avgifter eller vad det är. Konstigt nog så mailar aldrig svenska spel  och säger att jag kan börja bygga ett pengavalv... men de har väl inte min mailadress.

Z har varit banbrytande igen. När han hämtades på dagis igår fick vi höra att han hade ifrågasatt en vägskylt med orden: "Ä de?" Resursen som var med honom vid det givna tillfället fick ett lättare andningsstopp och trodde inte sina öron när han åter upprepade sin fråga "Ä DÄ?" med ett litet finger pekandes mot skylten.
Jag vet att jag tidigare har nämnt att vissa små ord har kommit ur hans lilla söta mun men aldrig har han fortsatt.
Samma kväll satt jag och pappa Marcus och myste över hans framsteg och vi pratade om när han dagen innan spontant hade sagt "Tack" vid rätt tillfälle. Z, som var för tillfället helt inne i Musses klubbhus på tv:n vänder sig om och utbrister "Tack". Jaha... då var det dags för glädjetårar som blötte ner hela ungen och kramar som inte tog slut. Z kände sig nog helt chockad över uppmärksamheten så det lär nog dröja innan han vågar sig på något verbalt ord igen om morsan ska hålla på att tjuta ständigt när det händer.
Men känslan att få höra Z prata är större än alla miljoner i världen och tänk vilken dröm om han kommer att fortsätta?!
Kanske kommer han finna talet men även om det inte händer så är det fantastiskt att ibland få höra något litet ord...mitt lilla hjärta.

söndag 13 november 2011

Voff


När vi fick Z:s diagnos började jag fundera över hur det skulle gå med hundarna och Z:s utbrott. Precis som jag skyddar Z från alla faror så skyddar jag mina hundar från detsamma. Men min oro var ganska så obefogad. Givetvis får Z aldrig vara själv med mina små knähundar och när han får sina små humörssvängningar så brukar hundarna få vara i ett nästliggandes rum tills situationen lugnar ned sig. Alla nöjda. Sen är ju Z givetvis barnsligt förtjust i de ständigt fällande små rackarna och vill gärna ge dem en kram eller studera deras munnar lite närmare än vad som är ok. Om jag mot förmodan inte skulle hinna fram och förhindra en grundlig tandläkarundersökning av främst Rocco, den lilla långhårshunden som är mest lockande av någon anledning så har Rocco lärt sig att hantera situationen mycket bra. Han tar till operation "PUSS" och när den superstora tungan sveper över Z:s ansikte så han knappt får luft väljer z att avbryta den årliga tandkontrollen. Funkar jämt.

Den äldsta av schäfrarna, Bailey, är inte lika intressant i Z:s ögon vilket är bra eftersom han är gammal och inte lika snabbtänkt som Rocco. Han travar mest runt och fäller Z i farten med jämna mellanrum vilket är nån sport för honom... han har alltid varit en hejare på att springa ikapp barn och skicka till dem med höften så de faller som furor. Jag tror han för någon poänglista på antal barn som han lyckas få ner i det blöta gräset...

Grabbarna grus på Roccos utkiks-soffa
 BTI-träningen verkar ge resultat. Z har börjat teckna nya tecken varje dag känns det som och jag hinner för allt i världen inte med. Jag har en känsla av att Z:s nya resurs är en av anledningarna till de stora framstegen. De kommer otroligt bra överens och hon får Z verkligen att utnyttja all kapacitet. Det känns skönt att det fungerar så bra.

Sovhelgen bjöd på mycket och framförallt har jag hittat en ny "Sport". Bowling go´vänner. Jag har inte hållt i en sån där hård boll med en massa hål i på 20 år men oj så kul det var. Jag vann alla serier... om man räknar vem som fick minst poäng... men det är väl så man räknar? Fast jag funderar på att ge bowlingbanebyggarna ett litet råd att inte lägga en massa rännor överallt kring banorna. Tror dem att det ska bli regn eller vad sjutton är de till för?! Hm.... såååå om det inte vore för dem skulle jag nog lyckats pilla ner några fler vita trägubbar i banans slut... förbaskade rännor.
Så med träningsvärk i låren och en skadad hand sitter jag redan nu och planerar in en bowlingskväll igen fast polaren får nog vänta ett tag med att spela för hon sträckte maximus glutus...eller vad det heter. Baken med andra ord... är det åldern som spökar eller är det dags att börja träna igen? Ne det beror nog på banbyggarna.

fredag 11 november 2011

En helg

Jag är inte hemma.
Jag bor på hotell denna helg... nej jag har inte blivit utkastad... eller har jag det?
Visst var karln otroligt positiv till min frihelg och han bokstavligt packade min väska sååå...vad har han i kikaren? Dessutom stod det en flaska rosa bubbel på rummet när jag kom till hotellet från honom....
Hmmm... ska han kasta ut min underbara gamla slitna favoritfåtölj eller måla fler väggar vita? Kanske bäst jag åker hem...

Hotellrummet är jättefint. Det har en dörr, några väggar och en toalett...tror till och med jag glimtade en wc-borste? Kan det bli lyxigare?
Nu inväntar jag mina väninnor som ska dela helgen med mig så det blir säkert mycket sömn och vila.

Är det inte lustigt... på väg hit så började mina moderskänslor göra revolt. Jag saknar min lilla Z mer än någonsin. Det är väl fasen att jag ska vara så himla blödig. Visst ska det bli gött att bara få "va" en helg inget snack om den lilla detaljen men ändå.
När jag satt i duschen förut och hade experimentet, "se hur länge man kan duscha innan varmvattnet tar slut" så funderade jag över hur lyckligt lottad jag är. Visst har vi en konstig familjesituation  med mycket jobb, tårar, trötthet och oro men det är inget mot all kärlek som finns innanför de gamla väggarna hemma i huset. Jag har en karl som är...bäst helt enkelt. Vi är sååå nära och jag är så glad att jag snärjde honom så hårt jag bara kunde... ;-)
Vår underbara Z som varje dag får oss att skratta högt och får oss att älska de små sakerna i livet. Min Z.
För att inte tala om våra hundar som nu springer som yra väder på ålderns höst.
fasen vad bra vi har det.

Visst skulle jag kunna tänka mig att byta bil eventuellt. Jag har redan lagt ut en annons på Facebook men inga napp ännu. Annonsen löd:
Fin volvo till salu!!! Ganska blå med vissa lerstänk gör lacken levande. 3 av 4 däck sitter faktiskt ganska bra och lagret som envist skrapar i högersvängarna förhöjer bilåkningen till dess yttersta. Väl ventilerad bil pga att dörrlister och vissa insidor är bortpillade av en viss son... så känslan av att köra cab är snarlik. Bromsarna fungerar oftast och bistår till en säker och trygg färd. Isskr...apa och handduk ingår så du kan torka bort imman på vindrutan när du skrapar fram med en skakande ratt över de svenska vägarna. Det rekommenderas eftersom fläkten har gett upp och därmed värmen. Ja, jag kastar väl med en mössa och ett par vantar oxå... Så är du sugen på en nästan ny volvo med en känsla av frisk luft, äventyr och frihet så hör av dig!!!! /Cilla
 
Konstigt att INGEN vill ha den....
Nog om det. Nu sitter ni väl och biter på naglarna av förväntan över resultatet på mitt varmvatten-experiment?
Det blev inte kallt. Här i civilisationen tar inte vattnet slut..... ska nog flytta till stan igen. Men faktumet att jag redan nu ser ut som ett torkat russin säger väl att jag kanske ska hålla mig ifrån evighetsduschar....
 
Ha en underbar kväll och TACK Marcus för den fina presenten! Älskar dig såååå!
 
Gokväll go´vänner!
 

onsdag 9 november 2011

Den bruna hulken


Gå sönder

Detta tecken är ett bra tecken tycker Z. "GÅ SÖNDER" betyder det. Det används ständigt och fullt befogat. När man biter sönder en sked, knäcker mammas nya solbrillor, när dörrlisten på bilen slits bort, diskmaskinen pillas sönder, när mamma slår i tån efter ett svanhopp över en av alla staket och grindar i huset, den nya mobiltelefonen ligger i spillror eller som i morse när T-shirten Z har över sovdressen var söndertrasad och virad runt ena armen... SÖNDER.

Ja vi har en liten hulk här hemma. Starkare än de flesta små treåringar och långt mer fascinerade av trasiga ting. Han lyckas att ta sig ur de flesta kläder och ibland med vissa följder.
Förra veckan myste han grannt när jag för en sekund lämnade blicken från mitt blonda vidunder. Plötsligt stod han bakom mig och pockade glatt på uppmärksamhet. När jag hastigt vände mig om möttes jag av en BRUN Z. Ansikte, händer, tänder och gu´vet vad hade nu en mörkare ton än normalt. Kläderna och den efterföljande blöjan låg någonstans i huset och undrade vad som hänt. Lika undrande var jag när jag ser en hund ligga och smaska på "något" bakom fåtöljen. Jag må vara lite långsam i min trötta hjärna men det förstod jag allt. Så medan jag bar Z till duschen, skällandes på en smaskandes hund och en skrattandes Z slog jag i tån när jag smidig som få klättrade över staketet in i badrummet. (Ja, vi har ett staket där). "Gå sönder" tecknade  han då med bruna händer och syftade på min tå.
Efter en väl genomförd dusch och nu än ännu mera glad Z var det dags att städa. "Sitt där och lek med det här" beordrade jag Z och placerade honom lite halvt stressad i soffan. (Som om det skulle funka?!)
Jag ville snabbt städa bort "allt" innan hundar och Z kom och röjde i det bruna igen men planen om att Z skulle sitta still i soffan fungerade givetvis inte.

Så med en hand höll jag Z bakom mig medan jag städade, skrubbade och spritade rummet, högröd i ansiktet av stress. Vid duschtillfället råkade mina byxor bli förorenade millt uttryckt så dessa låg nu kastade på badrumsgolvet och väntade på en åktur i tvättmaskinen. Det innebar alltså att jag endast iförd särken stod i utsatta ställningar och torkade för glatta livet. Då ska vi återgå till Z:s förtjusning att klä av sig... han gillar att klä av andra oxå... såååå, men det rejält grepp slet han ner mina små rutiga så de hängde kring fotknölarna. I samma ögonblick kommer pappa Marcus hem och möts av en salig sinnesblandning av en odör som låg tungt över rummet och en sambo som står och skrubbar stressat med underbyxorna ej på sin plats och en skrattandes och tjoandes Z tätt bakom som kämpar för att behålla dem av.
Ja det positiva med det hela är väl att det var Marcus som kom in i rummet och inte någon granne.

Så nu är det silvertejp mer än någonsin som gäller över kläderna och även jag funderar på att tejpa fast mina underkläder för man vet ju aldrig!

tisdag 8 november 2011

Hjärnforskning

Z målar väggen
Jag läser psykologi nu och bland det första läraren sa var att vi inte skulle applicera kunskaperna på oss själva utan se det generellt... annars kommer ni se att ni lider av det mesta.
Men lika fasen slinker kunskaperna in i den delen av min hjärna då jag börjar jämföra med Z och hans problematik och framförallt den biologiska delen av hjärnans funktioner.
Jag sitter där på föreläsningen, hostar så det stör de övriga och försöker knåpa ihop en lösning på hela SMS-beteendet. Ännu är jag inte i närheten av någon lösning och det kommer jag förmodligen aldrig att bli.
Jag försöker med den minimala tid som finns att läsa forskningsrapporter som är gjorda kring smith-magenis för att lära mig så mycket som möjligt och jag önskar att jag kunde läsa snabbare och förstå engelska bättre. För den forskning som finns är givetvis på engelska.... men en ordbok till hands så knögglar jag mig genom det mesta. Men ack...ingen lösning i sikte.
Vad vill jag ha för lösning då kan man stilla undra? Hmmm... vet inte själv svaret på denna fråga men något som gör att Z kan slippa aggressioner och utbrott som han inte vill ha.
Jag skulle vilja fylla på de avsaknade kromosomsträngarna så Z kunde prata om allt och inget, inte stoppa allt i munnen som till slut täpper igen andningen, skulle kunna sova ordentligt, kunna gå obehindrat utan att ramla, kunna äta och dricka vanlig mat och framför allt att att inte skulle skada sig själv längre... att se dessa ledsna ögon som stirrar djupt in i mig när han dunkar sitt huvud mot något... som att han ber om hjälp att få känslorna att sluta... det gör så ont i mig.

Meeen....jag lär nog inte finna någon lösning åt Z och det vet jag. Fast om jag lär mig mer om hjärnan och sms-forskningen kanske jag kan hitta små genvägar för att minska hans känslosvall och framkalla den riktiga Z. Den Z som han egentligen är och får människor att avguda det lilla livet. Den Z som får mina tårar att rinna av glädje och kärlek.

Tillbaka till böckernas värld....

söndag 6 november 2011

3 år

3 år idag! Z sprudlade av förväntan när paketen lades fram. 3 år ska firas stort och det gjorde vi med buller och bång... och några skopor glass!
Z slet snabbt och ej så varsamt upp sina paket och blev genast förälskad i en piratdress som är hans senaste idol på tv.
Idag var det kalas och mormor och moster skulle komma och fira den lille piraten. Men innan det skulle Z och pappa Marcus ta sin sedvanliga söndagstur till Ica Maxi och stoppa varuvagnen full med spännande saker som... mjölk, blöjor... och sånt som man behöver. En god korv som avslutning på shoppandet unnade de sig också innan de begav sig hemåt igen.
De hann knappt hem innan gästerna kom och bokstavligt hällde presenter över Z.
Han kvittrade glatt när kikare, docka, kastruller, låtsasfrukt, cykelhjälm och allt vad det var sprättades fram ur de en gång så välinslagna gåvorna.
Såga såga


Z krok

Skeptisk

Skepp ohoj
Jo det var en härlig förmiddag och full med glass och bus somnade han gott vid lunch.
Moster Thessa hade med sig några av sina små labradorer också så fem glada hundar i alla dess storlekar sprang runt och lekte med byggklossar, dockans potta och presentförpackningar. De delade frikostigt ut blöta pussar då framförallt på Z som är i rätt höjd enligt deras tycke.

Rocco, Alice & Svea busar
Vi tackar för en fin födelsedag som ännu inte är slut och tack för alla fina presenter.
Och för den som vill ge Z något för att fira honom kan surfa in på http://unicef.se/egna-insamlingar/zigge och skänka nån krona i hans namn eller skicka ett sms med texten KÄMPA ZIGGE till 72900 så går 50 riksdaler till unicef.

Hurra hurra hurra!!!!!!!!

onsdag 2 november 2011

En skopa kärlek

I morgon är det tenta. Det kommer inte gå så bra. Jag är trött. Fattar inget nu. Har pluggat som en tok men funderar på var orden, meningarna och begreppan tagit vägen? om några timmar sitter jag där och gnuggar mig i huvudet och av misstag i mina nysminkade ögon. Jag ser nog ut som en tvättbjörn i ansiktet efter ett par timmar.
Är det möjligt att klara en universitetsutbildning utan sömn? Undrar varför jag gav mig in i detta... eller föresten det gör jag inte... jag vill och det bör väl räcka?! Men viljan och verkligheten krockar ibland.

Kanske ska fortsätta att skriva min bok istället och leva på kärlek ett tag. Frågan är om elbolaget accepterar en skopa kärlek varje månad istället för pengar. Jo det tror jag nog... de är väl människor de oxå...
Nej, jag fortsätter att plugga till min lilla dröm... och när jag har klarat av det ska jag fira med Z och vi ska tillsammans förändra världen.... eller köpa en glass. Vi får se!

Trött, trött, trött.....

Go natt....zzzzzzzzzzzzzzzzzz

72900


Då var det dags igen att uppmärksamma Z:s insamling för världens barn. På http://unicef.se/egna-insamlingar/zigge kan ni skänka pengar, bli världsförälder, handla i web- och gåvoshop för att bidra till ett bättre liv för någon eller några små barn i världen.
Ni kan även SMS:a KÄMPA ZIGGE till 72900 där ni enkelt skänker 50:-.

För futtiga 126 kronor kan man vaccinera 300 barn mot stelkramp eller köpa 500 påsar näringspulver eller varför inte ett myggnät för endast 41kronor.

Det finns så mycket vi kan göra härifrån och varenda liten krona gör skillnad så sänd ett sms till 72900 och skriv KÄMPA ZIGGE eller surfa in på http://unicef.se/egna-insamlingar/zigge och skänk valfri summa.

Idag är dagen som vi kan rädda ett liv... vill du vara en av dem?


tisdag 1 november 2011

Aggressiva rondellhundar

Är livet så himla fantastiskt jämt? Vilken dum fråga kan tyckas och svaret måste väl bli ett rungande JAAA för att inte verka som en förbittrad sömnlös morsa med en ihållande hosta som gör det svårt att behålla de få lungor man har i kroppen. Livet kanske inte alltid lyser med sina fantastiska händelser men faktum är att vi ändå finns och har det jäkligt bra här i det lilla landet på toppen av världskartan.
Vi har rondeller som bara hälften av populationen klarar av att köra mänskligt i... alltid en bra plats att få leva ut sina inre aggressioner på. Och denna stad som är ronellernas och rondellhundens stad kan man lätt svära sig igenom en solig dag.
Vi har cyklar i ett överflöd för detta är en cykelvänlig stad... och vad vore livet utan cyklister som är fler och mer påträngande än myggen en fin sommarkväll?
Även fästingarna fyller en viss funktion för att göra livet komplett... för har ni någonsin sett en person som har en smärre fästingsfobi springa och skrika i cirklar "TA BORT DEN" när den precis upptäckt ett fästingsfynd i nacken. Det är äkta skadeglädje det.

Livet med Z är speciellt. Kärleken till en sån liten person är större än universum och även att beteendet som han dagligen får kämpa med ger många tårar ger det också mycket kunskap för morgondagen. Visst infinner sig hopplösheten emellanåt när man känner sig helt maktlös men sen spricker det upp ett litet leende och allt hopp kommer snabbt tillbaka.
På vårdcentralen häromdagen satt vi i väntrummet och Z var mer vild än tam i vagnen. Jag ignorerade hans utbrott som jag oftast gör och fortsatte lugnt att läsa högt ur en Kalle Anka tidning om alla bravader. Jag tecknade samtidigt till Z och han tecknade tillbaka sponatnt vid något tillfälle.
Det noterade en karl snabbt som var där med sin son i samma ålder som Z. Han började försiktigt fråga lite och trodde att Z var hörselskadad. Jag förklarade lite snabbt läget och han visade stort intresse. "Är det inte lite jobbigt ibland?" frågade han lite osäkert samtidigt som han tittade på Z när han fösökte gnaga av sig ena foten. "Nej då" svarade jag med ett leende. " Han är så underbar och glad liten kille med en fantastisk personlighet"
Karln förstod nog inte riktigt vad jag menade med det eftersom jag hade visst utelämnat att Z hade ett pågående utbrott just då... så han nickade medlidande och trodde nog att jag såg genom utbrottet och konstruerade en glad personlighet för Z i mitt sinne. Men plötsligt fick han se.... Z vände lika snabbt som vanligt i humöret och tecknade "Anka" med ett stort pepsodent-leende vilket han sen riktade mot karln och började "Prata" med honom om hans arbetsbyxor han hade på sig.
Då fick han se den verkliga Z och allt det underbara med honom.

Z ger mig en syn på livet som jag inte haft tidigare. Han ger mig perspektiv och hopp, varje dag. Och han gör mig så stolt!
Så visst är livet fantastiskt?!