tisdag 28 februari 2012

ALDRIG ALLA

De sista dagarna har spenderats på åtskilliga vårdinrättningar. Barnakuten ett par gånger och ett snabbt besök på vårdcentralen. Andningsbesvär och öronproblem med ett inslag av tokiga ögon. Ja det sistnämnda finns det ingen diagnos för direkt men vi upptäckte för nån kväll sedan att Z plötsligt började skela och hans små blå själaspeglar for fram och tillbaka. Det inträffade tre gånger den kvällen och även den följande morgonen.
Uppe på barnakuten träffade jag en bekant som råkade bli Z:s läkare för dagen och det ska jag säga...att hon har verkligen valt rätt yrke. Hon är en ödmjuk och proffsig läkare som inger en lugn till en övertrött och smått nedbruten morsa. Landstinget ska vara mycket glada att de har henne i sin personalstyrka!

En med SMS som har öroninflammation visar det väldigt...mycket. Jag märker det direkt på hans beteende och humör och hittils har jag aldrig gissat fel.
Telefonsamtal till en vårdinrättning: "Hej...vi behöver en tid för Z som har fått öroninflammation igen", "Jaha, har han ont i öronen?" frågar den uppmärksamma sköterskan. Jag har lust att svara att han har ont i magen men fortsätter lugnt: " Han har SMS som du kanske ser i journalen och återkommande öroninflammationer och det visar sig med kraftiga utbrott och självskadehandlingar"
"Håller han sig för öronen eller säger att han har ont?" fortsätter sköterskan utan att titta i journalen. "Nej" svarar jag och funderar på att åka till Argentina och köpa in ett förråd av pencillin så jag kan medicinera vid behov utan att behöva förklara Z:s livshistoria varje gång till de till slut inser att jag inte är en hypokondrisk hönsmamma.
"Ja men då behöver du inte oroa dig. Det gör ALLA barn!"
Jag har lust att säga att hon ska stoppa upp en gaffel i de bakre regionerna så kanske hennes syncentrum aktiveras så hon kan läsa Z:s journal som finns framför henne på datorn men väljer att fortfarande med en lugn ton berätta om Z, hans diagnos och att jag aldrig missbedömt en öroninflammation.
Som svar får jag ett syrligt: "Är du läkare?"

Efter några minuter i telefonen och Z hängandes i mitt högra ben bitandes för att få lite uppmärksamhet ger jag henne en direkt order att fixa en tid...min ton var aningens högre denna gång.
Hon föll för min order och började knappra på sin dator medans hon berättade irriterat för mig att man ALDRIG ger barn mellan 2-12 år antibiotika för öronen.
Konstigt nog fick han antibiotika igen även att man ALDRIG gör det.

Jag är ingen förespråkare för onödig antibiotika-användning men när grabben har arga öroninflammationer var tredje vecka vilket innebär många huvud-dunkningar mot allt han kommer åt, söndertuggade fötter och timlånga utbrott...ja man får helt enkelt se till situationen.
Men det mest tröttsamma är att"de" inte tar sig 30 sekunder till att titta genom hans journal så man istället måste sitta och förklara sig varenda-eviga gång.
Ne, jag skulle vilja ha ett telefonnummer jag kan ringa och berätta vilken vård jag söker för att sedan bli uppringd inom 10 minuter och har en fast tid bokad oavsett tid på dygnet. För vuxna finns det specialförsäkringar att teckna men finns det för barn???

Om ett par dagar ska väl Z vara på topp igen och han kan busa loss på dagis om dagarna vilket han älskar.

Ha det så bra go´vänner!!!!

söndag 26 februari 2012

Öron-repris?

Idag visade Z att hans tredje öroninflammation bara detta år är på ingång så imorgon blir det en liten utflykt till doktorn igen.
När öronen börjar bråka är hans humör... mycket om man säger så. Men vi har ändå lyckats leka rockstjärna med en röd häftig gitarr och ett par svarta brillor.
Jag är så imponerad över hur snabbt min lille utvecklas nu. Han tecknar i meningar nu och kan till och med skämta med sina små viftande händer. Han är så medveten och har bra koll både på alfabetet och var jag gömmer fjärrkontrollen till tv:n. Inget undgår honom.
Något vi inte lyckats ro i hamn är att han ska bära sina glasögon. Eftersom han är ordentligt närsynt ska han ha dem all sin vakna tid men lyckas man 10 minuter på en dag så är det rekord. Vi har kämpat med detta i ett år nu...men...ne. Funkar inte. Han smular snabbt sönder dem med sina små flinka fingrar eller bryter av dem på mitten. Samtidigt vill han ha dem fast inte på sig.
Jag önskar att det fanns en annan lösning... ett rejält förstoringsglas kanske?

Jag hoppas ni har haft en härlig helg med massor av vårsol go´vänner!!

Ha det gott!

lördag 25 februari 2012

Tjutande larm

En sån dag!!! Sol, varmt, en översvämmad trädgård och ett par 5 nr för stora gummistövlar..då trivs jag. Att klafsa runt i en morgontrött trädgård och bara stöka runt med hundarna grävandes stora geggiga hålor och Z som skrattar åt de lerbadande hundarna.
Z borde väl kanske inte varit ute idag då han var lite krasslig men det är så mycket man inte "borde" här i livet. Efter lunch fick vi finbesök av mormor och Z tog tillfället i akt att ge henne en ordentlig rundvisning i huset. Då Z hade en liten krasslighetsbacill idag var han lugn och harmonisk. Glad och mycket mysig. Inte ett enda utbrott och såna dagar älskar jag.

Kvällen avslutades med ett litet besök på sjukan för Z inte andades så bra och det är alltid trevligt och trycka hop sig i ett väntrum med snoriga barn. Men väntetiden var inte så farligt lång. 2 timmar ungefär och när man läser om barnen i Bullerbyn 19 gånger och åker omkring på en blå bobby-car in i alla undersökningsrum går tiden ganska snabbt. Dessutom såg vi till att säkerhetsfolket fick jobba lite också då dörren vi gick in i var larmad...vilket jag såg när jag ryckte upp den...men nån sekund försent. Det stod tydligt skrivet på en liiiiten lapp vid handtaget. Hmm... men inte fasen lärde vi oss en läxa av det tjutande larmet. När vi skulle åka hem tog vi samma dörr ut och...ja ni förstår. Så det var bara att fatta ett stadigt grepp om vagnen och springa. ;-) till Z:s förtjusning. Nu andas Z iallafall lite bättre och sover gött!!

Over and out!

Trevlig kväll go´vänner!!

fredag 24 februari 2012

Veckoslutet

Då var denna vecka snart över. På nån dag kom våren och bidrog till ett glatt humör hos de flesta. Idag slutförde jag delkurs 5 av 8. Det känns fantastiskt bra och hittills har jag lyckats klara alla kurser utom en... men den tar jag i maj. Jag känner att jag börjat komma in i någon form av studieteknik och även att vårt lilla hyperaktiva familjeliv tar på ens gamla krafter så fungerar det. Ibland känner jag för att strunta i allt när sömnen uteblir i alltför långa perioder och hjärnan går ned på lågvarv men sen ser jag något hos Z... ett leende, ett nytt tecken eller bara att en dag flyter på med bus och skratt och det ger mig tillbaka kraften.
Min lille Z...
Ibland känner jag en sån oro och frustration över mina axlar. Tänk om Z inte klarar av i långa loppet att vara på dagis eller skola. Tänk om han blir för uttåtagerande att det inte är hållbart? Vad har vi att vänta oss?
Men man får ta en dag i taget och lösa problemen därefter.

Imorgon är det vårstädning på schemat och det ska bli sååå kul och Z ska få äran att vara arbetsledare tänkte jag. Han har en naturlig fallenhet för det.

Ha en fin fredagskväll go´vänner!

torsdag 23 februari 2012

Hemtenta och energisprutor

Nu har jag återvänt från de djupa skogarna. Jag har bott hos en riktig energispruta sen i tisdags. Det är min tentapartner jag refererar till. Jag blev nerbjuden till henne så vi kunde arbeta dag och natt med vårt stora projekt och jag tackar inte nej till ett sånt fint erbjudande. Jag kan inte påstå att vi har sovit bort tiden... inte heller att vi satt och dammade i ett varsit hörn med våra datorer och pratade i akademiska termer.
Men jag måste nog erkänna att det pratades en hel del om så mycket annat än vårt arbete. Men är det så konstigt?! När man träffar en sån där människa som man direkt fattar tycke för och känslan av att man har känt varandra sen man satt i sandlådan och öste sand på varann så blir det lätt att samtalsämnena bara tar vid. Denna tjeja är en riktig klippa på detta med att studera och hon plockar omedvetet fram mina bästa sidor...och framförallt ger hon så otroligt mycket energi. Det känns lite som att jag har vilat upp mig på ett SPA en vecka. Jag är full med energi, ideer och jag hoppas innerligt att jag får möjligheten att arbeta med henne igen. Det slank väl ner något glas... eller tunna med rödvin dessa dagar men det var i rent studiesyfte då vår lärare nämne vid ett svagt ögonblick att de bästa texterna som skrivits har skapats i samklang med vin. Så det är klart man följer ett proffsråd ;-)
Kontentan av dessa dagar är ett färdigt arbete som har skrivits med många skratt och glädje!!

Min alldeles egna lille energispruta, Z, blev glad när jag kom hem och satte mig genast i arbete. Han skulle som en liten kunglighet köras omkring på en säck-kärra i trädgården mellan fågelborden för att ge de små fjädriga liven mat. Sen spenderade vi kvällen till att göra ballongdjur och bara mysa. Min fina Z.
Nu är det en varm dusch som står på agendan och sen måste jag uppdatera mig om vad som hänt i Big Brother huset....ja jag ser på BB. Dessa intriger på mediekåta människor som verkligen tror att de kommer kunna göra karriär på att bära sig åt så pass att en annan sitter med skämskudden i knät.

Ha en fin kväll go´vänner och ett stort tack till fina Anette för ett superkul samarbete!!!!!

måndag 20 februari 2012

Kritiskt revir

I morse hade vi en härlig morgon med nån tecknad gubbe på tv som var i sitt esse och en glad Z som märkte revir. Ja, det berodde nog mestadels på att hans byxor hade en spännande dragkedja och en knapp som var underhållande att knäppa upp medan han stod tyst under tv:n och försökte förstå sig på varför den glada tecknade gubben hade en hammare som kunde sjunga. Det är väl klart att man passar på då att märka revir när blöjan plötsligt och nog passande hänger på trekvart. Jag känner att det är dags att lära honom att också TA PÅ SIG sina kläder.
Men efter några minuter jagandes efter en fnittrandes hakvnaken Z så löste vi det också.
Efter jag lämnat av Z på dagis...med byxorna på... så var det dags att bege sig till seminariet som idag hade nöjet att kritisera texten som jag och min tentakamrat knåpat ihop till vår hemtenta. Jag hade i vanlig ordning lite bråttom och önskade i en hastig tanke att stadens trafikanter just denna dag kunde hålla sig till hastighetsbegränsningarnas övre maxgräns. Men nej...det var bara bilförare ute på vägarna med sina hemsnickrade körkort som envist tvingade mig att ligga snällt bakom dem i alldeles för låg hastighet. En tanke....kan man inte införa en böter på att köra FÖR SAKTA???!!!

Hmm..jag kom till slut fram och jo...vi fick kritik...rejält. Fasen. Jag som trodde att vi skulle vara över allas förväntningar... ;-)
Men nu äntligen har jag kommit på ändringar som kanske kan få texten att uppnå ett starkt högsta-betyg!!! Om inte annat så lär denna vecka ordna det då jag ska ta min kappsäck och bege mig söderut till min tentapartner några dagar. Dygnet runt ska vi sitta och skriva vårterminens absolut bästa text....om inte annat lär vi ha trevligt.

Jag avslutar dagen mycket intressanta inlägg med att publicera Marcus..familjens proffsfotografs senaste bilder. Den ena heter: "Finn Hackspetten". Den andra: "Ett spännande porträtt av det bästa".... som inte riktigt framhävs rätt enligt mig.
Finn Hackspetten

Närbild
Ha en fin kväll go´vänner

söndag 19 februari 2012

En vanlig söndag

Vaknade tidigt (nähä?) och upptäckte att snön som lyste upp mörkrets timmar nästan var borta. Istället täcktes marken av ett lager is med små forsande vattenbäckar som skyltade med "brutna-ben" varning. Härligt tyckte också Z som även idag ville leka dusch under stupröret vid husknuten.
Vi gav oss iväg till min syster på förmiddagen för att inhämta lite ved. Z tyckte det var en strålande ide och drog runt sin moster både inne och ute och visade sina fingriga färdigheter på allt han kunde nå. Han såg också till att väcka de sovandes marsvina med några välriktade knytnävsslag mot buren och dessutom pillade han bort vattnet hos ute-kaninerna...förmodligen för att de inte skulle dricka för mycket...eller nåt. Moster for snabbt efter honom i de hyperaktiva svängarna och Z njöt i fulla drag.

Idag gjorde jag ett fynd när jag var på kyrkogården med min mamma och tände ljus på pappas grav. Vid en av servicestationerna som är prydligt utplacerade på kyrkogården hade någon hängt upp en vit käpp som är ett hjälpmedel för synskadade. Först reflekterade jag inte så mycket över den formodade kvarglömda käppen...men sen slog det mig. "Hur kan man glömma sin blindkäpp?" Hade ett smärre mirakel skett för käppens ägare? Ja det är konstigt...men nu är det andra gången jag funnit ett kvarglömt hjälpmedel på en udda plats. Den första gången var vid strandkanten på Fuerteventura där en krycka placerats i sin ensamhet.
Vore intressant att veta historierna bakom de händelserna...nyfiken som jag är.

Ha en fin kväll go´vänner!

fredag 17 februari 2012

Laxerande recept

Dåligt med uppdateringar denna vecka känner jag. Det är mycket beroende på att min organisationsdel i hjärnan tyvärr är kvarglömd i bilen förmodar jag. Men jag ska väl snart gå ut och leta fram den igen för jag känner sååå att jag behöver den biten. Z är iallafall på dagis idag...frisk och kry. Själv sitter jag och sliter ut datorns tangenter med den pågående hemtentan, några överklaganden, några ansökningar och lite fondansökningar.
Telefonen har också gått varm med både inkommande och utgående samtal....konstigt att myndigheter och andra verkar veta när jag jobbar hemifrån?? Men det är ju alltid trevligt att bryta knapprandet med lite sociala röster även om det är från en liten myndighet.
Jag har också hunnit att bedriva en forskning angående tarmens funktion här idagarna. Jag fick tag på ett recept på Keso-bröd utan mjöl nyligen genom en föreläsning jag var på där de bjöd på denna mjölfria macka och livrädd för kolhydrater som jag är så var jag bara tvungen att prova detta delikata recept. Men ugn-lös som jag är (tack vare en liten busig Z) så lejde jag bort bakandet till min mor (som har en ugn). Så igår fick jag möjligheten att fresta min mage med några goda kolhydratfria smörgåsar. Tyvärr slank det ner några även på kvällen också vilket kanske inte var så bra så här i efterhand.
Slutsatsen av forskningen är alltså att i receptet måste det tilläggas att en bal med toapapper måste inköpas innan brödet äts, en slambil som står beredd och kanske att brödet ska intas med måtta.
Även närhet till en toalett, brevlåda, buske eller liknande rekomenderas. Samtidigt är det väl bra att tuggummit man råkade svälja i femte klass äntligen kom ut.
Fast för att ett forskningsresultat ska vara säkert måste nog fler pröva effekten av brödet så ikväll ska jag smyga till Marcus några goda mackor och se om han drar samma slutsatser under lördagen. ;-) Man kan oxå duka upp med dessa smörgåsar på Vasa-loppet där skidåkarna kan ta sig ett par mackor med den sedvanliga blåbärssoppan.... då lär nog bli många nya personbästa tider.

Back to work.

Ha det gött go´vänner

onsdag 15 februari 2012

Kräkarn

Z & mamma gör ballongdjur. I detta fall en tax.
Snö snö...ja nu är det vinter här i de sydliga delarna av vårt avlånga land. Och vad jag anser om det går jag inte närmre in på ikväll.
Jag och min tentapartner satt idag och fnulade på vår uppgift på Campus för att göra den redo för en första inlämning. Vid lunchtid ringer Z:s dagis och förmedlar den goda nyheten att Z kräks. Min lilla pluttunge. Så jag ringer Marcus och ber honom på mina bara knän (eller snarare beordrar honom) att hämta det lilla livet. Men det slog mig då...just i denna stund då jag satt med mobilen i ena handen och koncentrationen i en onödigt tråkig ej svenskskriven forskningsrapport i den andra... är Z verkligen magsjuk eller har hans förmåga att svälja försämrats?! Det hände nyligen en liten incident då Z satt och gnagade på en tapet eller något annat tillgängligt att han satte något litet i halsen och hostade tills han kräktes...stora mängder tills det störande objektet var borta.
Idag när han ärade de övriga lunchgästerna på dagis med en kräk-kaskadvar det i samband med mat....
Jag hoppas att det är en magsjuka...men han har varken mått dåligt här hemma under eftermiddagen o kvällen eller kräkts eller nåt. Han äter, dricker och busar som vanligt.
Kan en dålig sväljreflex försämras???
Usch usch...hemska tanke. Jag får nog ta och ringa doktorn igen....

Ja tyvärr hinner jag inte skriva mer nu för jag måste plugga vidare men jag kan meddela att våren är på väg. När jag åkte hem förut hörde jag en fågel som gapade vilt: "KVIDDEKVIDDEKVIDDE...VITT" Visst sjutton är det den här vårfågeln...med näbb och allt?!

Ha en fin kväll go´vänner!

måndag 13 februari 2012

Den fastande raketen


Idag var utmaningen att hålla den onaturligt morgonpigga Z fastande från kl 02 inatt. Vi hade en tid hos Barnmottagningen för en rejäl blodprovstagning och då krävdes det att han varken hade ätit, druckit eller nyttjat nikotin. ;-) Det var inte lätt att hålla honom från den sedvanliga nattmjölken eller frukosten men med väl informerat dagsschema som jag introducerade redan igår så tyckte jag att det förlöpte mycket bra.
Två fantastiska sköterskor visade in oss i ett litet provtagningsrum som hade väggarna fulla med giraffer, elefanter och andra färgglada djur. Z och jag placerade oss som kungligheter i en röd fin stol och upptäckte att en tv hängde i taket där Nalle Puh och gänget var på äventyr.
Sköterskorna blev först lite avskräckta när de insåg att Z inte hade "emlats", nån bedövande salva, innan han kom men jag förklarade lugnt att det inte skulle bli några problem. För det första går det inte att lägga bedövningssalva under ett litet plåster mer än tre sekunder på Z innan han äter upp det och för det andra har Z inte samma smärtkänsla som en annan. Och mycket riktigt...de stack i båda armarna utan någon större reaktion. Det tog lite tid att utvinna 6-7 rör eller vad det nu var men jag underhöll honom med historian om "gubben som väntade på att få titta i rören med Z:s blod eftersom det var hans stora intresse". Z köpte historian rakt av och började teckna "varm mjölk" så fort nålen var ur hans kropp. Han tyckte nog att han hade värre vätskebrist än någonsin. Sköterskorna var otroligt proffsiga och man märkte att de trivdes med sitt arbete.
Z fick ett fint pennskrin i form av en glass med ett snöre i och den "glassen" har följt honom hela dagen på dagis. Den har åkt både pulka och lekt i lekstugan. Så ikväll var både Z och "glassen" trötta efter dagens äventyr!

Själv sitter jag och brainstormar inför min hemtenta som nu är i full gång. Ideer är inte svårt att ro i hamn men att sätta ord på dem och få ihop något som ger mig VG ....eller godkänt är en annan sak. Jag har hört från säkra källor att man skriver som bäst med ett glas rött så jag kanske skulle ge mig in i skåpet och leta fram någon kreativ dryck?! Eller det kanske klassas som fusk? Hmm... jag fortsätter nog med vanligt hederligt kaffe istället.

Godnatt go´vänner.

söndag 12 februari 2012

Korvgrillande aktiviteter

Jag har filosoferat över Z:s framtida säng en tid nu. Hjälpmedelcentrum har hjälpt till otroligt mycket i samarbete med Z:s arbetsterapeut och visst är det en del på gång nu. Men nya saker tar tid. Byråkrati och annat som bromsar utvecklingen. Så tills dess flödar fantasin för olika alternativ. Vi fann för en tid sen att Z mer än gärna hoppar i närmsta påse och förutom toppen av hans huvud så ser man ett glatt leende. Han kan sitta där i evigheter och helst ska man bära omkring påsen med en 16 kilos gullunge i. Så om en enkel påse ger Z lugn och glädje kanske man kunde hänga upp en sån i taket och stoppa honom däri när det är dags att träffa John Blund en stund.
Eller inte...
Helgen har varit fantastisk med varmare väder och lite sol som smälte bort snön på taket. Så man får väl passa på att njuta lite av diverse aktiviteter?!
Igår begav vi oss ut för att grilla korv i snön. Efter ett mycket amatömässigt antändande av en brasa med Z:s hjälp lyckades vi allt få till ett par korvar som vi glatt mumsade i oss med kaffe o varm choklad som efterrätt. Hundarna satt givetvis med och även de blev mätta och belåtna.
Och vad passar bättre än några timmars snölek när magen är full av grillad korv.
Hundar och barn stojade runt i vår egenhändigt gjorda lekpark och domderade ut uppgifter till mig och Marcus. Hunden Bailey skällde och sprang omkring med en alldeles för lång pinne som ständigt slog mot våra ben. Hunden Rocco tog sikte på mig och ville leka på schäfervis där tänderna är huvudredskapet. Han jagade mig glatt in i lekhuset för att bita och dra i alla lösa klädesplagg...VILKET HAN INTE FÅR. Till slut gav han upp och ställde siktet på Marcus istället och lyckades med framgång att göra ett fint vädringshål på hans jacka. Karlar och ledarskap...hmm.
Z däremot är det ingen hund som busar med och även om de ville så skulle det givetvis inte vara tillåtet. Fast Z drog omkring mig och karln på nya lekar, uppdrag och upptäckter.  Vi stojade tills vi alla stod och gäspade mot staketet...ja, inte Z förstås.
När vi kom in tog det inte lång tid innan hundarna hade däckat i soffan där de absolut inte får vistas för mig men de såg ju så fridfulla och trötta ut så jag låtsades inte se det. Hmmm..ledarskap?
Kan man inte vara konsekvent så är man helt enkelt inte det. Thats it.

Det var slutet på denna vecka. I morgon börjar resten av året.
Ha det fint go´vänner!

fredag 10 februari 2012

Bystig frid

Som vanligt var jag stelfrusen när jag skulle sätta mig i bilen. Ändå så hade jag dubbla tröjor, dunjacka, halsduk, en superstormössa och stora fluffiga vantar på mig. Till det hade jag dagen till är dragit på mig ett par fuskpälsstövlar med stickade varma sockor i. Jag borde inte frysa...men sån är jag.
Jag varvade motorn mer än instruktionsboken rekommenderade och min 140 hästars Volvo virvlade intensivt upp den nyfallna snön för de bakomliggande bilarna. Som vanligt kompletterade jag och klockan inte varandra och jag var uppenbarligen sent ute. Om 20 minuter skulle seminariet börja och jag ville verkligen inte vara den som kommer instörtandes 15 minuter försenad, flåsandes som... mig själv.
Nästan framme upptäckte jag att koffein-nivån var farligt lågt i blodomloppet så jag svängde snabbt in till macken och inhandlade en kopp kaffe. "Usch sååå kallt" sa jag huttrande till biträdet när det var dags att betala det välbehövliga kaffet. "Jaså, tycker du det? Du som är så bystig." Jag samlade mig snabbt och spände blicken i den nu rodnande killen. "Jag menar att du är så bystigt klädd?!" fortsatte han i ett försök att förklara sig. Jag log lite åt den stammandes killen medan jag slog min kod för att betala kaffet. Jag förstod att han var ute efter att påstå att jag var så BYLSIGT klädd så jag inte borde frysa... vilket jag kan förstå.  "Eh...ja, bystig liksom."
Han tog sig verkligen inte ur denna situation. Nu var han högröd i ansiktet och jag förstod att det inte var mina knappt synliga kvinnliga attribut han försökte kommentera.
När jag kom ut i bilen kunde jag inte hålla mig längre. Jag skrattade hela vägen till Campus åt det stammande biträdet.
Så det var första gången i mitt lilla liv jag blivit anklagad för att vara bystig....men bättre sent än aldrig.

På kvällen när Z kom hem tittade vi i hans lilla bok där han och hans fina resurs varje dag ritar vad de gjort. Idag hade Z sett ett gäng hästar som åt hö ur en "vit boll", en ensilagebal med andra ord. Dessutom hade de sett en BAJS! Så ämnet ikväll var hästar och bajs... mycket stimulerande och Z fann det nog lite konstigt att hästarna bajsade på marken. Jag försökte förklara skillnade mellan hästtoalett och barntoalett....hoppas det gick in. Men jag har bestämt att i morgon ska vi inte leka häst iallafall.
Annars är allt som vanligt. Hundarna löpte amok i blöjhinken i ett obevakat ögonblick och torktumlaren ser till att hela tvättstugan är vattenfylld. Frid och fröjd!

Ha en underbar fredagskväll go´vänner. Jag ska "bysta" på mig en tröja till och krypa ner i soffan

torsdag 9 februari 2012

Föräldrastöd?

Då har jag kommit på en ny brilliant ide! Eller ny och ny vet jag inte men en ide iallafall. Jag har ringt runt i kommunen på jakt efter en föräldragrupp som riktar sig mot föräldrar med barn som har någon form av funktionshinder. Det enda jag fann var nån grupp som skulle dras igång för föräldrar till DownsSyndrom vilket måste vara skönt för dessa föräldrar men det var tyvärr allt. Habiliteringen hade inget och BVC likaså. Men de sistnämnda, BVC, tipsade mig om en plats som heter Anhörigcenter i staden. De drivs av kommunen och riktar sig till alla anhöriga som har någon sjuk eller funktionsnedsatt i sin familj.
Jag kastade mig på telefonen som nu glödde och fick prata med en tjeja. De var mycket intresserade av att starta en grupp för min tilltänkta målgrupp om jag fick ihop minst fyra deltagare. Så då är loppet igång.
Min tanke är att föräldrar till barn med särskilda behov kan samlas och fika, prata, lyssna och bara umgås. Fylla på lite koffeinhalter och dela erfarenheter med varandra. Vi som lever mitt i "det" vet att det ibland kan vara tungt emellanåt med alla myndighetskontakter, oro, framtid och känslor. Men även allt det roliga som sker... all utveckling och framgång. Vilken typ av diagnos barnet/barnen har är irrelevant utan det är människan bakom föräldra-pedagog och vårdar-rollen som jag anser viktig.
Är någon av er intresserade så maila mig på cilla.rocco@hotmail.com eller via kommentarsfältet. Tyvärr är det beläget i Linköping och de på Anhörigcenter ser helst att det är bosatta i Linköping som deltar eftersom det är kommunen som driver stället men efter lite påtryckningar gick det bra även om man tillhör en nästliggande kommun.
Och skulle de trilskas så får jag väl sätta upp ett långbord på altanen här hemma för här kollar jag varken pass eller id!

Och när jag ändå rer i denna fråga kastar jag ut en till er. Vet ni om någon form av befintlig föräldragrupp så tipsa på.

Ha en fin kväll go´vänner. Nu är det lite kvällsplugg som vankas....

onsdag 8 februari 2012

Sköna maj...såååå välkommen

Tjena alla goa bloggläsare!
Hoppas ni har det finfint i stugorna. Snart är våren här med sin starka sol som årligen lyckas bränna mina axlar när jag envisas med att suga åt mig vårens första strålar. Jag ser fram mot en ilsken röd bränna nu. Vi har haft jämförelsevis en mild vinter med avsaknad från stora snövallar här nere på bygden utanför Linköping men frusen som jag är så är våren mer än välkommen.
Med våren så kommer nog några hjärnceller också vakna till liv i min trötta hjärna. Nu har jag insett att psykologi inte är min starka sida då den senaste tentan inte alls gick min väg. Jag har visst dessutom missat något obligatoriskt seminarium i december som jag nu måste göra om... och det hade jag inte en aning om. Men att hålla hela livet på plats i huvudet vill sig inte alltid och ibland strejkar funktionerna helt enkelt. Men det är då det är så bra att man har chans att ställa allt tillrätta igen...med det menar jag omtentor som ÄR så stimulerande.
Nåväl...Z däremot fungerar i full fräs oavsett om termometern rasar. Och med det hans otroliga utveckling. I tisdags på det senaste BTI-mötet slog han allas förväntningar med att bevisa sin kapacitet. Han gjorde allt som vi bad honom om och när vi "jobbat" klart och det var lekdags kom han fram till bordet och bad att få jobba mer! Härliga lilla gullunge... ja man förstår ju direkt vem han brås på med sin flit...;-)
Hans säng däremot vill inte samarbeta lika bra. Den envisas med att ge med sig när Z med sina sylvassa gaddar och starka händer river sönder så mycket som går och intar sedan en delikat måltid av skumgummi. Så imorgon ska jag lämna in resterna av sängvadderingen så de tillfälligt kan laga den.

Nu måste jag tända upp i kaminen så jag slipper skrapa rutan på TV:n.
Ha en skön kväll go´vänner!



tisdag 7 februari 2012

Möjlig tacksamhet

Allt är möjligt. Allt är möjligt. Känn lite på orden... javisst är allt möjligt tycker nån. Nej det är det inte anser en annan.
Definitionen på "vad" som är möjligt varierar stort beroende på vem man frågar.
*Visst är det möjligt att tapetsera om vardagsrummet i den där läckra färgen med de sjukt dyra tapeterna. Visst måste man kanske spara en tid så man får ihop slantarna till ett par tapetrullar och möjligtvis lära sig tapetserarkonsten och eventuellt inhandla en stege...men det går. Kan man inte själv får man be om hjälp från någon vänlig själ eller spara mer slantar så man kan anlita något tapetserarproffs.
*Är det möjligt att jag någonsin kommer att kunna springa ett maraton när jag inte ens i nuläget orkar ställa mig upp i duschen för att hämta mitt ultravårdande aningens för dyra balsam så jag tar sonens Bamse-balsam istället för det står redan på golvet. (Ja, jag sitter ner och duschar ibland). Jo det är nog möjligt om jag ger mig sjutton på det och ändrar hela mitt bekväma tänkande till att tänka i mer sportsliga banor. Och om det är något jag verkligen vill uppnå...så visst är det möjligt. (men inte aktuellt)
* Finns det en möjlighet att ändra det förflutna? Få tillbaka någon som genom en tragedi fick avsluta sitt liv allför tidigt? NEJ...
* Kan Z någonsin få slippa sin "personkretsstämpel" i myndigheternas register? Nej..inte möjligt.
* Kan min bil någon gång fungera felfritt i fyra veckor i sträck? Nej, för det går mot volvos naturlagar.

Det finns alltså definitioner på allt. Z kan aldrig få bort sin personkretsstämpel i registren men vem kollar? Vem bryr sig? Han kommer att få uppfylla sina egna drömmar och det är möjligt. Det kanske inte kommer att bli lätt och förmodligen kommer det vara lite alternativa vägar dit men jag ska ge honom möjligheterna och hjälpen för att nå hela vägen.
Allt är inte möjligt och det är bara att inse men det finns alternativ till många drömmar och mål. Men någonstans där i det hurtiga "Du kan" måste man hitta sin kraft att orka genomföra det. Livet ser olika ut för alla och vi har olika förutsättningar.
Jag skulle vilja ha en fungerande resesäng till Z så vi kan åka på semester som andra. Eftersom jag inte har råd med 20000kr så måste jag söka fonder. Det innebär att jag återigen blir sittandes framför datorn och sätter print på vårt liv till en okänd människa. Det känns som jag tigger pengar och känslan att inte kunna ro sängen i hamn själv utan ekonomiskt stöd är hemsk. Man sjunker ner till en bedjande nivå där man vädjar till "någon" att den ska hjälpa till så att Z också kan åka bort över en helg. Om jag finner kraften och gråter mig genom ännu en personlig ansökan där jag åter igen måste sätta ord på livets tunga sidor så kanske vi snart har vår efterlängtade säng. Så visst är det möjligt men svårt.
När man sedan får ett positivt svar... ja då ska man känna tacksamhet. Tacksamhet...
Jag är tacksam för mycket. Bara att lille Z finns, att vattenledningarna äntligen tinat och att det fanns lite tandkräm kvar i tuben i morse.
Men att ständigt gå omkring och känna tacksamhet mot en myndighet som ger efter långa processer ett positivt svar som man enligt lag länge haft rätt till är inte lätt. Är det inte då man istället ska känna sig stolt???
Att man har kämpat mot sina känslor för att uppnå ett mål i motvind innebär väl att man ska vara stolt?...hmm och kanske tacksam för sig själv?

Vad vill jag ha sagt med detta lunchsvammel? Var tacksam för att du är du och allt må inte vara möjligt men eftersom du är du så kommer du att finna just dina möjligheter.
( jag hade ett överskott på ordet "du" i mitt vokabulär idag som var tvunget att tömmas)

Slutligen vill jag dela med mig av en häpnadsväckande fin historia. Kolla in filmen HÄR. Mina tårar rinner ännu och inspirationen jag får när jag ser denna far och son tillsammans är oändlig! De gjorde det omöjliga möjligt!

Ha en fortsatt trevlig dag go´vänner!

söndag 5 februari 2012

Fina möten

En härligt kall natt frös med framgång våra vattenledningar i huset. Morgontvätt fick ske framför en värmefläkt i köket med en vild Z som tyckte det var ett mycket spännande alternativ till den sedvanliga duschen.
Fram till lunch gick tiden mestadels åt till att försöka få igång det frusna vattnet och att skriva klart lite skolarbete. Sedan begav Z och jag oss iväg till en familj utanför Borghamn som har en liten dotter med SMS.
Jag fick kontakt med denna fantastiska mamma för en tid sedan och vi har sedan dess försökt få till en träff med våra små barn men förkylningar och magsjukor såg till att skjuta på det efterlängtade mötet.
Men idag kunde inget stoppa oss... jo Marcus fick snällt stanna hemma och se till att badrummet hade flytande vatten istället för iskuber, men Z och jag var ostoppbara.
Efter ett mindre gräl med GPS:n och några telefonsamtal senare kom jag fram till den stora gården där de bedriver grisuppfödning. Z tecknade gris hela vägen och såg fram mot att få träffa en RIKTIG gris.
Jag såg mer fram till att få träffa mamma Karin med familj.
Z kopplade snabbt på sin blyga sida och satt som ett litet plåster på mig när vi gjorde entré i det fina huset. Jag möttes av en sådan värme i den stora färgglada hallen. Inte beroende på att pannan gick på högvarv utan denna fantastiska familjs värme.
Mamma Karin omfamnade mig som vi känt varandra länge och jag...givetvis försökte samla mig från att inte bryta ut i tårar. Pappan Martin anslöt sig snart även han och deras artiga och underbara grabbar kom och tog i hand och presenterade sig glatt. De ordnade snabbt fram lite läckra bilar till Z så han skulle leka och Z satte genast igång att trixa och fixa.
Och sen har vi då dottern Stina... fina fina Stina. Hon är ett och ett halvt år och nyligen fått diagnosen SMS. Hon log med hela ansiktet och det verkligen lyste om denna lilla varelse. Hon bubblade och "pratade" och snart satt Z och hon bredvid varandra och lekte i en hög med leksaker.
Medans de små socialiserade sig pratade vi om SMS, livet, SMS och allt runt omkring. Tiden gick så fort men jag skulle med lätthet kunnat stanna hela natten för samtalsämnen tog inte slut... de tog bara vid.
Efter det delikata fikat med en fantastiskt spännande tårta som mamma Karin bakad begav vi oss ut till grisarna. Z tittade på dem med stora ögon och såg till att de inte skulle ligga och sova med att snabbt sparka till på boxsidorna. Jag gjorde mitt bästa för att ge de små griskultingarna lite sovfrid men Z tyckte det var en dålig ide. Lilla Stina stod lugnt lätt lutad över en boxsida och pratade glatt med grisarna. Jag övervägde länge att ta med några hem till Marcus förmodade förtjusning men jag höll tillbaka mitt begär när jag insåg att de växer ganska fort och jag har redan nu svårigheter att få in två schäfrar i bilen.
Mamma Karin och Stina med Z och mig... & en katt.

Ja vilken dag!!! Att få träffa en familj som har ett barn med samma diagnos är så stort. Det betyder så otroligt mycket och dessutom var de underbara människor också. Jag hoppas verkligen att det bli fler gånger. Mamma Karin har en blogg där ni kan ta del av hennes liv och även se bilder på lilla fina Stina.
Dagen stora tack går till Karin för att hon valde att kontakta mig!!!!

Ha en underbar kväll go´vänner! Nu ska jag leta efter min tofflor!


lördag 4 februari 2012

Barbapapa och korren

När Z var en nykläckt liten rosig bebis så tyckte jag att det var så himlans svårt att klä honom varmt i bitande minusgrader. Hela bebisen var invirad i kläder, strumpor, tossor, overall, filtar och en pösig åkpåse. Fast den ständigt blöta munnen gick då aldrig att hålla varm. Åren gick och Z fortsatte att hålla området kring munnen måttligt fuktad. Ja det blir lätt så när dessa små knubbiga händer i princip bor i den lilla munnen. Lite typiskt SMS också.... hand i mun. Vilket fall som helst så även nu drygt tre år gammal så är det nästintill omöjligt att vara ute och leka i -15 med en frysbenägen mun och haka. "Jamen ta på ungen vantar då!" härjar någon ute i landet. Hmm...jo det gör jag, ca 25 ggr på 7 minuter. Lite dött lopp där. Så Z får snabbt köldutslag och mamma (jag) smörjer. Det innebär att ma istället får hitta på superroliga lekar inomhus istället. Idag lekte vi barbapapa.
Jag la in ballonger under hans tröja och blåste tills Z såg ut som en... eller Michellingubben som gör däckreklam ni vet. Z skrattade förtjust och ville ha uppblåsta ballonger innanför alla klädesplagg. Kul hade vi och om inte annat isolerade det ganska bra. Jag kanske skulle prova det...frusen som jag är.

En stund senare upptäckte vi vår lilla ekorre som inkvarterat sig i boden på tomten. Han hade överaskat funnit småfåglarnas talgbollar som dinglade ensamt i fågelhuset. Han kämpade och slet med den strängt fastknutna bollen så till slut kastade vi ut lite mer exlusiv mat och inte lika svårfångad.
Bilden ni ser är ett kollage ska tillägas så ni inte tror att vi har 6 st fågelbord utanför fönstret och lika många heltokiga ekorrar. det är bara jag som inte har fotografering och fotoredigering som yrke om man säger så.

Det var nog allt jag hade att skvallra om idag... så.. over and out!

God natt go´vänner.

fredag 3 februari 2012

Kung Bore och glöggen.

14 minusgrader och torpargrund är inget bra recept på normal kroppstemperatur. Lägg till gamla höga tvåglasfönster som är lika täta som ett vindskydd från -42 och Kung Bore som kämpar att få komma in med enligt han tillfredställande resultat. JAG FRYSER!
Z är lika varmblodig som far sin så de två går det ingen större nöd på... inte mig heller just nu eftersom jag hittade en glöggflaska sedan jul som jag låter hetta upp min blå materia.
Z mår mycket bättre nu så det var ett kortvarigt besök av magsjukan. Varken karln eller jag har ännu fått det lilla magviruset...peppar, peppar.

Jag har faktiskt absolut inget vettigt att skriva om idag då jag är sååå trött. Allt jag kan tänka på är ett varmt täcke och en skön sövande kudde så på återseende mina vänner.

Ha en underbar mysfredag go´vänner!

torsdag 2 februari 2012

Magsjukans återkomst

Då har vinterns första magsjuka knackat på dörren och överväger starkt att stanna ett par dygn. Z insjuknade vid morgonvällingen och några timmar senare fick jag höra från dagis att han inte var den enda.
Jag är så glad att vi laddade upp med några extrapaket blöjor för några dagar sedan för de är det en rykande åtgång på. Z som nästan aldrig visar sig trött hur hög feber han än har är nu bekämpad av sin magsjuka. Han har hängt slött kring min hals som en liten apa hela dagen och jag har inte fått tillstånd att avvika från hans sida en sekund. Med andra ord har det varit en underbar dag. Jo faktiskt. Att bara kunna få ligga i soffan och gosa avslappnat i timmar med Z är något som jag aldrig får uppleva. Det är en dröm faktiskt att tillåtas krama honom i timmar utan att bli av med några hårtussar. Fast... samtidigt är det säkerligen förfärligt att tänka så. Han är ju ändå sjuk.
Konstigt nog har lillen inte sovit en blund idag...fast hans läckande kropp har väl inte helt enkelt tillåtit det. Jaja...vi får väl se hur lyrisk jag är när jag själv insjuknar och ligger och gråter över toalettstolen sittandes på en hink.... eller hur det nu brukar vara. ;-)

Så middagen ikväll blir en varsin burk vipepparkorn... som om det skulle funka?!

Ha en underbar kväll go´vänner och håll er friska!!!

onsdag 1 februari 2012

Den lyckliga mamman

Getingen Z
Vi har sedan nån gång i höstas tränat BTI med Z. En intensiv beteendeterapeutisk träning som man lägger ca 25 timmar i veckan på. Varannan vecka möter vi handledarna på habiliteringen för att visa upp vad "vi" kan och få nya övningar.
3-4 timmar per dygn jobbar Z hårt med sina övningar och resultaten är varierande beroende på vem som Z jobbar med. Z och jag kompletterar varandra bra när det gäller alla imitationsövningar, instruktionsövningar och de motoriska övningarna. Alla andra övningar där bilder, färger och saker ska läggas lika fungerar inte alls med mig. Lägger jag fram en boll och en sked framför honom och ger honom ytterligare en sked går det ut på att han ska lägga skeden vid den andra. Lätt som en plätt kan tyckas men inte när morsan styr och ställer. Då får jag snabbt skeden kastad i pannan följt av ett anspråkslöst utbrott. Jag försöker göra som handledarna och Z:s resurs men jag fixar det inte. WHY?
Så varje gång vi träffar handledarna nu så känner jag mig osäker och dum att jag inte lyckats träna den biten med Z och försöker få dem förstå att jag gör mitt bästa. Men jag får känslan av att de inte riktigt tror på mig.
Z:s resurs däremot är helt fantastisk i BTI-träningen med Z och hon får verkligen den lille sprakraketen att lyssna och lära. Det känns emellanåt som det är hon som får dra hela lasset med delarna jag inte klarar av... men jag hoppas verkligen att hon vet att jag uppskattar hennes otroliga jobb!
Nästa vecka ska vi på ett nytt möte med BTI-gänget och jag känner nervositeten krypa fram. Både jag, karln och resursen ska redovisa ett moment med Z för dem och"visa" vad vi lärt honom. Resursen kommer att klara det galant utan tvekan. Men jag med min nervösa inställning kommer inte få godkänt och dessutom är jag rädd att han får ett utbrott som inte går att bryta så hela träningstillfället förstörs. Inte för att det är hela världen men handledarna får det att låta så lätt hela tiden och vill inte riktigt känna sig vid Z:s SMS-utbrott och beteende utan jämför konstant med Autism.
Vi fick ett tips förra veckan att vi skulle blåsa Z i ansiktet när han hugger tag i håret på oss eftersom deras erfarenhet och även forskning visar på att det fungerar. Både jag och resursen visade ett tvekande leende men lovade att testa. Z har nog trott att det har pågått många lokala stormar sen det sista mötet. Både jag och resursen har frustat och pustat på en skrattandes Z som starkt håller i en lossnande hårtuss...UTAN att släppa taget.
Ja, alla tips är välkomna och kommer att testas grundligt men tyvärr fungerade inte detta beprövade tips alls.
Men vi har ytterligare ett och ett halvt år kvar på BTI-träningen och hittills har faktiskt Z utvecklats fasligt fort så visst fungerar det.
 Förut när han och jag satt i vardagsrummet och blåste ballonger som snart bets sönder så bad jag Z att gå och kasta den i köket och be pappa om en ny ballong. Den lille raketen la iväg och kastade det sladdriga ballongstycket och härjade med sina "EH EH" på sin far och pekade mot ballongskåpet. Lika snabbt var han tillbaka och gav mig en ny ballong och dessutom berättade vilken färg den hade.
Jag blir så lycklig över hans framsteg och givetvis ramlar det ut ett par tårar ur mina ögon samtidigt som Z tecknar "ledsen" till mig.
 "Ne..mamma är glad Z... för hon älskar dig"

Ha en fin kväll go´vänner!