lördag 31 december 2011

Mot det nya året 2012!!!!

2011
Om tolv timmar är det ett nytt år. 2012 ramlar in med buller och bång och som vanligt lär man sig att pilla dit en ny siffra på året fram i april nån gång.
Detta år har präglats av... jaa... en hel del faktiskt. Det mesta har kretsat kring Z dag som natt. Vi har lärt oss att laga timbalkost, teckenspråk, heimlichmetoden, vara vaken i fem dygn i sträck, och mycket mycket mer. Marcus har även lärt sig hur tvättmaskinen vilket jag anser vara det största genombrottet i år.
Vi har besökt Smith-Magenis-experter i Stockholm på Karolinska och även hunnit med en sväng till England på en konferens som Smith-Magenis UK anordnade och där fick vi även träffa syndromets grundare Ann Smith... en härlig kvinna.
Jag har hunnit bli en universitetsstudent och hittils klarat två tentor med bravur..(jaja...nu kan ni sluta hurra och applådera) och även sett till att gymkortet blivit lika oanvänt som förra året med resultatet att jag nu för tiden ser ut som en skrämd blåsfisk.

Z har lärt sig massor med olika tecken, han har sagt några ord som aldrig återkom, han har vid två tillfällen lyckats att ställa sig upp utan stöd och han kan härma en gris. (nu kan ni applådera!)
Z har skickat 928 par solglasögon till teknikkyrkogården, 3 dammsugare, en skrivare, 2 mobiler och en diskmaskin. Jag är en stolt mor till ett blivande teknikgeni!
Han har även lyckats att ha sina vantar på sig i två timmar i sträck... det är årets rekord!!!
Z har detta år slösat med en miljard kramar och pussar vilket vi hoppas att det kommer från hjärtat och inte bara att han vill ha mer leksaker.
Jag däremot har också varit slösaktig med detsamma men av anledningen att han är så himla go´!

Detta år har vi skrattat och gråtit, gäspat och fnittrat.... lekt, tränat och busat. Sömnlösheten har varit fruktansvärd och likaså allt kaffe tycker blåsfiskens mage.

Nästa år kommer innehålla så mycket mer har jag en känsla av. Jag har många planer för Z och familjen...
Jag övervägde starkt en kort period att också sluta blogga av olika anledningar men det lär jag inte göra ännu!

Checklista för 2012:
Säga upp gymkortet (det tåget har ändå redan gått)
Lära Marcus hur disksvampen fungerar ( ett helårsprojekt)
Gå minst två kurser i tecken-stöd (Z kan ju mer än mig)
Få en ensamhelg med Marcus (det var 7 månader sen nu)
Tvätta bilen minst 2 gånger ( en ökning med 100%)
Lära Z att ställa sig upp (nästan där)
Uppfinna ett energipiller (fullt lagligt alltså)
Ge Z ett underbart år!!!
Inte vara trött (ja...jo..det funkar nog....eh)
plus 2000 andra små projekt....

Gott Nytt År go´vänner!!!

fredag 30 december 2011

Halvmånar och småfåglar

Jag undrar då om antibiotikan vi alla fått är endast ett par askar med placebo?! Jag kan i det närmsta inte på påstå att vi håller på att friskna till och Marcus och jag hör lika bra som en gråsten nergrävd i en gödselhög.
"Jag åker och handlar nu" ropar Marcus och ger sig iväg.
I minut senare går jag och ropar efter karln och undrar var fasen han tagit vägen? Bilen är mystiskt borta upptäcker jag i jakten på karln... hmmm.
Ja här hemma kan vi säga i princip vad som helst till varandra nu för antingen hör den andra inget alls eller så svarar man vant med ett "VA??". Lite som en omedveten parterapi kanske... ut med alla dina känslor för det är ändå ingen som hör dig... eller blir arg....
Z som jag trodde höll på att bli bättre har idag tydligt visat att sina öron värker. Inte med att gnälla trött och hålla sina händer över dem utan mer.. högljutt och argt. Snabba vändningar och flygande leksaker är hans recept på att ta sig genom en infektion.
På eftermiddagen begav han sig ut med mig för att mata våra stelfrusna småfåglar. Det hade tagit lång tid att övertala honom att det var en god ide så när väl mössan satt där den skulle så var det bara att ge sig hän med kylan.
Fåglarna tinade snabbt upp när de fann sina goa små frön och Z likaså. En liten halvmåne visade sig blygt på himlavalvet och den blev dagens huvudämne. Z tjattrade på om månen samtidigt som jag drog honom på sin Bobby-car, hämtade en påse som stormen burit med sig in i kohagen, reste upp en prydnadstomte 78 ggr sen Z upptäckt att den gick att vippa. Hela tiden var det månen som gällde. Han har nog en framtid som astronom...astrolog... eller vad det heter...

Väl inne så gjorde vi glass och Z var förste provsmakare... och han godtog snabbt att den inte skulle ätas förrens i morgon när vi satte in den i frysen.
I detta nu tog jag mig ett brejk bakom datorn...Z:s humör svänger kraftigt nu och det finns ingen bättre än pappa Marcus att hålla honom på banan tills det är läggdags.
Snart är det ett nytt år och jag undrar vad det året ska bjuda på för överraskningar??? Lika förväntansfull varje år som om det vore en skraplott eller nåt....

Ha en trevlig kväll go´vänner!

torsdag 29 december 2011

Gemenskap

När jag drog igång denna blogg för snart ett år sedan var jag desperat efter någon att tala med ang min lilla pojkes diagnos. Jag var i ett stort behov av att skriva av mig och samtidigt berätta om Smith-Magenis Syndrom ur vår synpunkt och hur de påverkade oss som familj och hur Z påverkades.
Jag hade en förhoppning om att på detta sätt finna andra familjer som levde som oss eller som sökte svar precis som jag. Jag har under året fått kontakt med en hel del familjer vars barn har olika diagnoser. Och det känns så skönt att veta att vi är fler än vi tror. Vi är inte så ensamna som det kan kännas ibland.
De sista dagarna har jag hör och häpna fått ta del av inte mindre än två olika familjer som fått Z:s diagnos. Det känns så overkligt och samtidigt så värdefullt för det var en av anledningarna till att jag ville blogga och dela med mig av vårat liv...
En av dessa familjer har jag nu talat i telefon med en lång stund ikväll och det kändes så fantastiskt skönt. Dels att personen i fråga hittat mig här i internets häftiga universum i jakten på svar och dels att hon var en sådan fantastisk personlighet som nyligen fått sitt barns diagnos men samtidigt skänkte mig en sån styrka.... genom hennes röst och engagemang. Fast jag tror inte hon vet om det själv men ett stort tack till dig om du läser detta!

Det kanske finns en mening med allt? Till och med när Z monterar bort hyllorna på kylskåpsdörrens insida så mjölken flyter ut fint och jämnt över köksgolvet.

God natt Go´vänner

onsdag 28 december 2011

Halvdöva och heltrötta

Smärtstillande, antibiotika, hostmedicin och en massa astmamediciner har nu ersatt glögg och julgodis. Hela familjens smaksensationer är som bortblåsta och förmodligen smakar en grankotte lika gott som en skinksmörgås... något krispigare bara.
Vi har alla lock för öronen så ingen hör vad den andra säger... om inte annat påstår Marcus det eller så passar han på nu bara. Till och med hundarna drar nytta av denna tillfälliga hörselnedsättning och spelar med i den döva leken. "KOM HIT" kraxar jag snorandes på trappen och hör mig själv alltför bra innanför de svullna hörselgångarna. Hundarna fjantar bara förbi och hoppas att jag ska förstå att även de har en släng av den tillfälliga dövheten.

Jag drar mig till minnes de gångerna man lyckligtvis varit i utlandet när sjukdomarna slagit till och en stressad hotell-läkare kommer med sina dundersprutor som gör en frisk på 12 timmar. Vad innehåller deras medicin och varför har inte vårt lokala apotek de sprutorna på lager?

Gnäll gnäll.....
Men i morgon är det en ny dag och då SKA jag höra nåt igen. Och ni som ringer hem till mig bör veta att jag svarar endast om jag råkar sitta vid telefonen... annars hör jag den inte. Upptäckte precis att jag har 4 missade samtal. Sorry...

Stay well go´vänner!!!!

tisdag 27 december 2011

3 öroninflammationer

Fantastiskt avslut på detta året. Nu har vi alla tre öroninflammation och antibiotikabehandlas. Går det en öron-epidemi? Ingen kan sova (inte så ovanligt kanske) alla gnäller och alla mår sämst. Z river allt han ser i sin frustration varvat med välriktade smällar med sitt huvud mot diverse ting. Z och öronont är ingen bra kombination. Därtill varfyllda ögon och hög feber gör inte saken bättre.. men han kan andas ok iallafall
Just nu vill jag inte nåt längre... jo, kanske flytta till en annan del av världen där livet SÄKERLIGEN är mycket enklare...

Trött och tjurig.....

Vi hörs go´vänner

måndag 26 december 2011

Tack tomten...

Hela familjen är attackerade av baciller och virus. Näsor rinner, ögon kladdar ihop och vi nyser och hostar om vartannat. "God Jul" skrattade tomten när han kastade in en säck med baciller till oss.
Fast det man inte dör av... osv.
Z och jag har lekt snickare på förmiddagen. Vi skulle bygga ihop en IKEA-hylla utan bruksanvisning. Z bistod med en ficklampa och att testklättra i den ofärdiga hyllan medan jag kraftigt bländad av lampans sken skruvade, vred och vände på brädhögen. Till slut och efter många konstiga nypåhittade svordomar senare hade vi lyckats och Z var så nöjd över sin bedrift.
Just nu känner jag bara för att ligga och sova på en väl vald plats... under en filt med nässprayen i näsan och ipren i dropp kopplad till min trötta kropp.
Fast det är inte aktuellt... Z har andra planer. Fast nu sover han middag...jag kanske oxå skulle ta mig en lur...

God fortsättning go´vänner!

söndag 25 december 2011

Jultomten

Z & självaste Jultomten
En härlig julafton hade vi i vårt lilla hus medZ:s mormor, moster, morbror och givetvis jag och Marcus deltog. Ja Z var ju självskriven och uppe med jultuppen.
Tiiidigt i ottan upptäckte Z och jag att vi hade haft ett nattligt besök medans vi sov. Julstrumpan som vi prydligt hade hängt upp på vedspisen var proppfull med julklappar...fast det var en ganska liten strumpa. Z höll på att ramla omkull när han såg några klappar sticka upp och dök snabbt i strumpan och började allt annat än sakligt att öppna dem. Konstigt nog hade tomteskrället GLÖMT att lägga i något till mor i huset...hmmm... jag har väl inte varit snäll nog kanske.
Dagen förflöt med de närmsta och glöggen och maten spred sin härliga doft.
Sedvanliga och något uttjatade Kalle Anka skrålade ur tv:n medans någon slumrade skönt i soffan. (det var inte Z ska tilläggas)
Plötsligt dunkade det på dörren och in kom jultomten till Z:s förtjusning. Snabbt fann hann sig tillrätta i hans knä och bad bestämt tomten om hjälp att öppna sina fina julklappar. Jag däremot var mest imponerad över tomtens fluffiga ögonbryn... men han berättade lite generat att det var tomtemor som hade stylat dem i år. Hon får allt skaffa sig nya glasögon tills nästa gång...ansåg jag.
En stor kram fick tomten av Z innan han lufsade iväg igen med sina välmarkerade ögonbrynsbuskar.

God Jul till er alla och god fortsättning!!!

Ha det gött go´vänner!!!!

fredag 23 december 2011

Den motsträviga tomten

Den mörka glöggen sprider sin djupa juliga doft genom hela huset. Jodå... ikväll ska det provsmakas medan de sista förberedelserna inför morgondagens årilga möte med självaste jultomten!!!
Det tittade in en ganska motsträvig tomte häromdagen... eller rättare sagt jag visade Marcus de fina tomtekläderna jag införskaffat julaftonskvällen till ära. Han klädde ovant på sig Tomtefarutstyrseln och blev liite förvånad att jag inte köpt en tomtemask utan endast ett skägg! Jag förklarade att han är ju så lik tomten... eh, med sitt svartbruna hår ....och näsan...o ja...han är man liksom. Men han nappade inte på den iden. "Då kommer han ju att känna igen mig" åbäkade han sig medan han hängde fast skägguet i sina öron. Innan jag han fram med kameran för att föreviga den motsräviga tomten kom han på ett sätt att kunna vara inkognito på julafton.
Tomtefar.....
Jaja...  vi får väl hoppas att den riktiga dyker upp så man slipper en rockstjärnetomte i år.

Vi har idag även klätt vår nu ganska sneda julgran igen. Z har en förkärlek till att plocka, fixa och dona och det innefattar givetvis även julgranen. Vi lär inte ha några som helst problem att hålla en julgransplundring här hemma sen och när jag tänker efter så kan jag tänka mig att hyra ut Z per timma efter jul om ni snabbt vill ha er gran rensad!!! Men jag garanterar inte att en enstaka stjärna eller kula inte har ett och annat bitmärke i sig.

Ne nu måste jag återgå till julstöket. Och för er som vill få en x-tra glimmande stjärna på himlen kan gå in på Z:s insamling för UNICEF och hjälpa de som inte har turen att få leva som vi...eller överhuvudettaget. På  http://unicef.se/egna-insamlingar/zigge kan ni skänka en slant eller handla i web och gåvoshoppen.
Ni kan även sms:a KÄMPA ZIGGE till 72900 så skänker ni 50:-

Ha det så gott i stugorna!
God Jul go´vänner!

torsdag 22 december 2011

Sängrättigheter

Igår natt hade Z envisats med att äta upp sin säng... eller gnagat, rivit och slitit ialla fall. Han såg så stolt ut när jag hämtade honom på småtimmarna och visade det stora hålet i vadderingen. Sängskrället är en stor spjälsäng som är vadderad med starkt "bit-tåligt" tyg som hjälpmedelscentrums snickrat ihop till oss. Som ett test kan man säga. Folk inser aldrig vilken fanastiskt förmåga Z har att ha sönder saker, bita, pilla, slita och gu´vet hur han bär sig åt. Det intressanta är att jag missade sängslakten... jag har en övervakningskamera monterad över hans säng så jag ska kunna se om han gör sig illa... men den delen av sängen syntes inte på kameran... eller kan det vara så att jag sov lite för hårt?

Jaja... en olycka händer så lätt och det är väl bara att ringa hjälpmedelscentrum då de varje dag har jourreparationer på deras hjälpmedel som innefattar "äta, sova och toalettbesök".
Jag ringde och berättade den lilla incidenten och att det måste åtgärdas snarast då vadderingen i form av skumgummi är helt blottad och att Z lätt kan kvävas om han äter detta.... vilket han gör.
"Nja.. han som kan sy är på semester" svarade gubben lite jul-trött. "Jaha men då får ni skicka någon annan då" svarade jag lite smått stressad. "Ni har ju jour-reparationer och detta är lite akut" tyckte jag.

Men han ansåg att jag kunde lägga en madrass för hållet på väggsidan eller hänga ett skynke för så fick sy-killen ringa mig på måndag när han var tillbaka. Ett skynke???? Ja vilken bra ide?! Z som lätt pillar sönder en diskmaskin till mikropartiklar på 30 minuter klarar nog sjutton att lyfta på ett SKYNKE.
Jag la argt på luren och började leta efter nål och tråd för att själv knyppla ihop sängen vilket inte gick... ALLS.
Då flög vildkatten i mig och jag åter igen ringde upp hjälpmedelcentrum... denna gång på aningens argare humör än tidigare.
Nu var det en tjej som svarade på akut-telefonen. Jag förklarade mitt dilemma och jag fick samma svar som tidigare. Jag gav några motfrågor ang fysiska handikapp om deras hjälpmedel slutade att fungera och visst... det kunde de åka på men eftersom de bara har en anställd som kan sy så gäller inte det i vårt fall.
"Så du menar att min son som lider av ett psykiskt handikapp med allt vad det innebär inte har samma rätt?! fräste jag medan jag vässade mina klor.
"Eh,, ja,,,eller,,nej,,, klart han har samma rättigheter...eh...."
Hon bad och få återkomma efter hon ringt sy-killen på sin semester för att rådfråga.
Efter ett par minuter hade jag henne på tråden igen och hon informerade glatt att det gick att vända hela vadderingen för den var utformad så ifall något sånt här skulle inträffa!
Jag tackade och bockade och sprang direkt upp i Z:s sovrum för att vända på vadderingen. Men det var lättare sagt än gjort,
Ett sextiotal spännen skulle lösgöras och ett tjugotal buntband skulle klippas av. När jag äntligen lösgjort allt visade det sig att den inte alls var gjord för att vändas.

En massa remmar som är ditsydda för att hålla fast sängskyddet hamnade nu på insidan istället och fyllde inte alls sin funktion... det var bara att improvisera.
En timma senare och en rad svordomar hade jag äntligen temporärt fått dit allt och nu hoppas jag att det håller till måndag...

Att det ska vara ett sånt bök jämt?! Tänk att bara kunna vara en vanlig morsa som bytte lakan i grabbens säng istället för att ägna flera timmar med sax, buntband och skruvmejslar för att få sängen funktionsduglig.
Tur att man är händig.


onsdag 21 december 2011

Ett år sedan...

Året har så många dagar. Vissa dagar är förknippade med glädje som tex Z:s födelsedag. Vissa med spänning som julafton eller kanske sin egen födelsedag. När man var liten så fanns det så mycket känslor i de olika dagarna... skolavslutningen där på sommarkanten t ex... då var fjärilarna rekordmånga i magen och det kommande lovet fyllt av förväntningar.
Men när dagarna blir till år och åren till decennier så mattas en del förväntningar av och nya tillkommer.

Denna dag den 21 december är en sådan dag som tillkommit i mitt känsloliv. Men känslorna handlar inte om en fjärilssvärm i min mage eller någon annan glad tanke. Känslan är sorg, tomhet och saknad.
För ett år sedan gick min svärmor, Marcus mor och Z:s farmor bort i en aggressiv cancer som på mycket kort tid tog över hennes kropp. Hon var åldersmässigt många herrans år ifrån att lämna jordelivet.
Jag hade förmånen att få lära känna henne för ett par år sedan då jag träffade min livskamrat. Hon var ingen typisk "svärmor" utan hon blev en vän. Hon var en tuff genomärlig kvinna som alltid visste vad hon ville och på något sätt fick hon mig att tänka till i livets många val.
Hon fanns alltid där för oss... ett telefonsamtal bort.
Första gången jag träffade henne var jag ett nervöst vrak. Jag har sällan problem med att träffa nya människor men jag ville bli "godkänd" som flickvän samtidigt ville jag godkänna min nya svärmor.
Men mina farhågor grävde jag snabbt ner.
Sommaren efter satt vi ute i trädgården till småtimmarna och drack rödvin som kallnade i nattens kyla och pratade outtömligt om livets alla spratt. Marcus hade sedan länge gett upp hoppet om något vettigt samtalsämne och krupit till kojs. Men vi satt kvar med några tända ljus, tjocka tröjor och skrattade och njöt av natten.
Det är ett av de varmaste minnena jag alltid kommer att bära med mig.
Hon fanns där när min far hastigt gick bort året innan, kastade sig iväg mitt i natten om så krävdes, lyssnade och stödde oss när vi fick Z:s diagnos och allt det där mellan.


Idag minns vi Gullvi. Vi har tänt ljus på hennes fina viloplats, Z ritade en teckning som vi lade under en hjärtformad röd sten.
Vi minns dig, vi saknar dig och vi glömmer dig aldrig.



http://www.cancerfonden.se/

tisdag 20 december 2011

Flytande strutar

Dessa säkerhetslösningar som pryder vårt halvrenoverade hem gör mig galen. Marcus har precis börjat lära sig att öppna lådorna med barnlås på... det tog bara några år av slitande och svärande tills han kom på hemligheten. Z lärde sig det på två dagar så för vem har jag den höga låd-säkerheten för egentligen? Om Z av någon anledning inte skulle lyckas få upp en låda så tar han till sin enorma styrka och rycker till kraftigt några gånger tills spärren ger med sig. Det är bara att skruva dit nya spärrar i de nu sönderskruvade lådorna.
Till vissa lådor det det krävs lite extra säkerhet har jag satt en extra spärr på i form av något "knäppe" och nån finurlig krok. Dessa knäppen har en benägenhet att fastna mellan lådan och det är väl inte hela världen kan tyckas. Men vi har ett sådant knäppe på frysen som liknar den på den högra bilden och den fastnar jämt mellan dörren när man slår igen den. Så igår kväll smög Marcus till frysen för att rota lite och glömde givetvis att se till att knäppet hamnade på den rätta sidan av dörren. Så några timmar senare när världen sov tassade jag omkring i köket för att lokalisera ett evigt brummande ljud. Jodå, det var frysen som kämpade sig blodig för att behålla kylan med en öppen dörr.
Mycket var tinat och frysen avfrostad vilket kan vara bra att göra lite oftare kanske. Vi har ingen modern självavfrostande frys utan vi får snällt så och hacka is när lusten faller på.
Jag tog ut de tinade ministrutarna som hade smält och satte mig trött på golvet och åt den varma glassen. Jag stirrade tomt ut i köket och lyssnade på tystnaden. Jag älskar tystnaden för är det tyst, sover Z.
När jag druckit upp den sista struten med dajmglass fick jag sällskap.... en liten svart mus kom och spatserade över golvet i jakt på julklappar förmodar jag. Jag rörde mig inte utan studerade mus-skrället som uppenbarligen inte hittat den fina julmaten i de små boxarna som det står "Anticimex" på. Jag bara satt där som en zombie mot skåpen helt ofungerande. Jag var så trött och det kändes som inget skulle få mig att reagera. Musen blev snart bortjagad av Rocco som fick syn på inkräktaren så jag kunde lugnt sitta kvar. På golvet bland leksaker och en söndergnagd tennisboll.
Skulle livet vara enklare om vi bodde i stan, i ett nytt hus? Finns det möss där? Är mössen verkligen mitt stora problem? Snarare den gamla tinade glassen som nu började pocka på uppmärksamhet i magen.
Smärtorna eskalerade till en sprängande nivå och mina tankar om livet var inte så aktuella längre. Vem fasen äter tinad dajmglass mitt i natten???? Jag kröp fram till soffan för att försöka sova bort det onda.
Rocco som nu oxå var vaken fjantade efter mig och trodde att jag hade en ny lek på gång. "Gå och lägg dig" väste jag tyst. Jag han lagom krypa ner under filten i en fosterställning när jag hörde att ytterligare en person hade börjat sin dag. Jo, lille Z som nu tyckte det var dags att vakna.
Så det var bara att lägga det onda på hyllan och bränna på en balja med kaffe igen... för det mår magen så bra av!


måndag 19 december 2011

Underbara jul!

Om någon ringde mig och påstod att jag vunnit på Lotto... mer än 34 kronor vill säga... undra hur jag då skulle reagera? En man från någonstans i Sverige fick just ett sånt underbart telefonsamtal om att han var en lycklig vinnare till 4,8 miljoner. Men blev han glad? Icke sa nicke... han trodde det var nån telefonförsäljare så han avslutade samtalet snabbare än snabbast. Till slut förstod han väl allvaret så nu sitter han nog och bokar resor och spekulerar på sin drömbil...

Personligen skulle jag heller inte tro på ett sådant samtal. Jag skulle inte tro det förrens pengarna låg på kontot...

Julen stressar sig allt närmre och jag tycker det märks på föreläsningarna. Av 59 studenter satt det idag ett 20-tal och skramlade i den stora salen. Vissa har nog redan dragit hem eller tagit semester.
Affärernas parkeringar är smockfulla med isiga bilar så att spontant slinka in och köpa en liter mjölk tar en så där ca tre timmar. Underbara jul!
Ja på lördag är det dags för Kalle Anka, must, glögg och nötknäckartävling... ett och annat julklappsrace ska väl oxå hinnas med.
Sen är det över.... så mycket stress för en dag?!
Det är väl dags att även jag påbörjar mina julklappsinköp snart... för det är ju den stora frågan i dessa juletider: "Är du klar med julklappsinköpen?"
"Ne, jag har inte börjat ännu" svarar jag och blir bemött med bestörtade blickar. Hur ska hon hinna? tänker de stressat.
Men jag hinner nog... det gör jag alltid. Om inte annat kommer tomten och han brukar ju ha med sig en säck full av klappar så hinner jag inte så har ju han en del.

Usch vad jag är trött idag..... vill bara sova en livstid och sen ta en kopp kaffe för att sen sova en livstid till....

Hörs i morrn go´vänner....

söndag 18 december 2011

Glögg och snögubbar

Snögubbens fall
Snöflingorna ramlar sakta ner från skyn och täcker det leriga mörka landskapet med sin vita ljusa glans... eller det snöar rent ut sagt.
Härligt tjoar socknens ungar och skaver på pulkor och stjärtlappar ner från små kullar på den sparsamma snön... "Skit" suckar jag och skottar för första gången i år med Z som arbetsledare. Fast lite fint är det ju med snön... det blir ju ljusare och dessutom så behöver inte jultomten ta på hjul på släden.
Så i snön har det vuxit fram snögubbar och en halvfärdig ljuslykta som Bailey (ena schäfern) hindrade bygget av med att ta alla små snöbollar från oss.
Vi skottade snö som jag tidigare nämde och Z gick stolt framför och pekade var jag skulle skotta. Slavdrivare!!!

Igår kväll drog jag på mig mössan ochåkte över till grannen Nina för att ha en mycket sofistikerad glöggprovning. Provningen varvades med film, febrilt letande efter musikvideos på youtube och ett och annat samtalsämne hann även avverkas. Den trevliga kvällen avslutades med en taxiresa hem... och vilken taxiresa sedan! Ne, det var inteVan Diesel som på något sätt råkade vara chaufför....
som säkert var er första tanke.... utan en arg och besviken taxichaufför svängde arg upp sin bil på gårdsplanen. När jag glatt hoppade in i taxin tittade han arg på mig och pekade på min bil som stod parkerad ett stycke bort. "Är det din bil?" frågade han argt. "Eh...ja,,,vill du låna den?" erbjöd jag lite skämtsamt.
"Så du menar att jag kört ända från stan när du har en egen bil????" aningen argare fråga.
Jag försökte snällt förklara att man inte får köra bil när man intagit alkohol innan jag kom på att det faktiskt inte alls var hans ensak. Om jag vill ska jag väl få åka taxi hela dagarna om jag nu hade det som ett mycket dyrt intresse.
Nåväl... resan hemåt bestod bara av en massa gnäll från chaufförens sida och att han missat flera körningar tack vare mig och att detta skulle bli mycket dyrt osv. Då var jag ju bara tvungen att berätta för den lille arga mannen att jag dessutom fått ett fast pris... hehehe... han höll bokstavligen på att köra av vägen.

Att karln var så upprörd berodde på att jag bor på landet, min vänninna bor några kilometer från mig... så att köra ut hit för att transortera mig några kilometer var närapå ett brott i hans tycke. Jag försökte förklara för honom vad taxi innebär som tjänst att man kör folk från A till B och att kunderna är deras levebröd...
Nästan hemma stannade han bilen och väste "Är det långt kvar?"
"Nee, min kära vän" svarade jag men du kan släppa av mig här. Jag ville av någon anledning inte att han skulle veta vad jag bodde så jag gick hellre en bit.

Idag ringde jag till taxibolaget och berättade min story. Inte för att jag led direkt av den obehagliga resan men ändå. Taxibolaget tackade mig för att jag berättade och lovade att det aldrig skulle hända igen. De såg på ordern från inatt vem som körde och skulle prata med honom. Skönt, var min första tanke men samtidigt funderar jag över hans jobb. Tänk om han blir av med jobbet tack vare mig??? Ne, det kan man väl inte bli? Visst gjorde karln helfel.... men ändå? Veliga jag igen....

Nu ska jag läsa några kapitel ur den storsäljande boken "Samhällsvetenskapliga metoder" innan jag somnar tungt framför söndagsfilmen.
Natti natti go´vänner!

lördag 17 december 2011

Sladdstumpar och rabarber

Ja men varför tar vi inte och klär julgranen...igen? Vår lilla julgran som inte har något som helst naturligt i sig har varit de senaste veckornas stora idol...av Z då. Vi ha väntat av olika anledningar att sätta ljus i den... vi har ingen säker kontakt där och så ligger ljusnätet fortfarande ganska ordentligt nerpackat i en kartong längst in i skrubben. Men idag skulle granen även den få sprida sitt ljus var tanken så Z och jag skred till verket. Medans jag smidig som jag är pressade mig in i skrubben bland kartonger, lådor och halva vår köksutrustning som vi snällt får förvara där eftersom Z annars leker kasta kniven och andra onödiga lekar, fick Z stå utanför bakom den hemmasnickrade grinden och leda arbetsinsatsen. Några minuter senare pressade jag ut en stor tjusig kartong fylld med julgrejer med mig tätt efter. Z kastade sig likt en hyena över kartongen och rev frenetiskt ur dess innehåll.
3 stora ljusnät uppenbarade sig och jag planerade tyst för mig själv var dessa bäst kunde placeras i trädgården så tomten skulle hitta oss. En av dem skulle pryda vår julgran och jag högg ett virrvarr av lampor och sprang till närmsta kontakt för att se så alla dioder var hela. Jag såg snabbt att en del dioder hade lämnat in men lite svinn får man tåla. När jag synade resten av ljusnäten upptäckte jag till min fasa och vrede att det var lite för många sladdstumpar som spretade ut lite här och var. Vid en närmare titt visade sig att våra härliga små husmöss hade kalasat på vartenda ett av ljusnäten inklusive det som jag redan hade kopplat till ström.... bara tur att jag inte fick mig en kyss som skulle kräva ett decenium att få mitt hår i en normal volym igen.

Plötsligt stod vi där utan julgransljus medans mössen låg och rapade belåtet i skrubben.
Z hade precis hittat glittertrådar i ca en miljon exemplar och lade dem prydligt kring granen... golvet... bordet håret...hmm... ni fattar. Jag kastade upp glittereländet i granen i samma takt som han tog ner det. Avleda, avleda.... men vilken tur han hittade en julkrans i plast som han kunde ta i besittning och snabbt sticka iväg med. Vila i frid kära julkrans,

Kan man ha ett julpyntat hem med en hyperaktiv gullunge? Övervägde att ha allt i takhöjd i stället men kände att det lär bli som att bo i villauppochner då.
Men jag kommer inte att ge mig.... nya lösningar ska skapas....

Snart var det lunch och Z somnade gott efter den delikata måltiden. Jag behövde koppla bort julpynteriet en stund och begav mig ut för att gallra klart äppelträdet som påbörjades för några månader sedan. Motorsågen som numer fungerar bäst som bokstöd fick inte deltaga i arbetet så vad är bättre motion än att handsåga? Fast var är sågskrället? Vi bor ju inte i ett 2 hektars mansion direkt så den borde väl inte var så svår att hitta? Efter en stunds letande i bodar, buskar och nattduksbord konstaderade jag att mössen nog lagt rabarber på den också. Så jag ägnade en stund åt att gräva små diken istället så vår översvämmade tomt kunde andas igen.
Och då är det bra att ha en hund som heter Bailey till hjälp. För det finns nog INGEN som tycker det är så kul att gräva i vatten och lera. Jo, Marcus såg så lycklig ut när vi kom in igen... blöta och leriga.

Snart ska vi ge oss ut i snö/regn-stormen för att avlägga en visit hos mormor. Hon har sitt hem så ljuvligt julpyntat med smågranar, ljus, tomtar och allt vad det är. Var sak på sin plats och det är en fröjd att komma in där. Fast när vi varit där nån timma med en superglad Z ser hemmet inte lika välordnat ut längre.... Tomtarna är nedbäddade i mormors säng, de batteridrivna lusen saknar sina batterier, kökslådorna saknar sitt innehåll och katterna har modellera i pälsen....men det är ju så det ska vara!!!!

fredag 16 december 2011

Hjälp ett barn i jul

Den här bloggposten innehåller nötkräm

”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.



Jag har sedan en liten tid tillbaka startat en insamling för Unicef i Z:s namn. Där kan man skänka pengar, SMS:a ordet "KÄMPA ZIGGE" till 72900 så skänker man lätt och smidigt 50 kronor till Unicef. Man kan också shoppa loss i gåvoshoppen, webbutiken eller varför inte bli världsförälder.
Allt går givetvis till Unicef och det är via deras sida som insamlingen äger rum.
Skänk en slant och ge världens alla ungar en chans!!!! Det gör jag!

torsdag 15 december 2011

Gnagda kritor


Ikväll skulle Z rita med pappa. Men sitter de väluppfostrat på varsin stol med ett blankt vitt papper framför sig? Ne... onödigt tycker Z och klättrar upp på vardagsrumsbordet och sätter sig i en skräddarställning likt Dalai Lama och börjar skapa bilar, hus och allt vad de kom på med en halv äten krita. Ja det går åt en del material i detta hem. Kritorna gnagas snabbt upp av Z så man får sitta och pilla ut de farliga bitarna ur hans lilla mun så han inte sätter i halsen.
Men det går av bara farten.

Julklappsinköpen ligger på is fortfarande. Som vanligt väntar vi tills tomten dunkar på dörren innan vi ger oss ut i den stressiga julhandeln. Bara av den enkla anledningen att vi älskar att trängas, skuffas och svettas bland hopar av främmande människor som inte alls ser så jul-lyckliga ut. Men det ordnar sig... det gör det alltid. Om inte annat kan vi slå in Z:s små söndergnagda kritor till släkt och vänner... så glada de skulle bli. Nu är det ju också så att vi inte ger varandra julklappar längre. "Bara barnen ska få" konstaterar man medans man samtidigt gömmer sin kilometerlånga önskelista i handväskan igen.
Kanske skulle man ändra den nya traditionen till att "Bara de vuxna ska få" eller t.o.m "Julklappar endast för mammor" Ja så får det bli.
Ska snarast underätta Z om det. Och Marcus. Vad glad han kommer bli.

onsdag 14 december 2011

Ballonger och borstar

Vissa dagar är mer krävande än andra dagar. Så är det bara och så har nog det alltid varit. Det finns nog en liten oskriven lag om det på statsarkivets oskrivna lag-avdelning.
Igår morse när jag som vanligt försökte stressa ihop livet med dagis, frukost, två likadana strumpor till både Z och mig upptäckte jag att min hårborste fått fötter. Fötterna hette förmodligen Z så jag letade i leklådor, skor, lådor och i soppåsen. Men ack så försvunnen. Jag försökte att få bukt med den spretigt fluffiga konstellationen på mitt huvud med hundkardan men luggvirveln ville bara inte ge sig.
Men det är bara att bita ihop och ge sig iväg.
Jag lyckades dölja min explosionsartade frisyr för dagisbarnen så de inte blev livrädda med en tjusig luva fast på universitetsområdet gick det inte lika väl. Luvan blåste snabbt av arga vintervindar och rufsade till håret än värr. När jag mötte upp några kurskamrater tittade de stort på mig som vanligtvis är ganska lågmäld i mitt utseende. "Eh..jag hittade inte min hårborste i morse" sa jag som ett konstigt försvar utan att de ens yppat något om saken. "Jaha" svarade en av dem. "Det är inte så farligt" sa hon med ett stort leende och petade lite hår som hängde i mina ögon åt sidan. Hmmm...

Denna morgon var jobbig av andra anledningar. Att leva med Smith-magenis syndrom gör ens liv till en tusenkonstnär... om inte annat skulle man behöva vara en. En liten oväntad detalj kan bringa utbrott som är hemska att ta del av. Man måste snabbt finna en avledande manöver hur trött, arg, stressad eller upptagen man än är för att förhindra ett självskadande beteende.
Z hade precis duschat färdigt och det var dags att hänga upp duschslangen där den alltid ska hänga. Jag är väl ingen vän av ordningen men för Z betyder det allt. Vi hängde den på sin plats och påbörjade operation torkning av den farande lilla busen. När vi nästan var klara så fick han ett infall att titta närmare på toalettborsten vilket INTE är tillåtet. Jag hann i sista stund hindra honom att veva runt med denna hatade men ändå välbehövda detalj som återfinns i alla människors hem.
I samma ögonblick som jag stoppade honom hade jag en plan B att erbjuda. Man måste alltid ha en plan B tillgänlig vad man än gör eller är. Jag fiskade fram en röd ballong och började blåsa upp den överdrivet "roligt" (gör inte alla föräldrar det efter morgonduschen?) för att få honom att tänka på nåt annat. Men denna gång fungerade inte detta och utbrottet var ett faktum. Han bet sig snabbt fast i min axel och slog hårt över mitt ansikte som inte visade någon som helst reaktion. En reaktion kan få utbrottet att eskalera så det gäller att hålla sig lugn.
Jag bar ut honom ur badrummet snabbt för att minska risken att han skulle göra sig illa på allt det hårda porslinet som t ex handfatet och började klä på honom under det pågående utbrottet.
Jag vet inte hur men jag lyckades att bryta den lilla ur sin humörsväng och snart var han den lille skrattandes gullunge som får mig att smälta som asfalten i juli.

Egentligen var det väl ingen jobbig morgon när jag tänker efter... vissa mornar lyckas jag inte bryta utbrottet så snabbt. Det som är jobbigt är väl att behöva spela oberörd och glad när man bara vill gråta. Att inte kunna förmedla att det gör ont och att det är fel... att se hur olycklig han är i hans fina ögon när han samtidigt slår. Det gör ont i en mammas hjärta.

Jag undrar hur jag kommer känna om fem år när jag har fått kött på benen... kanske kommer utbrotten vara så naturligt för mig att jag inte ens reflekterar över dem längre. Människan anpassar sig efter livet och kanske då även lilla jag?
Ja, jag får tro på det... så måste det vara.

tisdag 13 december 2011

Den sågande älgen


Idag fick Z med höstens grupparbeten hem från dagis. Z ingår i den prestigefyllda "Bilgruppen" med några andra goa ungar. Höstens tema var kroppen/känslor så jag satt länge och försökte få ihop temat med bilden på en stor älg han ritat.
Vi satt tillsammans ikväll och tittade på alla hans fina kreationer han skapat under hösten och han pekade och visade oss stolt.

Snart är julen här med tomtar, glögg och Kalle Anka. Marcus frågade mig förut vad jag önskar mig i julklapp och jag svarade snabbt att jag vill ha en ny motorsåg. Han tittade lite snett på mig och frågade vad jag skulle ha den till. "Skala morötter med" gav jag till svars. Han tittade nu så snett på mig att han höll på att trilla av stolen så jag fyllde i: "Jag behöver slappna av ibland och då vill jag ha en bra motorsåg att jobba med"
Marcus förstod inte alls mina tankebanor så han påpekade snabbt att vi redan har en.
Jo det finns en viss sanning i det men den har redan sågat ner en så där 300hektar skog vid detta laget och kedjan har av någon anledning inte blivit utbytt på ett litet tag och jag har totalt försnillat mina slipgrejor.
"Då önskar jag mig en ny kedja då.... eller en ny slip"
"Men f*n Cilla... vi har ju redan en såg"
Hmm.. och Marcus har tre mobiltelefoner och två datorer men det är visst inte samma sak.
"Så vad önskar du dig" upprepade han något otåligt.
"EN MOTORSÅG"

Ja vi är alla olika och jag finner maximal avkoppling att jobba ett par timmar med en dånande motorsåg på några stackars träd som hade för avsikt att få växa några decennier till. Visst behövs det snart planteras lite nytt här hemma så jag kan koppla av lite till men tills dess...så sågar jag.
När livet är stressigt, jobbigt, pissigt, roligt, underbart eller konstigt känns det skönt att avreagera sig lite. Vissa tar en ansiktsbehandling, fixar naglarna eller får massage... Jag sågar.
En sågdag för ett par år sen
Så vi får väl se vad tomten har i sin säck i år...

Go kväll go´vänner!

måndag 12 december 2011

Gitarrer och jobb


Ibland är det skönt med en lugn dag.

Idag skulle Z visa sina Luciafärdigheter på sitt dagis fast då som en sjungande (läs tecknande) tomte. I ottan medan ni fortfarande låg skönt i era sängar och drömde om saker som ni inte ens trodde existerade förberedde vi oss med bananfrukost och TippTapp-låten.
Tomtedräkten testades med stor framgång och de "söta" strumpbyxorna jag köpt till Z som jag tyckte vore passande att bära under de vackra grå tomtebrallorna röstades snabbt ner av pappa Marcus.  Så det blev några rödaktiga "pojkiga" strumpor istället. Men Z var lika glad för det och vid sju bar det av till den stora showen.
Vi föräldrar satt spänt i det lilla rummet och väntade på luciatåget. Vi klämde ihop oss på den lilla lekmattan sittandes på golvet som ett gäng ungar som väntade glupskt på sitt mellanmål. Ingen vågade prata av nån lustig anledning. Att det alltid ska vara en tryckt stämning... eller en osäker sådan när man föses ihop med jämngamla på en röd lekmatta. Någons lilla syster bröt tystnade med att hosta ur sig några julbaciller över publiken och en annan lekte "stämma om gitarren"-leken med det luggslitna instrumentet som låg framme och väntade på att få bidra med lite Luciatoner.
Snart tågade glada tomtar, lucior, pepparkaksgubbar och en stjärngosse i det nu ännu trängre rummet.
En fröken spelade glatt på den nystämda gitarren och alla barn sjöng stolt sina visor i många spännande toner. Z tecknade med i många av sångerna och han tittade stort på barnen när de sjöng för kung och fosterland.
Min medhavda kamera och videokamera fick snällt ligga kvar i väskan då det fortfarande råder fotoförbud men jag hade hoppats på att ett speciellt "foto"rum skulle vara tillgänligt..men men...

Snart var vi tvungna att klä på oss alla ytterkläder igen för att idag skulle Z till habiliteringen och "jobba". Var tredje vecka har vi BTI-möte och idag var det dags att visa vad Z lärt sig. Så vi jobbade, åkte hiss, tryckte på dörrknappar och drog bort tejpmarkeringar på väggar och golv som arbetsterapeuterna använder sig av i sitt arbete.
Z gjorde som vanligt succe men visade en viss blygsamhet under träningspasset.
En bilresa senare var han tillbaks på dagiset och jag styrde kosan mot universitet för att insupa stor kunskap och en dubbel soya-cappuccino.

En vanlig dag i vårt vanliga liv i vår vanliga värld...

Gonatt go´vänner!

söndag 11 december 2011

Instruerande gonggong


Seriöst morsan
Ja då vankas det ett juligt Lucia-firande i morgon. Nej jag har inte tagit fel på dag utan förskolan väljer att fira den 12 december då flera av syskonen till de andra barnen ska fira på Lucia-dagen... eh.. visst låter det genomtänkt? Men det kanske beror på att man fortfarande får fotografera sina barn i skolåldern? Eller får man det? Här i staden... Linköping vill säga har alla förskolor ett allmänt fotoförbud sedan i somras för att skydda de med skyddad identitet. Så det blir inga mysiga bilder och videor på 17 lucior och några snubblande tomtar som sjunger i lika många tonarter. Mycket synd men samtidigt förstår jag det mycket väl.
Men jag tror minsann de har upprättat en liten fotohörna där man kan fota sin lilla tomte eller vad man nu har envisats att klä ut dem till.
Z ska vara tomte för det vill jag.... men enligt utprovningen idag var han inte lika sugen.
Nåväl.. han är söt som honung i sin lilla tomtedress och kommer göra succe i Lucia-tåget imorgon bitti.
Dagen har bjudit på tjusigt besök av moster och mormor, trädgårdsstädning, träflisning och BTI-träning.
Teckendiskussion
BTI-träningen går fn jättebra. Övningarna passar Z och mig bra då det är lätt att få in dem i leken. Mycket härma, peka, välja och följa men också ska han utföra enkla instruktioner. Och man får väl inte vara dum sa räven... så nu ber jag honom att diska, dammsuga, städa, laga mat och kratta gården...
Nje..inte riktigt så men så bra det vore om det fungerade?! Fast han har tagit stora kliv i träningen och lyssnar bra när vi jobbar. Idag bad jag honom att gå och hämta en leksak som låg 6 meter från oss där vi satt och jobbade och bad honom att lägga den på bordet. Han pinnade iväg och hämtade den snabbt för att sen slänga upp den på bordet med ett glatt vrål. Ja det är min lille kämpe det. Alla framsteg är helt fantastiska och mer och mer kan vi tillämpa det som vi jobbar på i vardagen.
På Z:s förskola ringer de i en liten klocka när det är dags att städa och alla barnen inkl Z är väl medvetna om vad som ska göras när bjällran klingar. Då tänker jag i mitt stilla sinne om en treåring fattar galoppen med den plingande städbetingningen borde väl en karl också göra det? Så nu ska jag införskaffa en städbjällra och börja träna Marcus... fast jag tror nog att det går åt en gonggong för att han ens ska lyfta blicken när moppen kommer fram.

Go kväll go´vänner!

lördag 10 december 2011

Yogarum


Dagen till ära har jag för en gång skull tagit hand om min kropp. Jag har duschat!... vilket jag gör ibland faktiskt. Fast det var väl inte det min tanke var att dela med mig av utan idag har jag bjudit min stela kropp på YINYOGA! När jag berättade för Marcus om dagens aktiviteter tog han för givet att gin var en del av Yogan vilket kanske hade fått en att mjukna lite. Han verkade nästan själv intresserad för en microsekund tills jag undervisade honom vid griffeltavlan om YIN & Yang... inte Gin & Tonic.
Men min väninna Sofie, en van Yoga-tjej tog istället med mig på denna upplevelse i den sköna Kindabygden.
Yogarum heter företaget som har en uppsjö av yogakurser och leds av Linnea en väldigt trevlig och ut-stretchad kvinna.
Dagens tvåtimmars YinYoga ägde rum hemma hos henne på en Bullerbyliknande gård söder om Linköping. Vi möttes av en avslappnad atmosfär när vi klev in i hennes boning och la snabbt rabarber på the´och nötter som hon hade ställt fram. Vi var båda lite slitna och trötta men efter vi länsat bjudbordet var vi nästan redo.
Under två timmar sträcktes det, töjdes, andades och vi (jag) pressade våra stela kroppar till härligt följsamma gummibandsliknande formationer.
Linnea vägledde oss genom de olika positionerna och fick en att känna sig som en Yoga-expert... vilket man inte kan tro då det är en hel vetenskap att bara ta sig in i bilen de kalla mornarna nu för tiden.
Yogan avslutades med en avkopplande meditationsliknande pass där vi vägleddes av Linneas avslappnande röst och berättelse. Jag tror jag somnade för jag kommer inte ihåg något förutom att grannen... tjejen på mattan brevid snarkade gott!!!
Jag kan varmt rekommendera Yogarum och jag kommer att delta fler gånger i denna nyupptäckta värld.

Senare på dagen mötte jag upp mina grabbar, Z och Marcus hos "Mormor". Vi skulle mysa lite och Z var tvungen att hälsa på hos henne och den dansande tomten. Så vi bjöd mormor på ostämig sång... Z ville så gärna visa att han kunde teckna till pepparkasgubbelåten och jag ville så gärna sjunga till den. Hellre en liten publik än ingen alls.
Lite modell-lera bak hann vi oxå med innan den dansande tomten skulle bäddas ner i mormors säng av Z.
När jag ändå provat nya upplevelser idag tänkte jag även ta itu med en liten fobi jag har. Panta flaskor! Ja det kanske låter lite fånigt kan tyckas men jag har aldrig, aldrig, ALDRIG lyckats att panta flaskor utan att maskinen skriker i högan sky efter en liten stund och jag får stå där som ett pantat fån. Det är väl ingen big deal men jag tycker det är... pinsamt av någon anledning. Så på kvällen tog jag en stor säck med pantflaskor som mormor (min mamma) hade samlat sen före kriget och trotsade mina farhågor. Jag valde att åka till en liiiiten Ica-butik som ligger på hemvägen. Jag skickade in flaska efter flaska och maskinskrället tog snällt mot mina gåvor. Halvvägs genom den fulla säcken hände det igen. TUT tut tut..... ett tjutande larm som fick rutorna på butiken att nästan spricka. "Tillkalla personal" blinkade en arg text i det lilla meddelandefönstret. Jag blickade försiktigt mot kassorna där personalen satt stressat och snabbt slog in alla kunders varor. Långa köer av väntande helgfirare stod och trampade och nyfiket funderade på om det var brandlarmet eller snattarlarmet som gått igång. Men ack... det var bara lilla pantar-Cilla som stod där med sin halvfulla säck och lätt rosafärgad i ansiktet.
Hmmm...
Nästa gång blir det tippen!

Ha en underbar kväll go´vänner!!!!

fredag 9 december 2011

Landsortsmentalitet & pepparkaksgubbar

Idag hade Z ett besök hos doktorn där de ska dra igång en utredning om hans små tillväxthormoner. Det finns vissa indikationer på att om man ger en med Smith-Magenis Syndrom tillväxthormoner så förbättrar det sömnen kopiöst. Det har testats här i Sverige på en eller två men eftersom antalet med diagnosen är så få så är det svårt att få genom tillförlitliga forskningsresultat.
Men först vill de kolla upp om han har någon störning på sina små hormoner... och har han inte det så överväger de ändå att ge honom en liten dos. Fast det är inget klart ännu och jag vet inte ens om jag vill ta ställning till det än.
Z var så duktig hos doktorn. Han vägdes och mättes. Hela 92,5 cm om jag inte minns fel och vikten var lite tvetydig ... mellan 5-75 kg där nånstans. Jag vet inte var det slutgiltiga blev eftersom det var svårt att få en exakt vikt på den lilla hyperaktiva Z som lekte leken stampa-så-mycket-det-bara-går på vågen.
I väntrummet lekte han virvelvinden som vanligt och hjälpte en mamma med sin dotter att lägga alla FIA-pjäser över hela golvet. Konstigt nog var de inte alls förtjusta i den iden.
De hade också ett roligt plasthus med dörrar och fönster som man kunde smälla hårt i. Mitt misstag var nog att jag tänkte leka tittut med honom när han befann sig i huset men Z svarade med att slå upp dörren i ansiktet på mig med ett glädjetjut. Min läpp tog sig en modern fyllig form så någon Restylan lär nog inte behövas de närmsta veckorna. (Vilket jag aldrig provat ska tilläggas)
Snart blev vi inropade och jag styrde in Z på rummet med mina nya fluffiga läppar.

Besöket var snabbt avklarat och snart var vi på dagis igen där Z skulle spendera resten av dagen.
När jag gick till bilen igen mötte jag en karl i...ja 40-års åldern kanske. Han var på väg in i det bostadsområde där dagiset ligger. Han kanske bor där vad vet jag? Men det hör inte till denna story... men vad jag reagerade för var att han bar på ett avhugget rådjurshuvud med små horn.
Han bar det lilla huvudet som om det vore en väska... världsvant och fullständigt naturligt enligt han själv. Förvånad som jag blev snubblade jag till och kom i lätt sken på den hala gatan. När jag återfått balansen vände jag mig om och tittade efer den makabra mannen. Jag såg hans ryggtavla försvinna in mellan husen med rådjurshuvudet i handen.
Men va f*n... är detta nåt som är helt naturligt i små orter på landsbygden? Om jag hade knallat över Stora Torget i Linköping med ett avkapat rådjurshuvud i näven hade det varit lika ok? Visst tycker jag om lugnet på bygden men vart ska det sluta??
Och vad sjutton skulle han med det till? En trofe kanske men.... blir det inte lite väl geggigt på väggen efter nån vecka?
Jag som dessutom inte är alls förtjust i jakt och vegetarian som jag är har faktiskt ingen alls förtåelse för detta. "VILTVÅRD" förespråkar jägarna stolt och tycker de gör världen en tjänst när de skjuter av ett gäng kulor mot något vilt för att sen skåla med lite jaktsnaps över det döda djuret. JO, det dricks sprit på jakt...allt annat är snicksnack även om det inte gäller alla.
Men måste de sedan släpa runt kroppsdelarna stolt i bebyggelsen... var är värdigheten?? En plastpåse kanske eller... ja jag vete fasen... NÅT!

Jaja.. så kan det vara... men jag kanske inte är bättre själv när jag kallar in Anticimex då och då?! Hmmm...

Åter till Z som på måndag ska gå Lucia-tåg på förskolan som tomte. Han har redan överaskat mig med att teckna till pepparkaksgubbe-låten. Det är hans fina resurs A som är skyldig till hans stora framsteg. Hon har nog något magiskt över sig och lyckas pilla in det i Z. Åter igen har de lyckats att få in världens bästa pedagoger på hans förskola!
Nu ska jag sova (sa Cilla 34 år en fredagskväll...)

Natti go´vänner!

onsdag 7 december 2011

Dagbok och blanka däck

Vareviga dag släpar jag en utomordentligt stiligt lila pärm med dragkedja mellan hemmet och Z:s dagis. I den ska varenda träningstimma antecknas för hans IBT-träning, en liten blommig dagbok som också ligger och skramlar i pärmen ska även den ifyllas med vad som hänt under dagen och jag meddelar vad som hänt under natten. Ibland när vi kommer hem på eftermiddagen och jag öppnar pärmen kan det trilla ut små glada överaskningar ur den. Hjärtan, teckningar eller som idag... en liiiiten tomte som Z hade fått när det var hans tur att öppna julkalendern på dagis.
Men då började de envisa vätskekanalerna att översvämmas i mina ögon... jag kände först en glädje då jag kunde se honom framför mig slita upp julkalendern på dagiset så resten av decembers dagar låg utspridda över golvet. Jag såg hur han sken som en sol när hans små händer pillade fram den minimala tomten.
Men i mig någonstans kände jag att han skulle vilja berätta det för oss när han kom hem. Istället stod det fint nedskrivet i dagboken.
Det finns vissa tillfällen då jag önskar mer än någonsin att han kunde prata... för hans skull. Att han skulle kunna redan när jag hämtar honom tjattra om allt som hänt, vad han gjort, inte gjort osv. När jag hör andras barn tjattra så mjölktänderna lossnar kan jag inte sluta lyssna. Det är musik i mina öron och deras väl ej så utvalda ord som snabbt trillar ur deras munnar får mig att le med ett stort pepsodentsmile.
Han kanske inte har det tjatterbehovet,,, det finns ju en liten chans att han brås på far sin. Han far nog inte alls illa av det... fast ändå så tror jag det ibland.
En dag kommer han komma hem och berätta allt spännande han varit med om med tecken eller kanske tal... det tror jag faktiskt...
Fast tills dess får jag läsa i den blommiga dagboken om hans dagisliv och fråga honom om allt som står där.

Fast ibland undrar jag om onödigt tjatter är något att sträva efter. När jag idag lämnade in min tjusiga gamla bil som knappt håller ihop på däckbyte träffade jag en tjatterkarl. Ganska trevlig faktiskt meeen vad det skulle påpekas detaljer. "Vill du ha med dig sommardäcken hem?" frågade han med ett snett leende. Jag tyckte det var en god ide eftersom det eventuellt kommer bli sommar igen. "Två av dem är ju heelt blankslitna" påstod han och hade en underton av att jag var en snål rackare (min egna utsaga) "Ja men behåll dem då" svarade jag oberört.
Men karln kunde inte sluta där inte. "Nu behöver bilen bara en tvätt också" sa han med ett nu pillemariskt leende. Jag försökte förklara vetenskapligt för honom att om man konserverar en bil i lera så blir det bättre andrahandsvärde vilket han snabbt avfärdade.
När han slutligen hissade ner bilen från liften kläckte han som en avslutande fras "Jag såg att den inte gick igenom besiktingen... trist"
Men va F*n... vet han allt? "Eh, ne...men den är lagad nu" svarade jag som något konstigt försvar för att bibehålla den lilla heder bilen hade kvar.
När jag åkte därifrån såg jag besiktingsprotokollet ligga i passagerarsätet synligt. Karln hade väl under det rutinmässiga däckbytet varit uttråkad och gluttat nyfiket in i bilen... hoppas bara att muttrarna sitter.

Så nu har jag fyra nya däck på bilen som jag slösaktigt ska slita ner till i sommar!!!

tisdag 6 december 2011

Zzzzzz

En bild säger mer än 1000 ord. Z visar nöjt sitt senaste tecken i tid och otid. Som häromdagen när hans bakre regioner pratade mer än en tjattrande papegoja höll han för sin lilla näsa och skrattade gott varje gång. Ja han skäms minsann inte för naturens fenomen och han ser till att ingen annan heller bör skämmas för nu för tiden kommer man inte undan med en dödlig smygare... Z avslöjar en snabbare än ett 4g mobilt bredband.

Och ni som nu undrar över vem Z:s frisör är så är det faktiskt jag... hör och häpna. Det kunde ni väl inte i er vildaste fantasi tro när ni såg den välklippta kreationen. Man skulle ju kunna tro att Z lyckats pilla bort säkerhetsskydden på kontakterna ikväll men hemligheten bakom volymen i hans naturligt blonda hårsvall är... banan med lite inslag av lotion! Hjälpsamma Z deltar glatt i operation Torr Hud när jag varsamt försöker smöja in hans krokodilliknande skinn. Det är ingen enkel match att smörja in en raket på språng och samtidigt försöka undvika att han kramar om en hund i samma veva. Krämen hamnar på fler ställen än där det hör hemma bl a i hans hår.

Men lite ska väl mamma få jobba tycker Z och kastar sig kring halsen på en av hundarna så deras underbara päls kladdar fast över hela ungen så han lätt skulle kunna kvalificera sig för en schäferutställning i unghundsklassen.

Ja det var en kort rapport om en minut i våra liv...
Nu måste jag sova... för det är bäst att passa på när Zzzzzzz sover.

Natti snatti go´vänner

måndag 5 december 2011

Icas hjärnmassa

Jag undrar ja...
Jag bloggade till det lite häromdagen när jag berättade om en liten resa vi gjorde förra året. När jag satt och drömde mig bort blande de gamla semesterbilderna hittade jag denna och drog mig snabbt till minnes när vi strosade på den fina stranden. Vem fasen glömmer sin krycka? Jag tittade mig omkring och tänkte att någon halt tant kanske hade parkerat den där medan hon tog sig ett välbehövt dopp i det kalla vattnet men jag såg ingen. Kryckan kanske symboliserade att stranden var handikappvänlig... men det vet jag inte om jag kan hålla med om. Man sjönk ner till knäskålarna i den djupa sanden så att dra en rullstol där var inte att rekommendera även att vi ändå såg några som gjorde det med en viss framgång... fast det slutade med att en bar rullstolsägaren och en stolen.

Jag är i en sån där vill resa-fas just nu. Jag har ett sjukt behov av att packa ner min gamla bikini och några fåniga flipflop som alltid ger mig irriterande sår mellan tårna. Att bara för en vecka få lämna vardagslivet och alla måsten, rutiner, sömnlöshet och plugg. Jag vill bara vara ifred och tänka, skriva, skapa nya drömmar, uppleva drömmar och kanske... bara kanske hälla i mig en skapligt kall Mojito!
Jag har nog alltid varit en flyktbenägen person... jag vill gärna sticka iväg när något blir jobbigt. Nu är det väl inget specifikt som får mig att vilja lämna mitt liv för en vecka... men krafterna har sinat och hjärnan ramlade nog ut på Ica förra veckan eller gick en säkring eller nåt för den är helt ur funktion. Jag har en tenta på fredag i psykologi och seriöst... jag fattar inget även att det är mitt ämne. Så intressant att jag skulle kunna läsa all världens böcker om eländet men... inte nu. Jag läser men varenda bokstav har en förmåga att leta sig iväg från huvudets inlärningscentral... de ligger nog i levern eller nåt.

Z min Z... Vad kan man säga om den lilla sprakpålen? Han förvånar mig varenda dag med nya tecken och färdigheter. När jag inte umgås med andra barn i hans ålder så ser jag inte hans problematik lika starkt. Man är så van vid honom och hans "bus" att det blir normalt på något förvrängt sätt. När han sätter en gadd i hans tröja t. ex. och gör ett litet hål på en nanosekund för att sen riva sönder den likt Hulken ler jag fånigt och tänker "Åh så stark han är" nästan larvigt stolt. Givetvis får han inte riva sönder varken sina kläder, lakan eller något annat för den delen heller men ibland blir allt knas så normalt här hemma.
Tyvärr har han lagt till ytterliggare en självskadehandling som innebär att han plockar bort skinn på sina små underbara fötter. De är väldigt torra och spricker ofta och sjukvården påstår att det inte finns något att göra så jag hittar på egna hopkok för att mjuka upp de små tassarna. Men än har jag inte hittat det rätta receptet så han förvärrar läkeprocessen med pill och plock framförallt på nätterna. Jag kanske kan tejpa fast ett par strumpor på han? Hmm... ne det gör nog inte saken bättre...
Jaja...det finns de som har det värre.
Nu tog min gnällpott slut för idag tror jag... men jag måste bara tillägga att årets första snö har stiligt gjort entre här ikväll. Är det inte ljuvligt?!

Ha en finfin kväll go´vänner!!!

söndag 4 december 2011

Och vinnaren är.....?

Denna helg har varit helt fantastisk. En Z som varit på sitt allra bästa julhumör och varit lätt att avleda i de mest besvärliga situationerna.
Vi har spenderat mycket tid hos Z:s mormor där vi har lekt med modell-lera, möblerat om, retat upp katterna och burit fram varenda blomma som hon har i fönstren till bordet. Jodå... hyperaktiva Z sitter minsann inte stilla och varför ska man när man kan busa. Mormor, fyndig som hon är har köpt in Z-säkra blommor av tyg så de tål att flyttas, tappas och gnagas på. Mormor hade till Z:s stora glädje en tomte som dansade med omänskligt hög musik. Den vevade glatt med armarna när den svängde till en amerikansk julmelodi men inte tillräckligt om Z fick bestämma så han hjälpte den på traven milt uttryckt. Han snurrade tomtens späda små metallarmar varv efter varv så det knakade oroväckande i den. Jag tyckte jag såg tomten dra en lättnandes suck när vi stoppade snurrprinsens från hans bus.




Nemen..är det inte kaninen som gungar på en trädgren? Tänk vilket sammanträffande
Bailey
Skogen har oxå fått ett trevligt besök av hela familjen i helgen där Z fann några av sina små leksaker ligga bland buska och stenar. Vilket sammanträffande att de oxå var där tyckte nog han.
Jag och hundarna åkte dit en stund innan och planterade ut allt så när Z och pappa kom till skogs så var det leksaksjakt på högsta nivå.

Rocco
Det senaste orosmomentet i familjen är karln. Jag är lite smått bekymrad över hans minne. Om det beror på åldern är jag inte säker på men något är det. Sedan om jag är redo att lägga ut honom på Blocket ännu är inte säkert men just nu en överhängande tanke.
Igår skulle de på elitserie-hockey eller vad det heter. LHC mot... ett annat lag förmodar jag. Efter det skulle de visst avlägga en visit på någon pub och allt vad det var. Ja en boys-night out med andra ord. Hockey hit och hockey dit... tjat om denna hockey veckan lång.
Så det första han sa när han ramlade in i vårat alltid vakna hem på småtimmarna var: "Du Cilla.... vet du hur matchen slutade?" Jag tittade på min hockeyfanatiker förvånat och frågade om han inte varit på matchen. "Jo... men jag vet inte vem som vann"
Ja, tänk så snabbt man kan glömma den lilla detaljen för det är väl det det handlar om... vem som vinner?! Men tjej som jag är så kan väl inte jag sånt?!  Men det var nog så att de hade fullt upp att dricka kaffe och äta småkakor under hela matchen att de råkade gå miste om den informationen... eller vad tror ni? ;-)

Ha en fin kväll go´vänner


I kärlekens tecken

En Värmande Vinterfavorit!
Fuerteventura,  Kanarieöarnas näst största ö med milslånga stränder, en varm sol endast några timmar från vårt frodiga och något kyliga vinter-Sverige... det är en härlig vinterfavorit.
Jag och sambon Marcus anlände till Landvetter flygplats laddade med äventyrslusta och semesterkänsla. Jag, som vanligt var lite gnällig i check in-kön och värre blev det i vänthallen. Marcus startade semestern sedvanligt med en kall öl medan jag sippade på en kaffe. Väntetider och flygplanstoaletter har aldrig varit min grej, därför ser jag till att vara så uttorkad likt ett russin för att slippa slå en semesterdrill på flygplanet.
Väl ombord slog vi oss ner i våra förbeställda tjusiga säten längst bak i planet. Förvånad över de relativt rymliga platserna som dessutom var sköna. Jo Thomas Cook vet vad de gör när de bygger plan... fast det är kanske inte de som bygger dem förstås.
Jag som envis halvegetarian brukar ofta få ett knippe morötter eller liknande som flygmat men oj... inte denna gång. En supergod vegetariskt wook servades efter någon flygtimma och jag såg avundsjukan i Marcus ögon bakom hans berg av Gin & tonic.
När vi efter ett par timmar landade hämtade vi våra överpackade ryggsäckar och hoppade på busstransfern till vårt tjusiga hotel precis utanför Corralejo.

På ClubHotel Riu Oliva Beach Resort  skulle vi bo. En stor anläggning precis brevid den underbara atlanten. För första gången såg hotellet ut som på katalogbilderna och låg i börja på Las Dunas nationalpark med milslånga stränder och fin vit sand. Helt amazing om du frågar mig.

Tyvärr bodde vi inte i huvudbyggnaden med de underbara balkongerna och en havsutsikt som mättar under en lång tid men vi fann oss ändå tillrätta i vårt pittoreska rum med en liten terass där vi varje morgon stal med oss frukost från en av restaurangerna till alla små fåglar som besökte oss.
Och på tal om restauranger... vi hade givetvis All inclusive på hotellet... fast varför? Ofta när vi reser väljer vi det alternativet men vi utnyttjar det så sällan. Vå älskar att gå runt och leta upp lokala krogar för att inta en semestermåltid som får vågen där hemma att skrika av förfäran. Fast frukost åt vi dagligen iallafall....
Vattengympa i poolen
Marcus redo för vattenlek


Bubbelpool

Hotellets "sandstrand"

Surfarn

Stranddjur och strandbar

Milsvid utsikt

Vad är det på stranden?


En krycka... självklart!

Stränderna och området kring det ståtliga hotellet var slående. Det var oförskämt mycket sand att plöja runt i och vatnet var underbart skönt att ta ett dopp i. Nu är varken Marcus eller jag några soldyrkare som kan pressa nonstop en hel vecka vid stranden men vi gjorde några tappra försök. Marcus sprang upp till hotellets lilla affär som en glad liten pojke och handlade en liten wakeboard och snorkelset för att kunna leka sig genom en dag på stranden. Jag köpte med mig lite tyskt skvaller och packade ner min MP3-spelare i väskan.
Vi travade genom den mjuka sanden i jakt på den perfekta solstolen. Marcus som dagen innan hade observerat de "höga" vågorna såg fram mot en fartfylld dag med sin wakeboard. Solstolarna närmast hotellkomplexet var ganska fulla och det kändes inte rätt att krypa ner i samma stol som en annan solbadare så vi fortsatte vår långa solstolsjakt. Efter en stunds gående och numera Marcus flåsande såg vi en femtio-tal solstolar på höjden. Flera var konstigt nog tomma så vi knep snabbt ett par och kände oss så nöjda över vårt val. Jag la mig snabbt tillrätta i den sköna stolen och började bläddra vant i den tyska skvallertidningen. Marcus som nu fått andan tillbaks skuttade ner i vattnet och började leta efter den perfekta vågen. Men denna dag var det inga vågor och när jag blickade ut över den blå atlanten såg jag honom ligga och flyta på sin Wakeboard. Snart sprang han lite surt upp på land igen för att hämta sin nyfyndade snorkelutrustning men rastlös som han är tog det fem minuter sen var den leken också slut. Men vilken tur att det låg en strandbar brevid oss... ja, jag behöver väl inte säga mer?!
Jag kunde fortfarande inte förstå hur dessa solstolar var lediga... varför låg det inte fler här? Jag satte mig upp och blickade uppmärksamt omkring mig. Plötsligt möttes jag av en ganska naken blick om man kan uttrycka sig så. Och då upptäckte jag... vi låg på nudistdelen!!! Jajemensan... hemligheter och härligheter så långt ögat kunde nå. Jag ångrade mig att jag inte tagit med mig min skämskudde och samtidigt förstod jag varför JAG var så uttittad. Jag hade ju badKLÄDER på mig.... Fy fy fy.
Så kan det vara... fast rastlös som jag också är så gjorde det inget. Jag klädde på mig (ännu mer) och hämtade upp Marcus vid baren. Vi gav stranden en ärlig chans denna gång tyckte jag... säkert 2 timmar men nu skulle vi upptäcka området, inte ligga och trycka i solen. Fast visst är det konstigt... när jag är hemma drömmer jag om att ligga på stranden... men när jag
är där far jag bara runt och ser och upptäcker landet. Slår aldrig fel.

Som jag tidigare nämde utnyttjade vi inte hotellets all inclusive direkt. Vi åkte in till Corralejo varje dag och letade efter små mysiga krogar och barer. Vi fann en härlig strandbar vid Corralejo beach där man kunde surfa trådlöst om man nu av någon anledning skulle råka att ha en dator med sig. Stället som jag inte kommer ihåg vad det heter hade små sängar med sollakan över sig... som små tält. Hur mysigt som helst. Men om man åker dit går det inte att missa... det syns lång väg vid den centrala stranden. Utmed strandpromenaden byggdes det olika sandkreationer av några grabbar som var helt fantastiska. Folk samlades om kvällarna för att se dagens nya kreation... så nu är mina egenhändigt byggda sandslott inte värt mycket längre...
På strandpromenaden låg det en massa små barer och restauranger. Vi såg en som stack ut från de andra... en väldigt röd sådan. Den lilla uteserveringen var kväll efter kväll fullsatt medans många andra ställen gapade tomma. Men när vi väl provade den förstod vi varför. Vilken mat!!!! En fröjd för semestermunnen!!!!! Om jag bara kom på vad stället hette... Jaja... den röda restaurangen med mest folk... GÅ DIT!!!!
I barväg var det Cerveceria San Miguel som vann denna gång. Den ligger utmed huvudgatan mitt i byn och efter nio på kvällen kan den inte missas. Deras olika Live-band som spelade gamla rockklassiker rockade hela gatan och baren som var aningen Coyote Ugly-inspirerad kryddades av Tuttlisa och Lilltuttan (som vi döpte dem till) som varje heltimma rockade loss på bardisken med en halvnaken karl som ett litet bihang. Jo det var mycket underhållande och musiken var fantastisk. Drinkarna var sååå goda och utbudet var stort och champagnen flödade... vilket leder mig snabbt in på nästa stora upplevelse.
Vår förlovning!
Just på denna bar friade min kära Marcus till mig. Det kanske inte blev så storslaget som jag drömt om i mina flickår utan snarare: "Vill du...eh...ska vi..?" Marcus såg djupt in i mina ögon medan live-bandet rockade någ smashig låt. "Ja... jo..." svarade jag. "Klart jag vill"
Dagen efter sprang vi runt i Corralejos alla butiker och letade efter ett par ringar för att sedan på kvällen ingå fas 1 av ett äktenskap. Vi fann några som vi såg som tillfälliga men än dock en fin symbol för vår kärlek. Tyvärr råka jag tappa min ring tre veckor senare i duschen hemma så den försvann ner i avloppet men det är en annan historia.
Vi bestämde oss för att förlova oss i solnedgången till häst så efter ett par samtal fann vi en ranch på Fuerteventuras västra sida med hästar och djur som blivit räddade från tråkigheter.
En tysk kvinna hämtade oss vid hotellet och körde oss till hennes fina ranch som sponsras av ren välgörenhet. Marcus var nervös eftersom sist han red var han 6 år på ponnyridning.
Hästarna var inte lika bra vänner som vi


My hero


Jag på min halvblinda springare


En ring till dig...

Ranchens delikatesser

Vinet ska öppnas

Första kyssen
Jag fick en halvblind fin springare och Marcus en snäll vit häst. Han fann sig snabbt i sadeln och vi red mot stranden och solnedgången. Vi bytte ringar med moder natur som vittne. Hästarna blev aningens osams men vi lyckades efter en del möda kyssas i solens sista strålar med den glada tyskans tillrop i bakgrunden. Efter den fina och spontana ceremonin hade guiden ordnat med ost och vin på ranchen som inte hade någon el. Så i stearinljusen sken satt vi under bar himmel och njöt av kvällen! Kan det bli mer romantiskt?!
Nu är det nog ett år sedan vi delade denna fina upplevelse och det kommande bröllopet är fortfarande under planering... vem vet... kanske nästa resa?

Så om resans mål är underbara stränder, god mat, äventyr och lugn med frivilliga inslag av hett nattliv så åk till Fuerteventura.


Ha det gött go´vänner!
/Cilla


torsdag 1 december 2011

Förebilder och rododendronbuskar

Celebriteter i all sin ära... förebilder, idoler och hemliga kärlekar. I ungdomsåren tapetserades det postrar på mina väggar med olikfärgade häftstift av sångare, modeller och andra kändisar. De stirrade malligt på mig där jag satt och försökte sminka mig för första gången för att likna dem. De småflinade åt mig där på väggen när jag försökte dansa och sjunga som de. Min hemliga kärlek Herr Marcus Schenkenberg tittade djupt in i mina ögon från en liten affisch så jag ständigt blev generad.

Jag blev varken fru Schenkenberg eller en dansande popstjärna med stort burrigt hår och putiga läppar men lika sjutton satt de på min vägg och bidrogtill den osannolika drömmen om kändisskap, pengar och skönhet. En förebild? Nje... det kan jag nog inte påstå för då hade jag inte gått här i mitt gamla hus om kvällarna i gamla slitna mjukisbyxor och olikfärgade strumpor. Då hade jag slitit på gymmet, tagit sånglektioner, gjort ansiktsbehandlingar, botoxat rynkorna till andra sidan stan och gjort ett och annat välbehövligt lyft.
Fast förebilder av olika dess slag är nog bra att ha? Se bara på dagens nyhet i Aftonbladet där Kronprinsessan Viktoria stoltserar med sin lilla bebismage. En barnmorska uttalar sig om att Vickan är en förebild för alla gravida kvinnor för att hon bär upp sin mage med stolthet.. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14013074.ab
Hur ska hon annars bära upp den? Ostolt?
Och om hon inte fanns skulle andra gravida inte vara stolta över sin växande bula? Och vad har man att välja på? Inte kan man dölja det så smidigt i vecka 35 såvida man inte ställer sig i grannens rododendronbuske och bara låter huvudet sticka upp. Men det blir ju lite jobbigt att stå där i ur och skur så till slut ger man sig ändå ut i vida världen med sin mage... med eller utan förebild.

Fast en förebild kan vara vem som helst. Det är lite som skönhet... det ligger i betraktarens ögon. Undrar om jag någonsin blir en förebild för Z? Eller för någon överhuvudet taget. Det är nog förenat med ansvar och plikt.... eller kan man bara vara sig själv?
Just nu är Z:s resurs min ena förebild. Jag vill vara som henne, kunna hantera Z så han är så där mysigt lugn. Hon klarar ta mig sjutton allt med Z. Helt fantastiskt. Sån vill jag vara. Men kan jag bli det? Jag har erfarenheten att Z är mer "lätt" att arbeta och umgås med om man inte står honom så nära. Ikväll tex var Marcus bror här och Z påbörjade ett utbrott. Nappen slungades iväg och ett litet åskmoln tornade upp sig över hans lilla rufsiga blonda hår. Jag skulle precis inleda operation avledning när brorsan tog över och erbjöd sig att hjälpa Z och leta efter nappen. Z skuttade ner från sin gamla fåtölj och letade glatt med honom. Utbrottet var puts väck. Marcus och jag stod med öppna munnar och stirrade på skådespelet. "Fantastiskt" viskade jag tyst till Marcus som nickade medhållande.

Nu ska jag krypa ner i min andra förebild... soffan. Den får mig att norpa åt mig några välbehövda timmar hos John Blund i drömlandet för snart börjar morgondagen igen... och jag hoppas att datumet hinner ändras så jag slipper äta frukost en gång till idag.

Sov gott Go´vänner!