Lyckligt lottad

IIIHhhhhhh

Ja den här bilden talar väl sitt eget språk. Två hurtigt morgonpigga (eh?) föräldrar tvingar ut sin son i ottan för att bestiga Linköpings högsta backar. Dessutom missbedömde vi hans ej så äventyrliga ålder när redan första åket skulle invigas på backen topp. Z var inte alls lika förtjust som vi och tyckte att snövallarna på 35cm dög gott och väl. Efter vi kanat runt i backens ytterkanter några minuter tröttnade det lilla vidundret och ville hellre inspektera bilarna på parkeringen. Han kom snabbt fram till att "mammas" bil behövde en tvätt. Det var väl då ett himla tjat om det ansåg jag men lovade att ta hand om den detaljen under den kommande veckan.

Lite senare började jag fundera kring hur bra vi har det egentligen. När Z susade förbi i den branta backen i en alltför hög fart enligt honom visade han ett ansiktsuttryck som var fyllt av fasa och rädsla. Jag som stod där, eller snarare försökte se så där proffsfotograf-aktig ut i med min Iphone, fotograferandes vilt... hade ingen chans att stoppa den otäcka färden. Jag kunde bara se dem försvinna ner för den branta backen. Lite hjälplöst försökte jag att springa nerför för att krama om Z och nästan be om ursäkt. När jag väl var nere grät Z lite ansträngt några sekunder innan han tecknade "mera" men pekade då på en pyttebacke. Ja, det blev kanske inte så traumatiskt som det såg ut...men mina tankar började lika sjutton att fara i mitt mössklädda huvud.

Jag började tänka på de föräldrar som inte alls har vår tur. De vars barn har livshotande sjukdomar eller diagnoser. De som inte bara kan halka efter i backen för att sen se att allt är bra. De som varje dag ber om att just deras barn ska besegra svårigheterna. Det-händer-inte-mig-syndromet har nog alla tills den dagen då livet ändras. Den dagen önskar man bara att man satsat mer, älskat mer, försökt mer... eller bara insett värdet av vänskap, familj och livet. Från den dagen anammar man nog livet. Kämpar som aldrig förr och inser att livet är här och nu.
Jag vill ge alla mina starka energier, kramar och tankar till er föräldrar som lever i en ovisshet. Jag vet inte hur det känns men tanken på det gör mig... jag hittar faktiskt inget ord men det gör ont, mycket ont.

Ikväll när Z gick och la sig kastade han en slängpuss till mig efter alla kramar och vinkade med sin lilla hand till mig när han blev buren av sin pappa uppför trappan till sitt rum. Jag kan inte se hur livet skulle kunna vara utan det. Min Z, min Z.

God natt go´vänner!