Kalas

Jag sitter här skakandes som ett löv vid datorn. Z har precis lämnat residenset med moster Thessa för att åka på sitt livs första kalas! Jag skakar inte av kyla utan av nervositet och glädje.

För en liten tid sedan kom en klasskamrat hem hit (med en förälder) och överlämnade en inbjudning till hans kalas. Marcus och jag stod därefter i en ynklig liten tårfylld hög och höll om varandra och kände en lycka som är obeskrivlig. Vår lille Z blev bjuden på ett kalas!!!! Det är inget som är vanligt förekommande kan jag säga utan att överdriva och på något sätt trodde jag att det heller aldrig skulle ske. Men det gjorde det.
Givetvis började vi förbereda Z på det kommande evenemanget och födelsedagspresent inhandlades och vi berättade för Z lite om vad ett kalas var. Z tjoade glatt när ämnet togs upp och det lyste om honom. En liten detalj som vi direkt inte kunde besluta var själva logistiken. Vem skulle följa med? Pappa Marcus var det första förslaget som snabbt blev överöstat... Moster Thessa var kvinnan för det jobbet. Varför inte jag eller Marcus kanske ni undrar?
Jo, Z har en förmåga att bli lite för "trygg" och aktiv om någon av oss tar honom på olika aktiviteter och vi ville så gärna att Z skulle få så kul som möjligt denna underbara stund och för en gång skull kanske kunna "smälta" in lite lättare. Moster Thessa har en förmåga att kunna hålla Z på en lugnare bana och han brukar lyssna blint på henne. Så gjort och sagt.
Jag raderade hennes kalender i ett obevakat ögonblick och plötsligt skulle hon på 5-årskalas! :-)

Så nu sitter jag här med tårarna i ögonen och hoppas hoppas hoppas att det kommer gå bra och att Z får kul med alla barnen och att han inte leker modellera med tårtan.
Jag är otroligt tacksam mot födelsedagsbarnet och hans föräldrar att de bjöd Z. Det betyder så mycket och faktiskt är det hittills bland det finaste nån har gjort för honom.

Nu ska jag städa medans kroppen skakar okontrollerat...bäst att utnyttja energin och försöka skingra tankarna.

Kram på er go´vänner