tisdag 25 september 2012

PMS och andra krig

Idag står Handikapprätt på menyn. En liten kurs som jag i höst läser på Malmö högskola. Lagar, kapitel och paragrafer som ska tolkas , översättas och omtolkas i oändlighet. Allt för att det ska bli svårare än vad det egentligen kan vara att leva med en funktionsnedsättning. Det känns som personerna som suttit i några decennier och författat dessa inte har någon verklighetsbaserad koppling till livet...
Fast är det så tokigt att kasta sig in i paragrafernas värld? Själv har jag sedan jag fick min lille Z blivit en riktig satkärring med så mycket skinn på näsan att inte ens en vinkelslip skulle kunna peela bort ett lager. Det är ingen person som jag vill vara men tyvärr finns det inga alternativ. Någon i familjen måste vara en lite djävul i jakten på gullungens rättigheter och lotten trillade vackert ner på mig och nu...jaa...nu är det inte många som sätter sig på mig längre.
Tyvärr speglar det pms-stridiga djävulshumöret av sig på fel personer och instanser emellan åt som parbabolleverantörens kundtjänst, telefonförsäljare, kassören på ICA som inte har vett i kroppen att varken hälsa eller säga vad summan blir av dagens shopping, folk som inte kan köra i rondeller och...ja lite av varje hamnar ikläm.
Det är svårt att ena stunden kräva in ett läkarintyg åt Z som man bad om för snart 2 månader sen av en gäspande läkarsekreterare som förklarar att läkaren har sååå mycket att göra och verkar försöka få mig att känna nån slags empati för han... SKULLE INTE TRO DET....
samtidigt som någon snällt frågar om han får går före i kön i butiken för han har bråttom... återigen SKULLE INTE TRO DET!
Resurser, skor, medicin, vård, habilitering, bilanpassning, blöjbeställningar, remisser, årliga kontroller, BTI, Sömn?, teckenspråk,...allt måste funka men vardagen måste planeras in i minsta detalj (som Sickan sa :-)) och inget av ovanstående fungerar av sig självt.... Striderna avlöser varandra och Z får slutligen många av sina behov tillgodosedda.

Ibland saknar jag mig själv... samtidigt som jag äntligen har tagit makten. Nån som förstår kontexten??

Ha en fin fortsatt dag go´vänner!

måndag 24 september 2012

Storfiskarn

Så nöjd Z är om någon eller något vill pussa honom... vare sig någon eller något inte riktigt vill för stunden. Jo Z har gått och blivit en riktig liten charmör här på bygden då alla erbjuds en liten puss som vanligtvis ska följas av en gosekram. Mysigt och gulligt kan tyckas men när det har gått och blivit närapå ett tvångsbeteende vete sjutton.
Förra året på en SMS-konferens i England sa Ann Smith, en av grundarna för Smith-Magenis Syndrom, att man tidigt ska lära SMS:are att ta i hand istället för att kramas då det senare i livet kan bli svårt att vänja bort och att det kanske inte alltid uppskattas av omgivningen att en vuxen karl går runt och vill kramas hårt och länge .
Jag har den senaste veckan övervägt hennes tips eftersom Z nu har fastnat lite i pussandets värld. Fast oj så svårt. Han är så mysig och glad där han kommer farandes och sträcker sig som en nyvaken katt upp mot en för att få en liten puss. Ska jag helt enkelt säga: "Nej du min lille vän, vi skakar tass istället!"

 

Även hundarna och då främst Rocco får sin beskärda del av pussar vilket Z tycker är lite spännande då Rocco med glädje undersöker Z:s ansikte i jakten på nån mat som eventuellt blivit kvar.
Fast Z är inte den som är den utan han lär sig istället nya tekniker som han använder sig av så man ska inte bli förvånad om Z kommer fram och slickar en i ansiktet. För då leker han hund... det förstår väl vem som helst :-).
 
Så nu har det där med vattenfast makeup fått en hel ny betydelse och frågan kvarstår... ska jag låta grabben hållas?
 
Från det ena till det tredje så har denna helg varit mycket torrt från pussar men blött ändå. Helgen spenderades vid kusten i goda vänners lag i en båt i regn....eller skyfall....vilketsom så var det väldigt blött. Höstfisket skulle invigas och jag blev glädjande nog medbjuden av mina vänner till deras stuga men yr.no tog ingen som helst hänsyn till vår planerade fiskehelg. Påklädda upp till tänderna i gummikläder likt ett gäng blåa och orangea köttbullar trotsade vi regngudarna och de låga temperaturerna och envist fiskade under dygnets ljusa timmar.
Fiskarna fann oxå vädret trist och simmade nog över till Finland... den dagen ialla fall. Nästföljande dag då solen blygt tittade fram lyckades en av båtens storfiskare knipa två små hemvändande rackare så lite lyckotjut hördes allt på Sveriges östkust i helgen. Jaja... inget fiskrekord togs denna helg men det var mycket trevligt och jag känner att fisket måste bli mer regelbundet framöver.
Och vet ni vad jag fick när jag kom hem (utan fisk)??? Jo rekordmånga pussar av min fina lille Z.
Visst är det skönt att åka bort ibland men underbart att komma hem!!
 
Godnatt go´vänner!


onsdag 12 september 2012

Lösningar och gnistor

Vad händer? Varför skriver jag inte nåt längre oavsett om det aldrig har varit något vettigt som jag satt ord på. Livet... ja det är nog livet som den sista tiden hindrat mig från att blogga. Vem är då livet som lyckas hindra en skrivberoende människa så länge. Ja det borde ju vara Z eftersom han är mitt liv fast denna gång tror jag inte att det är befogat att lägga skulden på en treåring. Karln, hundarna eller kanske avloppet som så snällt gått och självdött?

Vete fasen...men nåt i livet har lyckats få Cilla helt ur form. Jag började för ett par månader sedan att gå lååånga promenader för att få fart på blodcirkulationer och dödfläsk och jo.. lite piggare blev jag allt. Nästan varje dag trampar jag sönder vägarna i nejden och tävlingsinstinkten har sakta börjat smyga sig tillbaka. Appar av olika slag mäter sträckr. steg och hastigheter i min telefon som samtidigt spelar hysterisk latino-inspirerad musik i mina små hörlurar. De 90 minuterna jag går i raskt tempo, flåsandes och svettandes, tänker jag. Inte bara jobbiga tankar utan snarare problemlösartankar och faktum är att jag nog börjar lösa de flesta världsproblem.
Tyvärr orkar jag inte delge mina suveräna lösningar för någon när jag väl släpar mig hemåt de sista tunga stegen.
Kanske livsgnistan rinner ut en aning när hjärnan blir full av lösningar?

Z min Z kan allt själv nu så hans gnista är det inget större fel på. "Kan själv" tecknar han och tror att tröjan bara ska glida på lite smidigt om man bara vill det...liksom. Jag försöker hjälpa honom lite med att dra tröjan över huvudet men NEJ, fatta mamma, JAG KAN SJÄLV! Jag tror oxå han kan själv i tanken och framöver även i praktiken fast det vägrar Z inse. Så eftersom kläderna ska på (känns så märkvärdigt att lämna han naken på dagis) så blir det en del fighter av den anledningen nu. ÄTA SJÄLV är en annan del i "kan-själv" träskets bråk. Jo, han kan hålla skeden...det är han bra på men det där med att plocka upp lite mat för att sen stoppa in den i munnen...nje det fungerar inte riktigt så här. Mat på skeden kan hända men sen skvätts den iväg över bord, väggar o mamma. Tallriken ska vändas för att sen inte tycka det är alls kul att maten plötsligt ligger på bordet och tecknar att han nu måste torka av bordet. För det kan han själv....typ.

I Z:s tanke och vilja klarar han så mycket, kanske lika mycket som en annan snart fyraåring...men här, idag, i det verkliga livet så funkar det inte. Motoriskt och utvecklingsmässigt.... Fast sägs det inte att har man bara viljan så går det?!
Att Z vill så mycket gör mig positivt inställd till hans utveckling och känner att han kommer att lära sig ganska mycket åraktiskt nån gång. Min pussunge!!!