Brända barn och andras verklighet

När man ser ett par barn springa omkring och leka, tjoandes, kivandes och knuffandes vet man att det är en tidsfråga innan någon slår sig och ljuvlig musik i form av skrik uppstår. Skavade knän, stickor i fingrarna eller en gammal leksaksbil i huvudet som kom farandes från okänt håll brukar frambringa visst missnöje från de små änglarna. Vissa barn gråter bara de är på väg och slå sig, i förebyggande syfte liksom.
Men inte min Z. Redan som pytteliten golvkravlandes likt en strandsatt krabba var han en tuffing. När han vippade under sin första tid som självständigt sittande och slog huvudet eller ansiktet i golvet. Verkade han helt oberörd. Mammmas lilla tuffing!
En dag när han satt i sin gåstol, vilket jag tror var hans andra i ordningen, under ett miljondelssekund obevakat ögonblick hasade han sig fram till kakelugnen. Åter igen gick livet i slowmotion. Medans Z sträckte fram sin hand mot den heta ytan flög Marcus genom rummet i en graciös pose och fick tag i honom ögonblicket handen sveddes. Chocken att plötsligt se sin far göra en volt genom rummet och bli uppsliten ur sin kära stol fick honom att brista i gråt. Marcus rusade fram till vatten kranen med Z gråtandes fortfarande i chock. Marcus trodde givetvis han var svårt bränd och hade fruktansvärda smärtor. Han började kyla den lilla handen och Z började då intressera sig för vattnet istället som plaskade så mysigt. Han visade inga tecken på smärta och vi kom på att han förmodligen inte gjorde det när han brände sig heller. Handen blev inte bränd alls endast lite röd. Men hade han förmågan att känna något alls?
Vid ett annat tillfälle klämde Z handen i en dörr. Han skrek till som en uppmaning på att han satt fast. Jag tog upp honom som då fortfarande var helt lugn och istället började kolla hållfastheten på mitt hår. Fingernageln var blåsvart och fingret svullet. Inte ett ljud..... Han visade sitt finger för oss flera gånger den dagen så något ovanligt kände han men inte smärta...utåt ialla fall.
Någon vecka senare började nageln bli lös och Marcus sa på skoj: -Plocka bort den där nageln. Z tog tag i den och ryckte bort den. AJ....nej. Inte ett ljud. Borta...inget att orda om tyckte Z.

Visst känner han smärta och obehag, det har vi märkt men inte på samma sätt som vi. Det gäller att vara uppmärksam på ev skador när han slår en frivolt från soffan eller vippar bakåt från en trottoarkant. Förebygga och undersöka.

Jag undrar ibland om det är faktum att han verkligen inte känner när det gör ont eller om han bara är förhindrad på nåt konstigt sätt att visa det. I själva verket kanske han skriker inombords. Usch, nej. Bara tanken på det får mig att må illa.

Häromdagen kände jag att det är ett privilegium att känna smärta när jag av någon anledning dunkade ner mitt knä mot ett yxskaft och frustade och kände hur det smärtade i varenda nerv likt att klämma ut en femkilos bebis.. genom sitt knä då. Smärtan är ens vän. Känner man smärta lever man...
Men i Z värld lever man ändå... det gäller bara att lära sig att vissa saker gör ondare än andra.