Denna lugna, mysiga syn som ni kan skåda på bilden ovan är ingen vanlig syn här hemma på torpet. Att ligga som ett gäng knöliga filtar i en skön hög i den gamla slitna läderfåtöljen med Z halvsovandes på toppen som bara ligger och myser och letar efter mina händer att krama... det är den ultimata upplevelsen. Visst kan det ske under någon nanosekund då och då...men idag var det lääänge.
Z fick möjligheten att slippa sin hyperaktiva och övertrötta sida för en stund och hans riktiga sida fick en chans att visa sig. Tyvärr beror detta kramiga-jag-kan-inte-släppa-mamma-för-allt-i-världen på en släng av en ovälkommen feber under eftermiddagen.
Det låter förmodligen ganska illa men ibland...bara ibland så välkomnar jag en släng feber för då slipper Z sitt syndrom för en kort stund och bara vill känna värme och närhet. De orden får jag nog snällt äta upp med en skvätt ketchup i morgon då den sedvanliga öroninflammationen kommer som ett expressbrev på posten och harmonin inte längre kommer att existera. Men just då, nu ikväll så njöt jag så pass av att kunna hålla om min fantastiska fina Z så han nästan somnade, jag njöt såpass att Marcus fick dutta till mig emellanåt för att jag skulle komma ihåg att andas.
Nu sover min fina lille bullegull och jag hoppas att febern bara gjorde en snabb påhälsning så han är på sina vanliga raketfötter i morgon.
Ha en fin kväll go´vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar