Mitt Svenssonliv

Världens sötaste

Fotot som jag planerat för dagens inlägg blev snabbt utbytt till denna underbara bild. Jag kunde helt enkelt inte motstå den gulliga lille Z när han var 19 månader, krypandes omkring med hög feber på en av årets varmaste dagar i trädgården. Det var svalare ute än inne konstigt nog... men det var innan jag hade kommit på att luft/luft-pumpen även hade AC inbyggt.
Nu är Z lite större, mycket tyngre och mycket aktivare. Men fortfarande lika söt om inte sötare.

Men min kärlek till världens finaste unge var väl inte grundtanken med dagens inlägg fast nu har jag i ärlighetens namn tappat tråden. Attans...
Imorgon är det dags för BTI-träning på habiliteringen igen och det känns spännande då Z har utvecklats i rapid fart de senaste veckorna. Han är superduktig på att sätta i hop flera ord (tecken) så det blir en liten mening och han är otroligt samarbetsvillig och kreativ vad det gäller träningen. Just nu känns allt så hoppfullt och nästan normalt. Vi är nästan en helt vanlig Svenssonfamilj... eller nja... jaja, låt mig känna så nån minut till. Fast jag undrar varför det är så viktigt att känna att man tillhör samhällets förbaskade norm??? Vanliga och annorlunda... it makes me sick!

I morse sprang Z glatt fram till en liten pluttunge på dagis och med ett glädjerop knuffade han till den lille så den flög iväg som en vante. Barnet såg inte lika glad ut som Z om man säger så. Jag tog upp Z i famnen och berättade för honom att man inte får knuffas för det kan göra ont... En annan förälder tittade tafatt på min undermåliga uppfostringsmetod och tyckte säkert i dennes normala svenssonlivs-värld att jag skulle sagt till på skarpen. Det är ett problem faktiskt... att jag MÅSTE välja mina strider och acceptera att Z inte vet om eller rår för sådana handlingar. Kanske går det att träna bort men inte med hjälp av konsekvenser eller hårda tillsägelser. Det skulle vara som att skälla ut någon för att den nyser. En naturlig reflex liksom...Man måste låta det ta sin tid tills han sakteligen förstår och det kan ta tid... lång tid. fast då kan man undra om det är okej att andra barn ska "råka illa ut" pga Z:s funktionsnedsättning? Givetvis inte! Men det gäller att hela tiden finnas där och förebygga sådana handlingar... för vad ska man annars göra??? Låta honom vara ensam utan kontakt med andra barn i en egen del av förskolan?? Nej nej, hemska tanke... men det är svårt att finna bra lösningar ibland och det krävs engagerade människor för det. Precis sådana som arbetar på Z:s förskola. De är fantastiska måste jag säga!!!!

Ne nu blir det till att jobba lite!!

God kväll go´vänner!!!