Den påtända kängurun

Under Z:s första år var han som en känguru-unge. Han sov på mig ständigt och det var i princip omöjligt att få honom att sova utan mig som en fluffig madrass. Ibland lyckades vi förflytta kängrun till hans egna säng men det var en chansning varenda gång. Z är och har alltid varit otroligt lättväckt och möjligheten att han somnar om är lika med noll.
Så för att Z skulle lyckas skrapa ihop några sömntimmar under dygnet så fick han sova på mig.
Nu sedan ett år tillbaka... eller drygt ett halvår iallafall så är det en omöjlighet att han överhuvud taget skulle somna i min famn. Han och jag kan inte ens ligga och mysa i soffan under en filt (medans jag tjyvsover).
Nu är det farsan som gäller istället. Varje fall när det gäller mysfaktorn. Z skuttar glatt upp i soffan och lägger sig lugnt med sin far och emellanåt till och med somnar till.
När jag försöker mig på samma metod vid tillfällen då jag bara vill hålla om plutten eller är sjuk och inte orkar vara Z:s svans studsar han upp i soffan och sedan börjar han att styra med annat som att öppna fönstret, kontrollera att mitt hår verkligen sitter fast eller varför inte bita i mina fingrar. När han slutfört uppdraget tar han mig i handen och drar mig med på nya äventyr...hur sjuk eller frisk han är...eller jag.
Jag har nog ingen lugnande effekt på honom vilket är konstigt anser jag själv.

Z är fortfarande hemma från dagis och pigg som en påtänd lärka. Han har en envis hosta som gör att han inte kan leka ute i samma utsträckning... men hoppas på att han kan gå imorgon.
Jag önskar bara att jag inte hade två tentor denna vecka.... fast det finns kanske en mening med det oxå?!

Ha det bra go´vänner!