Blåtira

En underbar morgon har vi haft idag. Z var glad och go när han pockade på min uppmärksamhet tidigt, tidigt...
Han hade vaknat innan mig och sysselsatt sig med att undersöka innehållet av sin blöja nogrannt. När jag kom in i hans rum stod han upp i själsängen leendes, naken och alldeles brunflammig. Även den blå sängen hade inslag av bruna nyanser. Det här är inget ovanligt fenomen på nätterna så av gammal vana, i sömnen virade jag in honom i en ren filt likt en kåldolme och bar ner honom i duschen. Han var så glad idag. Det pumpades schampo ur flaskorna, tvål over hela golvet och upptäckte hur mamma ser ut när man tar duschen och vänder den mot henne med kläder på. Jo han tyckte det var kul när jag såg ut som en blöt katt. Händerna går som vispar och de små bener är som trumpinnar i duschen. I toaletten, stänger av duschen, tar en toarulle och skickar iväg mot det blöta golvet och jakten på toaborsten slutar aldrig. En annan dyngblöt, halvt sovandes mor ser bara till att det lilla livet inte ska ramla och göra sig illa medan det skrubbas så hans normala hudfärg börjar uppenbara sig igen. Efter påklädning och byte till torra kläder för min del tvättar vi och byter i hans säng med Z springande och dragande i allt han kommer år. Resten av natten lekte vi, tittade på hans sångfilm, åt välling, läste 19 böcker och fixade med disken. Efter 6 timmar var det dagisdags och Z var fortfarande lika glad. Det är så härligt när han är glad. Hans leenden och ljud han gör. Han tecknar om allt och inget och han är så sällskaplig o go. När vi skulle byta om till dagis vände han. Så fort han såg tröjan jag lagt fram blev han så arg. Han sprang skrikandes fram mot en vägg och slog huvudet mot den. SMS:are kan vända så snabbt i  humör så man inte hinner förhindra det. Han han få till några krafiga dunk mot väggen innan jag kom farande som ett ånglok och försökte bryta sinnestämningen med att avleda. Men han hade bestämt sig att stanna i sitt utbrott. Jag valde att lyfta upp honom och krama honom istället men det slutade i ett par rejäla slag mot mitt ansikte. Jag förde föriktigt bort hans små vevande händer och gjorde allt för att inte uppmärksamma slagen han gav mig. Det förstärker bara beteendet ytterligare så det bästa är att bara skydda sig och vända på honom. Men då kastade han bak sitt huvid och fick in en klockren smäll över min näsa. Under tiden detta pågick tänkte jag en del. Hur kommer detta bli när han är 15 år. Stor stark pojk som slår i ren frustration utan någon elak tanke bakom. Kan det växa bort? Kan man komma på något som gör att han slår på en kudde istället? Oftast är det jag som får mest av det uttåtaggerande beteendet men även assistenterna på dagis har nu fått några rivsår. Han visar sina känslor mest mot de som står honom nära så det är mest jag och marcus som får ta del av det.
Efter en stund lugnade han ner sig lite och vi kunde klä om och åka till dagis. Efter bilfärden då vi oxå lyssnade på Metallica var han glad igen och en sprudlande glad Z sprang in på dagis för att leka.

Supermorsor och annat löst folk

Ibland på nätterna när vi sitter här i det sovande huset...ja, alla andra alltså, så blire det att jag börjar fundera över livet. Givetvis de så djupa frågorna som "varför" , "meningen" och allt det där som man kan bli helt sinnesjuk av att tänka men även lite mer enklare frågeställningar. Z springer tjoande fram till en av de snarkande hundarna och lufter upp hans stora läppar för att kolla in hans tänder. Vovven lyfter på ena ögonlocket medans hans stora tänder undersöks klockan ett på natten. Givetvis är jag där på två röda och ger Z istället en lite mer passande uppgift som att snurra upp en toalettrulle så till slut är det bara hans lilla huvud som syns under högen av papper. Är det 100m på en rulle....?
Vovven somnar vant om och jag slår mig ned på kaffebordet och fortsätter fundera.
Meningen är att jag hela tiden ska avleda Z när han gör något farligt, dumt, argt, förbjudet...bla bla. Inte bara säga nej utan avleda avleda och göra allt så jäkla roligt det bara går.! Kl ett på natten, två, tre, fyra........elva på dagen, tolv, ett , två, tre, ... ja, ni förstår. Det händer något hela tiden och man går på helspänn att han inte ska vända tvärt från en glad lekande unge till att ställa sig på alla fyra och slå sitt huvud i golvet eller ta sats och springa mot en vägg och slunga huvudet allt han kan mot väggen eller murstocken. Varje gång jag misslyckas att hålla honom på banan vilket är helt oundvikligt exploderar mitt hjärta och det känns som man ser någon man älskar bli brutalt misshandlad medan någon håller fast mig. Helt jävla hjälplös. Får man svära på en officiell blogg? Fan, fan, fan....ja det gick.

Ibland..eller hela tiden känns det som, ser man såna där ärtiga morsor som har klämt ut tre ungar fara omkring och vara så jäkla....bra. Det har size zero, mycket modemedvetna, skitsnygga och inte ett spår efter att de ammat tre hungriga ungar. De tränar fem dagar i veckan, springer något marathon varje år, ser till att barnen har minst två olika aktiviter varje dag, ny bil, jobba jämt, ledig jämt, spenderar all tid med barnen, huset sååå fint tvättar bilen själva, klassförälrar och vete fan. De är dessutom jämt glada och har inte ett enda problem! HUR GÖR DOM???????
Klart jag är avundsjuk. Jag kan inte ens samordna två likadana strumpor till Z på morgonen eller än mindre diska efter middagen. Den har en förmåga att få vänta snällt tills....det är mer en ett par tallrikar om man säger så.
Jag undrar hur supermorsorna tänker när de ser mig komma farande till dagis med Z i ena handen försöker få honom att gå själv ett par meter medans han petar av sig en sko och samtidigt stoppar en en sten i munnen som jag försöker avleda honom glatt och pedagogiskt i från och med andra handen låser bilen samtidigt som jag har en påse blöjor i näven och en hög med dagiskläder under armen eftresom påsen de låg i givetvis fastnade i bildörren och gick sönder.
Hur får superfolket allt att se så lätt ut....jag fattar inte.

Promenader & Explosioner

Ja, Z tog sin första stapplande steg i slutet av april 2010. Han var då  1 1/2 år. Han släppte taget om Marcus händer och började stappla mot mig med ett stort härligt leende samtidigt som man såg en förvåning i hans vackra blå ögon. Efter ett par steg kom han i sken...lätt framåtböjd...och föll som en fura. Han höjde huvudet från golvet och tittade på mig och log. Visst låter det härligt?! Blandade känslor där ska jag säga. -Han gååår, tänkte jag. - Då är det ju inget fel på honom, han kommer bli normal. YES!  Men i samma tanke kom jag på att han forfarande inte hade reflexerna att ta emot sig när han ramlade så när han föll var det verkligen som ett träd som välter. Hård och rak i kroppen och ansiktet...PANG i golvet. Men gör det inte ont? Klart som f*n det gör ont...på de flesta. Men inte Z. Han har inte samma förmåga att känna smärta som vi. Så ofta när han gör sig illa ler han och fortsätter med vad han höll på mig. Från början tyckte jag att han var en tuffing...ja som sin mamma då förstås ;-) men så var det inte med facit i hand. Men det är klart att de tuffa coola dragen han har kommer givetvis från mig...för att inte tala om skönheten! Ha

Men han fortsatte att gå...vingligt och ramlandes både här o där, precis som barn ska göra. Idag är han mycket bättre på det området men han kan fortfarande inte resa sig upp om han sitter på golvet. Då måste han krypa fram mot något o dra sig upp.

Under denna period var vi mycket hemma hos min mamma (mormor) som då bodde i grannstaden. Jag fixade med hennes hus som skulle säljas. Z sysselsatte mormor medans jag renoverade. Det var skönt att göra något annat och bara låta tankarna strömma samtidigt som jag fick ut min fysiska frustration.
Mormor har sedan Z föddes gullat och skämt bort honom precis som mor o farföräldrar gör. Han visste att han kunde köra med henne och hon gjorde ( gör än idag) allt han vill. Han har henne kring lillfingret...kan det bli bättre. Ganska tidigt började vi se att han hade ett gott minne och hans och mormors rutiner skulle följas varje gång vi var där. Sånt han aldrig ville göra hemma. Han skulle lukta på blommor, "sköta" micron" när det var vällingdags, fixa med väderstationen hon hade på väggen. Än idag när han ser en blomma på riktigt el på bild ska han lukta som sen ska avslutas med ett -Ahhhh. Då tänker jag på sommaren när mormor & Z sitter på altanen i solen, fikar och luktar på blommor. Det var fortfarande fridfullt och hoppet om ett normalt liv fanns fortfarande.
Mormor har nog fått byta telefoner 7 ggr sen jag fick Z... så som jag ringt och frågat o pratat och bett henne om råd. Ett otroligt stöd och på något sätt fick hon mig trygg i att hur än situationen blir så fixar det sig. Men den damen är inte dum hon heller. hon förstod mycket tidigt att Z var speciell... mycket speciell. Hon har arbetat i många år med olika funtionshindrade barn o vuxna så hon såg tecknen tidigt, men sa aldrig nåt. Hon hoppades nog att det var den överbeskyddande mamman i sig som tog över. Men ack så rätt du hade mor.

Den sommaren kom den första explosionen. Vi satt på golvet och lekte med en bil. Han höll den delvis i munnen och snurrade på ena hjulet. Besattheten att snurra på saker var extrem och det tycker han om än idag. Typiskt för SMS:are. Vi hade jättemysigt och han var på kanonhumör. Plötsligt släppte han bilen, ställde sig på alla fyra och började dunka sitt vackra huvud mot det hårda golvet. Jag blev helt chockad. -Men lilla hjärtat...vad gör du?, sa jag och plockade upp honom i famnen. Han fortsatte en stund o fäkta omkring sig sen återgick han till harmonin lika fort som han blev arg.
-Vad f*n vad det som hände?

Självskadebeteende är ett av symptomen hos SMS som tyvärr eskalerar under åren men som kan avta något i vuxen ålder. Han började göra sig illa för 8 månader sen och redan nu har han eskalerat. Vid sina utbrott som kan uppstå hursomhelst, närsomhelst dunkar han huvudet mot golv, väggar, bord och sängen. När man i det läget tar upp honom kan han tyvärr ge sig på t ex mig. Han skallar, river och skriker. Känslan att inte kunna trösta sitt eget älskade barn är hemsk. Smärtan i mitt hjärta är värre än rivsåren i ansiktet och blåmärkena.

Jag har en dröm.... att Z ska kunna känna trygghet hos mig när frustrationen kommer och att min famn är en plats där han vet att han är safe.