torsdag 3 mars 2011

Blåtira

En underbar morgon har vi haft idag. Z var glad och go när han pockade på min uppmärksamhet tidigt, tidigt...
Han hade vaknat innan mig och sysselsatt sig med att undersöka innehållet av sin blöja nogrannt. När jag kom in i hans rum stod han upp i själsängen leendes, naken och alldeles brunflammig. Även den blå sängen hade inslag av bruna nyanser. Det här är inget ovanligt fenomen på nätterna så av gammal vana, i sömnen virade jag in honom i en ren filt likt en kåldolme och bar ner honom i duschen. Han var så glad idag. Det pumpades schampo ur flaskorna, tvål over hela golvet och upptäckte hur mamma ser ut när man tar duschen och vänder den mot henne med kläder på. Jo han tyckte det var kul när jag såg ut som en blöt katt. Händerna går som vispar och de små bener är som trumpinnar i duschen. I toaletten, stänger av duschen, tar en toarulle och skickar iväg mot det blöta golvet och jakten på toaborsten slutar aldrig. En annan dyngblöt, halvt sovandes mor ser bara till att det lilla livet inte ska ramla och göra sig illa medan det skrubbas så hans normala hudfärg börjar uppenbara sig igen. Efter påklädning och byte till torra kläder för min del tvättar vi och byter i hans säng med Z springande och dragande i allt han kommer år. Resten av natten lekte vi, tittade på hans sångfilm, åt välling, läste 19 böcker och fixade med disken. Efter 6 timmar var det dagisdags och Z var fortfarande lika glad. Det är så härligt när han är glad. Hans leenden och ljud han gör. Han tecknar om allt och inget och han är så sällskaplig o go. När vi skulle byta om till dagis vände han. Så fort han såg tröjan jag lagt fram blev han så arg. Han sprang skrikandes fram mot en vägg och slog huvudet mot den. SMS:are kan vända så snabbt i  humör så man inte hinner förhindra det. Han han få till några krafiga dunk mot väggen innan jag kom farande som ett ånglok och försökte bryta sinnestämningen med att avleda. Men han hade bestämt sig att stanna i sitt utbrott. Jag valde att lyfta upp honom och krama honom istället men det slutade i ett par rejäla slag mot mitt ansikte. Jag förde föriktigt bort hans små vevande händer och gjorde allt för att inte uppmärksamma slagen han gav mig. Det förstärker bara beteendet ytterligare så det bästa är att bara skydda sig och vända på honom. Men då kastade han bak sitt huvid och fick in en klockren smäll över min näsa. Under tiden detta pågick tänkte jag en del. Hur kommer detta bli när han är 15 år. Stor stark pojk som slår i ren frustration utan någon elak tanke bakom. Kan det växa bort? Kan man komma på något som gör att han slår på en kudde istället? Oftast är det jag som får mest av det uttåtaggerande beteendet men även assistenterna på dagis har nu fått några rivsår. Han visar sina känslor mest mot de som står honom nära så det är mest jag och marcus som får ta del av det.
Efter en stund lugnade han ner sig lite och vi kunde klä om och åka till dagis. Efter bilfärden då vi oxå lyssnade på Metallica var han glad igen och en sprudlande glad Z sprang in på dagis för att leka.

2 kommentarer:

  1. Jag sitter med ett leende på läpparna och tårar i ögonen! får så mycket känslor när jag läser. Tycker att det rent utav är förbannat stark av dig att skriva.Du är en underbar,fin person och framför allt en fantastisk mamma som ger av hela sig själv!!! Ingen kan/kommer att kunna säga något annat. Z the man är bara för härlig, sist när ni var här var jag som förtrollad över att se hur bra/snabbt det har gått i hans utvecklig. Tänk va mycket som har hänt sen sist jag träffa er, så coolt.. ja det va rätt ord.. coolt!
    puss på näsan <3

    SvaraRadera
  2. Tack för dina fina ord. Javisst går det framåt...man blir så lycklig av det lilla som händer. Det var skönare än jag trodde att ventilera tankar i etern.
    Kram och tack för ditt inlägg

    SvaraRadera