fredag 11 mars 2011

John Blund

Igår var en lång jobbig dag med mycket känslor ang Z.  Tröttheten tar ut sin rätt och hjärnan går ned på lågvarv likt en hybridbil. Jag kanske är bra för miljön... ständigt på lågvarv och minimalt med utsläpp. Nu tänkte jag inte jämföra utsläpp med naturliga kroppsliga sådana som ni säkert direkt relaterade till och fick en bild i huvudet av mig som ständigt får ringa efter slamtömning till vår ej funktionsdugliga avloppsbrunn. Jag syftade snarare på intelligenta ord, handlingar som är mer genomtänkta än vad jag skriver och kanske utföranden av viktigare ting än att bara komma ihåg att andas. När jag är trött tänker jag, funderar och analyserar, ältar om det som varit och kommer att hända. Jag blir trött på mig själv ganska ofta. Det vore bättre om hjärnor kunde vid sömnbrist istället visa tecken på upprymdhet och en speedad funktion.
Ja, jag är trött, väldigt trött. Så trött att jag till och med bokade en tid hos doktorn häromdagen. - Jag vill boka en tid hos nån, sa jag till sköterskan som snabbt ringde upp efter jag lämnat mitt telefonnummer på deras TeleQ. De är otroligt snabba på min vårdcentral. Ibland tror jag inte de har några andra patienter än mig och Z där. De ringer upp inom några minuter, ger en tid oftast samma dag och stressar aldrig.
- Jaha, svarade tanten i telefonen. Vad har du för problem?
- Jag vet inte, svarade jag. Hur friskt lät det? Jag sover aldrig, mitt tal försvinner ibland, jag somnar i parkeringshus i jakt på den enda lediga platsen, jag har inget minne längre...det är nog mitt primära problem.
Sköterskan gav mig en tid samma eftermiddag där jag fick träffa en doktor i egen hög person. När jag kom in i hans lilla rum och skakade tass med honom och som alltid blev otroligt sugen på att låna hans stetoskop som alltid hänger kring doktors halsar och lyssna på någons bultande hjärta, bröt jag ihop som en liten 5 åring som precis upptäckt att Jultomten verkligen är pappa som alltid smiter iväg lagom innan tomten dyker upp. Jag kände mig helt bedrövad. Jag vet inte varför jag sökte hjälp men jag ville nog bara greppa ett hjälpande halmstrå. Jag ville gå därifrån med vakenhet och pigghet på ett fint gult recept. Jag ville att han skulle svinga lite på sin magiska trollstav och göra mig funktionsduglig igen.
Jag förväntade inte mig något... men hoppades på det omöjliga.
Jag gick därifrån 45 min senare med "receptet". Sov hela nätter och börja träna. 
Jag ångrar att jag överhuvudetaget åkte dit. Inte för att han skulle gjort mig pigg och vaken igen utan för jag vet ju redan svaret.

Z var mycket trött efter dagis. Vi stimulerade, myste, lekte, läste, dansade mellan hans utbrott som bara tydde på att han ville sova. Sista gången han högg mig i armen och tänkte göra en dödsrullning likt en krokodil tog vi beslutet att han skulle få krypa ner. Kl var bara halv sex men vad gör man. Efter en stunds övertrötts gråtande somnade han gott en liten stund. Han sov från och till på förkvällen men somnade om själv nästan varje gång. Framåt halv tolv började han sparka och fixa i sin säng följt av rop på någon vaken som kunde plocka upp honom till en ny strålande dag. Härligt. Jag hade knappt somnat än men det var bara att bränna på en kanna kaffe och någon dåligt tecknad film. Vissa nätter är han mer självständig än andra. Inatt var inte en sådan natt. Han skulle ha mig brevid hela tiden och komma på nya roliga saker att göra. Om jag gick ifrån någon meter tog det hus i helvete. Vid ett tillfälle ville jag bara dricka mitt kaffe och sitta ifred en stund och försöka skingra mina sluddriga tankar. Så jag gav honom en toarulle. Det är inte pedagogiskt på något sätt men ett säkert kort. Han är upptagen i flera minuter med att vira upp allt papper och syna sitt verk. När Marcus vaknade i morse fick han i princip simma genom havet med papper för att ta sig till hallen. För om sanningen ska fram så hade jag en rulle till på lager.
 Jag kom på igår varför inte John Blund kommer till Z med sitt paraply och sprutar varm mjölk i hans ögon. Därför att Z är John Blund! Det är ju han som springer runt med ett paraply och bokstavligen häller sömnmjölk i allas ögon. För vem är inte trött efter att ha spenderat några dygn med Z?

Men allt jobbigt som jag känner, hur trött jag än är så försvinner det samma sekund som Z vänder sig mot mig när han sitter i mitt knä och ger mig en stor dreglig puss följt av ett nöjt leende. Han är så fantastisk... min lille John Blund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar