torsdag 10 mars 2011

Z:s Paradis

För 1 år och 4 månader sedan besökte Z för första gången sin förskola. Personligen hade jag inte varit på en sån sedan jag var liten så jag var lika spänd jag. Z kunde på den tiden inte sitta själv utan stöd och ännu mindre gå. Det var en liten förskola med kanske 15 barn ålder 1-5 år. Perfekt för vår lille sena pojke som vi då trodde snabbt skulle komma ikapp sina jämnåriga. Z:s förskollärare som vi kan kalla Lotta tog emot oss med öppna armar. Hon hade ett sånt Glatt och så härligt sätt att man verkligen såg att hon älskade sitt jobb. Jag kände direkt sådan trygghet att lämna Z där. Vi fick en rundvandring och nyfikna gullungar undrade vilka vi var. Vilket härligt gäng! Är alla dagis så här underbara? tänkte jag. Resten av personalgruppen visade sig vara lika fantastiska och engagerade som Lotta. Hur lyckades dom samla Linköping härligaste förskollärare på just detta ställe? Jag tror att alla föräldrar som har sina barn där önskar att de aldrig behövde sluta gå dit när de blev 5 år utan istället kunde få vara där varje dag efter skolan tills de tog studenten och flög vidare på sina nyvunna fria vingar ut i vuxenlivet.
Eftersom Z var så sen i utvecklingen fick han från början mycket träning i lek och motorik. Och framför allt kärlek. De tog hand om honom och alla andra barn som de vore deras egna.  Jag tycker personalen där är så fantastiska att jag skulle vilja ta med dom hem så Z och jag kunde umgås och leka med dom dygnet runt. De kunde få vårt sovrum vilket vi ändå aldrig använder och Z skulle kunna komma upp med frukost på sängen till dom på morgonen. Alla fem skulle kunna trängs där lika glada som alltid och sen skulle vi kunna samåka till förskolan. Vilken ide. Ska nog ta upp det på nästa föräldramöte.

De har varit med oss på vår resa med Z nästan från början, i både fram och motgångar. De berättar glatt när jag kommer och hämtar honom om hans äventyr, om allt kul han gjort, hur duktig han är, hur mycket utvecklingen går framåt. De är så positiva hela tiden och får Z att framstå som vilken liten kille som helst. Ett tag trodde jag tom att han åt själv, drack ur glas, ritade teckningar han sen själv satte upp på väggen, skrev sitt namn och till och med hjälpte till att vakta de andra barnen. När han är där känns det som att det inte finns några hinder. Allt känns så hoppfullt och personalen fyller mig med hopp inför framtiden.
De har många gånger fått se mig komma in med ett ansträngt leende, låtsats varit den pigga fräcka morsan som sover gott om nätterna. Men de ser genom mig så tydligt. De är så äkta att jag vid flera tillfällen brutit ihop där i hallen när Z fått alla sina diagnoser och nedslag. Jag visar aldrig mina känslor utåt om det annars till främmande människor. Men de är de lyckligt lottande som får se en mamma som står och snyter sig i någons barns overall när tårarna inte längre kan hållas tillbaka. Som tur är har ingen annan förälder sett min svaghet.
Jag är så glad att Z fick just den förskolan som sin första etapp inom barnomsorgen och de är en stor anledning till att Z har gått framåt så som han har gjort!
Tack kära ni!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar