torsdag 17 mars 2011

Assistance on Ice

Nu börjar det dra ihop sig angående assistansersättningen vi sökt till Z.
För en tid sedan fick jag nys om den eventuella rätten till personlig assistans. Det lät hur bra som helst. Att få en möjlighet att bli avlastad någon gång eller framförallt att få sova. Vilken lycka för min slitna kropp och min trasiga hjärna. Lite sömn. Och Z skulle få en glad mamma att hänga i likt en liten apa  och hon skulle vara full av energi och fantasi. Så kul vi skulle ha. Jag skulle slippa stå där halvsovandes på nätterna och klappa händerna och hurra när han springer omkring med sin gröna gräsklippare i plast som låter mer än vår gamla husqvarnaklippare som nu står begraven under snön.
Jag skulle kunna ligga och sova när någon annan stojar, leker, äter, myser och läser med min underbart högenergiska son. Eller ännu bättre, jag skulle kunna ta nätterna själv... bli anställd själv och ha laglig rätt att krypa till kojs på morgonen... inte behöva åka från företag till företag och övertala dem om att jag är den person som just de behöver. Jag med mina hängande ögonlock och mitt jag-är så-fräsch leende som berättar hur effektiv och driftig jag är... oumbärlig faktiskt. Konstigt nog har ännu ingen nappat på den jobbsökande sömngångaren. "De vet inte sitt eget bästa" brukar jag tänka när jag lämnar det oannonserade jobbmötet med orden "Vi hör av oss" i ryggen.

Assistansersättning är inget som är självklart. Man måste bevisa att man har minst 20 timmars grundläggande behov per vecka till att börja med. De grundläggande behoven är tvätta och klä sig, äta mat, kommunicera utåt och förflytta sig. Det står också i lagen att det inte finns någon nedre åldersgräns för assistansersättning.
Tyvärr är det så att ju yngre barnen är desto större föräldraansvar har man. Så då sitter handläggarna på Försäkringskassan och förmodligen tittar på någon schablon över vad man ska klara i en viss ålder. Z är 2 år och 4 månader, vad ska han klara av? Tvätta och klä sig? Ne, det kanske inte många två-åringar gör utan översyn... det skulle nog bli lite galet. Äta mat? Ja, de flesta i Z ålder äter själva och även dricker. Z kan inte ens självständigt föra en sked till munnen eller dricka ur en mugg... men det är klart. Han kan ju ta skeden som jag lagt mat på och skicka iväg innehållet ända ut i hallen. Det är en klar prestation.
Kommunikationen fungerar inte. Visst kommunicerar Z... på sitt sätt men tyvärr inte så han gör sig förstådd.  Förflyttningen är det garanterat inget fel på inomhus. Mätte man upp hans hastigheter inomhus skulle nog de flesta elitlöpare ligga i lä. Utomhus är det famnen eller vagnen som gäller.
Så det de kommer att räkna på är kommunikation, och mat i första hand.
Sen hoppas vi innerligt att de räknar med hans självskadebeteende... inte för det är ett grundläggande behov men ändå. Och framförallt... sömn. Fk väljer att inte se det som ett grundläggande behov.

Den amerikanske psykologen Abraham Mazlow beskrev 1943 "A Theory of Human Motivation", en modell av en behovstrappa om hur människor prioriterar sina behov.
Det första steget på trappan är grunden för människans välmående. De Fysiologiska behoven, vilket innebär luft, vätska, mat, värme, sömn och sex.
Tillfredställer man inte de basala behoven kan man drabbas av sjukdomar, smärta och obehag och det påverkar också människans tankar och beteenden.

Då tycker jag det är konstigt att Försäkringskassan sätter sig mot en erkänd forskare och istället väljer bort grundläggande behov som t ex SÖMN!
Äta och sova är det som vi gör av naturen när vi föds och innan vi dör. Likaså att andas... ganska viktigt kan tyckas men de väljer ändå att se om de kan äta självständigt eller hänvisar till föräldraansvaret när sömnen blir blott en dröm.

Så... ansökan är inskickad och vårt första möte med myndigheten som kan avgöra vår framtid är nästa vecka. Vi har redan tagit hjälp av en assistansanordnare. De ska i början hjälpa oss med stöd och erfarenhet i själva ansökningsprocessen. Därefter är de dem som anställer eventuella assistenter.
Vi har valt en liten firma som har fått äran att hjälpa oss. Han besökte oss igår, i vårat hem. Vi bor i ett gammalt, ofärdigt hus på landet. Vägen ner till huset är snarare ett lerdike än en grusväg. Han plöjde fram med sin stora rena bil och försökte bromsa in framför huset. Han gled en bit på den tjockt packade isen på uppfarten. Jag ropade till honom att gå försiktigt eftersom vi inte hade sandat.
"Ingen fara" svarade han innan han gjorde en spektakulär bakåtvolt och hamnade i en svajigt osäkert läge på hälarna. Hade jag haft en numrerad skylt tillhands hade jag hållt upp en 10:a.
När vi väl fått in karln i huset blev han väl uppmuntrad av glada schäfrar som skulle undersöka om han bytt underkläder de närmsta dagarna. Han tog allt med ro och satte sig i soffan när han samtidigt berättade och frågade om situationen.

Han hade läst igenom allt material jag hade men förståelsen för Z beteendeproblematik fick han nog först när Z satt klistrad runt mitt huvud och försökte slita av mig håret medan jag försökte se helt oberörd ut och föra samtalet som om vi satt helt själva. Jag trasslade loss Z kladdiga händer från mitt hår samtidigt som jag åkte på en snyting. Z var sig själv och det var skönt att han fick se det med egna ögon.

När man träffar Z får man inte alltid uppfattningen om hur det egentligen är. Hur han kan vara.
Det slutade med att även om vi inte uppfyller de grundläggande behoven (försäkringskassans då) så kommer han att strida för oss. Ett prejudicerande fall kanske.

Vi eskorterade ut herrn till bilen efter mötet. Han halkade likt bambi fram till sin bil som nu behövde en ordentlig tvätt. Vi hoppas nu på att han kan hjälpa oss att driva igenom vår ansökan till ett positivt besked och om det blir så ska han få en fin present av mig.
Ett par halkskydd av mig med extra stora dubbar!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar