måndag 7 mars 2011

Kampsport och rutiner

Barn i allmänhet och barn med beteendestörningar i synnerhet mår så bra av rutiner. Varje dag, varje minut ska fyllas av återkommande rutiner och uppdrag för att de små liven ska veta vad som komma skall och vad som förväntas av dem. Följer man sina rutiner går allt på räls. Solen skiner, barnet sover, skalan står ständigt på 55 kg och bilen är alltid fulltankad. Enkelt va?
Vi har som många familjer många rutiner som vi slaviskt följer och efter nästan varje besök på habiliteringen kommer vi hem med en lista på fler rutiner som ska läggas till för att Z ska fungera bra i vardagen. Det svåra är bara att hinna med alla punkter på de få 24 timmar som dygnet tillhandahar men eftersom vi ständigt är vakna så borde det väl inte vara några problem?!
T ex på eftermiddagen när han hämtas på dagis ska vi fylla hans sista vakna timmar innan läggdags med glädje och roliga stunder så han somnar nöjd...då kanske han sover längre, tänker de kunniga på området. Jag har blivit ombedd att skriva en lista på aktiviteter som han älskar att göra, lekar som är roliga och situationer han finner mysiga. Jag har en lååång lista med ideer och förslag som kan passa beroende på humör och vilken dag han har just då. Oftast är Z helt slutkörd efter sina vaken-nätter, lek på dagis och med bara en timmas sömn i bagaget ska han hållas vaken och glad så länge det går. Oftast säckar ha ihop redan kl 18 på kvällen. Då går det inte med några medel hålla honom vaken. Han storgråter, slåss, slår sig själv och är nästintill okontaktbar. Det gäller alltså att ha kul så länge det går och sen börja följa läggningsrutinerna innan helvetet bryter lös. För förlorar man den kampen somnar han ledsen..igen. Så när han kommer hem får han sin flaska med sojachokladmjölk blandat med vatten som är så där härligt förtjockat med ett kemiskt pulver. Däri ligger det diverse mediciner och flyter som är så viktigt att han får i sig....därav sojamjölken. Vissa mediciner får inte intas med mjölkprodukter. Flaskan ska som varje dag intagas i lugn och ro i hans lilla blå mysiga fåtölj framför Disney playhouse. Han älskar den rutinen...han tar min hand och leder mig till fåtöljen där jag ska hjälpa honom tillrätta. Han kan inte alltid sätta sig själv i den då han oftar vippar åt sidan och rullar iväg på vårt lutande gamla golv....jaja... huset byggdes 1908, vad kan ni begära?!
Han smaskar snabbt i sig sin häxblandning innan han är redo för nya uppdrag. Nu är allt beroende på vilken dag det är. Antingen trycker han i nappen i flaskan och häller hälften över sig innan han exploderar av trötthet. Eller är det dagen då vi kan följa lite av vad jag krafsat ner på "KUL"-listan. Då bygger vi klossar, leker tittut i hans fina gröna plasthus som står mitt i köket, sorterar hans laminerade foton, knuffar på mamma och hon ska ramla omkull varje gång...det är så kul. Eller vaför inte favoriten..sitta på soffbordet och läsa en saga. Är vi båda hemma då så måste vi tillsammans vara med Z annars blir han galen om t ex jag skulle fixa med tvätten under tiden, vilket resulterar i en "melt down". Vi går på tå på eftermiddagarna och gör allt för att hålla Z på banan tills han somnar. Har vi kommit så långt ska vi sen visa olika foton för Z fram tills han ska sova. Först är det "pottan" som han sitter på i ca 1 1/2 sekund innan han ska ställa sig i den. Det är mest för att han ska vänja sig vid den och ev lära sig att kunna gå på den framöver. SMS-are har en förmåga att bära blöja väldigt länge. Sen nästa foto som är "tandborsten". Han har en eldriven tandborste som vi förutom ska polera han vassa tänder med oxå göra små röreslser i och runt hans mun enligt schema för att stimulera munmotoriken tre ggr varje dag. Det är väl inte det bästa han vet så det gäller att vara snabb och samtidigt avleda när vi tränar. Sen bilden på blöjan och sen sängen. Dessa rutiner. När jag sätter ord på det som jag gör nu känns det inte så rörigt alls faktiskt men in real life är det så stressigt. Allt ska göra när han är glad och det får inte bli ett bakslag. Lyckas vi? Nja...ibland....oftast inte.

Z balans är inte så fantastiskt bra ännu. Han vippar både här och där och han kan ännu inte ställa sig upp själv utan måste krypa fram till något fast föremål för att resa sig. Träning på den fronten är oxå viktig. Gå ute på ojämnt underlag, gå på en mjuk madrass eller i soffan är några exempel på hur han tränar. Jag har tänkt införa ridning, det är ju så bra för balansen men det är svårt att hitta någon som vill ta mot en sån lite krabat. Min tanke är väl inte att jag ska fnöla på honom en hjälm och ge hästen en dask i baken så han får ta sig en rejäl tur på fälten över stock och sten. Snarare att man håller honom när någon leder hästen några minuter bara men regelbundet någon gång i veckan. Med hans balans skulle han inte klara att sitta själv på sadeln utan han skulle likt en bit gele droppa ner på backen annars.
Funderar på om man skulle köpa ett gäng hästar...det är ju bra för Z. Tjatar hål i huvudet på Marcus om det och hänvisar till Z bästa..men den gubben går inte. Attans!
För en tid sedan var det en vikarierande assistent på ett utvecklingsmöte på dagis som föreslog JUDO! -Det är en väldigt bra sport. Man får bra kroppsuppfattning och det är mycket bra för balansen.
Jag visualiserade hur Z stod där i sin vita judodräkt med svart bälte, svajandes på tårna på den hårda mattan i stridsläge. Bara tyngden av den vita jackan skulle få honom att vippa.
Fnittrandes med ett stort skrattanfall inom mig som kämpade för att ta sig ur min hårt ihopbitna mun sa jag att det nog är liiite tidigt än. Mina ögon rann av skratt-tårar medan jag försökte se tacksam ut över det föreslagna och omtanken om min son.
Efter jag fått JUDO-iden lagd på hyllan avslutade jag mötet så fort jag kunde och rusade ut till bilen där jag bröt ihop i årets längsta skratt. Jag kunde inte sluta när jag tänkte på Z i judodräkt 85 cm lång. Och på själva iden. Z kan inte ens sitta på en vanlig stol utan att ramla av, han kan inte lyfta en fot utan att någon håller i honom, han åker i golver om han nyser när han står....
Men JUDO jo då...det kan vi väl prova.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar