Lets dance

Z har sedan födseln varit sen i utvecklingen. När andras barn i samma ålder rullade runt på golvet, jollrande och skrattandes låg Z stilla på rygg och bara observerade omgivningen. Andras barn låg själva i sin säng och drack nattvälling ur sin flaska satt vi fortfarande med honom i knät och höll hans huvud som han inte höll upp själv och matade honom. -Det är normalt, påstod BVC. -Jämför aldrig barn, de utvecklas så olika, sa någon annan. Klart det inte var något ovanligt med Z när han satt på golvet med en massa kuddar omkring honom och huvudet halvhängde när de andra barnet redan tultade runt och drog i allt de kom åt. -Ne, han följer ju sin kurva.
-Min dotter sover hela nätterna nu, och hon bajsar aldrig på nätterna längre. -Samma här, säger en annan mamma på öppna förskolan dit jag några få gånger tog med Z för att ge honom lite x-tra stimulans.
-Ja Z är så duktig och utvecklingen går starkt framåt. Visst måste han ha lavemang varje dag för att han har en förmåga att ombilda den blaskiga vällingen till stenar som fastnar så han skriker sig blå natt efter natt och att han hellre är vaken med mig hela nätterna och dagarna...men ni förstår han är ju sååå social. Det är däför. Är era underbarn sociala än? Ne, de bara sover och skiter på era bestämda tider så ni kan vara utsövda och leva det perfekta familjelivet. Allt för att slippa umgås med er. Min är social och trivs så bra att umgås med oss därför simulerar han förstoppning och vakenhet....
Jag anar en viss ilska hos mig själv när jag tänker tillbaka på tiden vi satt ett gäng nyblivna morsor på en röd stor madrass på golvet med Z hängandes i min famn...slutkörd efter john blund ständigt glömmer bort honom.

Men eftersom jag accepterade han sena utveckling tidigt satte jag honom på dagis redan när han var ett år. När rektor fick veta att han varken kunde gå eller sitta själv fick vi vänta på en dagisplats några veckor så han fick komma till ett ställe där barngruppen var liten och personalstyrkan var relativt stor. Och vilken förskola sen...den mest fantastiska som finns tror jag. All personal var så kärleksfulla och det syntes att de verkligen älskade sitt jobb. Z mådde bra av att umgås med andra barn och han har utvecklats mycket tror jag genom den stimulansen och förskollärarnas hjälp och kompetens. Ganska snart sattes en egen resurs in till Z eftersom han krävde mer och mer. Och när han sig lärde sig gå då rök det både dörrlister och blomkrukor.
Jag hade hoppats på att förskolan skulle göra honom så trött att han började sova på nätterna...men tji fick jag.
Igår var han på förskolan mellan 8-16. Därefter provade han ut ett par tjusiga blå glasögon hos optikern och sen hem där vi lekte och busade till sex-tiden. Han sov totalt en timma på dagis efter lunch. Mitt i leken igår ville han sedvanligt leka på soffbordet igen vilket alltid gapar tomt eftersom vi inte kan ha något framme som han kan nå. Jag sköt intill bordet till hörnsoffan så han klättrade mellan soffan och bordet skrattandes. Plötsligt kröp han fram till mig som satt på knä vid bordet med armarna ut åt varsitt håll så han inte skulle ramla ner på golvet. Tog tag i mitt ömma hår och ställer sig upp och börjar snurra runt i takt till Firma Fantasiflytts låt på Tv:n. Han snurrade runt några varv, stannade upp och började stampa vilt med fötterna. -Dansar du? utbrast jag förvånad. Han snurrade runt några varv till innan han började stampa hårt med fötterna igen med ett stort leende på läpparna. Marcus kom in i rummet och tittade helt förstummad. -Vad gör han? -Jag tror han dansar, sa jag med tårar i ögonen.
En sådan litet framsteg gör oss så lyckliga och vi kommer leva länge på hans dansuppvisning.
Tyvärr vände hans humör blixtsnabbt då han kastade sig ner på alla 4 och började utan anledning att dunka huvudet i bordet.
Avleda och gå vidare.
En stund senare gick han ledsen och la sig. Sov 30min, vaknade, sövdes om, vaknade, sövdes om...halva kvällen. Vid halv tolv tog han morgon och har nu precis gått till dagis.
Kan ni förstå hur ungen orkar? Detta är inget ovanligt hemma hos oss. Sover han längre än så är något fel.
Så 3 pannor kaffe, och 4 redbull senare sitter jag här nu och plitar ner några mycket intressanta rader innan det bär iväg på möte med jobbcoachen. Det hade varit så skönt att någon gång få rätt till att gå och lägga sig en stund på dagen och sova. Vi har sökt assistansersättning för Z så vi kan ha personlig assistans åt honom då vår sömnbrist är fruktansvärd. Vi vet att det är svårt att få eftersom föräldraansvaret är så stort ju minde de är men vi slutar inte hoppas.

Något som har ändrat vårat liv är att se de små sakerna och att glädjas åt när de händer. Som några stamp i golvet, eller när han tar min hand och ska visa mig något. Alla framsteg, även om de är mindre än Z nattsömn är värda så mycket.

Njut av livets alla stunder. Ett minne av någon eller någonting är värda så mycket mer än materiella ting som en tid senare bara kastas bort och glöms bort. Jag ångar inte en dag i mitt liv. Hur mycket fel jag må ha gjort, hur mycket fel saker har gått så ha allt det präglat mig till den jag är i dag. Och vem är jag? En lyckligt lottad kvinna med en familj som jag skulle ge mitt liv för. Kan man ha det bättre? Nja...kanske någon timmas sömn då och då men eftersom det nuförtiden finns både botox, redbull och restylan kan jag nog överse med det.