Drömhuset

Om jag hade lite av Z energi...bara lite. Jag har funderat på att försöka forska fram ett serum av hans blod som man kunde ge till trötta föräldrar som dagligen betraktar sina barns oändliga energi. Tänk vad rik jag skulle bli... då skulle jag bygga oss ett nytt ljudisolerat hus åt oss med vadderade lekrum åt Z, ett mysigt sovrum med en mysig säker säng åt honom. Alla rum skulle vara ljudisolerade så om den ena är vaken med Z om nätterna kan den andra sova ostört. Ett kök med inbyggda maskiner, inbyggda lås och höga bänkar. Ett Z-hus. Vårt hus skulle ligga på en höjd så alla skulle kunna se vårt Barbapapa-liknande hus som ständigt lyser upp sitt vakna sken. I vårt hus sover man inte, i vårt hus är det aldrig tyst. I vårt hus leker vi, busar vi, tränar, kämpar, gråter och skrattar.

Igår hade Z dansuppvisning för oss. Han ställde sig i ett av våra tomma högskåp och dansade. Han stampade likt en vettskrämd kanin därinne. Dörren skulle vara stängd samtidigt som vi skulle titta så det blev ett litet dilemma när både jag och Marcus försökte tränga in våra kroppar i samma skåp vilket naturligtvis vi gick bet på men Z nöjde sig med att vi tittade in genom en liten glipa när vi höll dörren på glänt. Han snurrade och stampade och samtidigt dunkade i väggarna. Hade han inte skrattat samtidigt hade jag nog miststänkt ett kraftigt epilepsianfall men de skrattande tjuten han gav ifrån sig gjorde mig lugn.

Det för mig till nästa tanke. Avlösning...
Vi är trötta, vi behöver sova, umgås, hämta krafter, älska och framför allt... vi behöver bygga och renovera.
Huset vi köpte för några år sedan som då stod i en vildvuxen trädgård i en slänt bokstavligen skrek efter spikar, väggar, tak, värme och kärlek. Vi kunde inte säga nej till detta sorgsna hus som hade en sådan potential. Vi satte igång med stora renoveringsplaner och kom en liten bit. Sen kom Z till vår värld och huset blev återigen ett sorgset hus. Vi tänkte hela tiden att snart blir Z äldre och sover bättre... snart kära lilla hus är det din tur. Men Z utvecklades med mindre sömn och mer energikrävande beteenden. Huset fanns det ingen tid för. Det blev kallt om vintrarna, tidigare fuskbyggen upptäcktes och gjorde en renovering mer omfattande än vår ursprungliga plan.
Nu om vi ska bo kvar måste vi ta hand om vårat hus, vi måste ge det många slitsamma timmar av styrka, kraft och renovering. Men då kan Z inte vara hemma, det vet vi. Det är svårt nog att fylla tvättmaskinen när Z är med... knappar ska vridas, sköljmedel ska drickas och luddet från torktumlaren ska synas och försvinna in i någon annan öppning i ansiktet.
Avlösning... kontaktfamil, korttidshem... thats it. Vi står på kö för att hitta en familj som vill ha Z som sin gäst vissa helger men utbudet är litet. Så litet att siffran är 0. Korttidshem... men va fan. Han är ju bara två. Kan jag som mamma verkligen sätta honom på ett hem? Ja, jag vet att det inte är ett hem och personalen där är fantastiska osv, men för mig känns det förjävligt rent ut sagt. Min lilla pojke ska sitta i en fd dagislokal, med låsta ytterdörrar, varannan helg för att morsan och farsan ska ge kärlek till sitt hus och varandra. Visst, de har kul där. De åker och badar, utflykter, leker, umgås och... ja de gör nog mer än vad vi gör en helg. Men han är ju så liten. LSS-handläggaren sa igår att de flesta med små barn inte väljer korttidshem när de är så små. De är hos en familj. MEN ORDNA EN DÅ!
Men det är klart... skulle det dyka upp någon som känner för att vara vaken dygnet runt med än överaktiv gullunge som river deras hem... skulle jag nappa på det? Min egna lilla duracell-kanin som dansar i de tomma köksskåpen.
Ne... Jag köper mig en trisslott istället och hoppas... hoppas på det nya barbapapa-huset på kullen.