Kan själv...

Det måste vara ett underbart ord att höra från sitt barn. Så självständigt, sådan vilja...ja bara ett ord om intet annat. Jag drömmer om att få höra Z säga "mamma"...jag kommer nog gråta i flera dagar om jag någonsin överhuvudetaget får se hans lilla mun forma sig och sen spotta ut ett ord. Ett ord som dessutom finns i svenska akademiens ordlista eller vilket lands som helst ordlista. Ett enda futtigt ord..tänk vilken dröm.
Nu tänker nog vissa att "Jag kan själv"-ordet kanske inte är så härligt i all sin prakt. Försovna, sena, mjölken över hela bordet. Bussen går om tre minuter och den lilla knodden säger -Jag kan själv, när kläderna snabbt ska på så man inte missar den eftersom nästa går om två timmar...ja visst är det härligt med landsbygden sa den äkta mannen tre år tidigare när de valde att flytta ifrån sin centrala 3:a för att bosätta sig i ödemarken för långt från staden en dag som denna när bilen vägrar starta. Ja...då kanske inte "Jag kan själv" är så välkommet längre trots allt. Var och en lever i sin egen verklighet. Det finns alltid dom som lever i en värre eller sämre situation eller oftast en bättre som man ofta ser det. "Alla andra"

"Jag kan själv" får mig att tänka på när jag en gång för mycket länge sedan för första gången fick utöva och trotsa ordet. -Jag kan...nej det kan du inte, sa jag.
Jag och en dåvarande kärlek var på en varm semesterresa någonstans i världen. Det var en mycket varm dag och hotellet vi bodde hade varken ac eller skugga. Mitt i en myllrande stad med tjatiga försäljare letade vi efter en kylhål där vi rödbrända förstagångsresenärer kunde hämta andan. Till slut hittatde vi en strandremsa där vi parkerade oss efter att gjort av med hela dagskassan på ett par solstolar. Vi svalkade oss i det kalla havet men på vägen upp blev jag brutalt överfallen av en våg som drog med mig likt en tvättmaskin ett parv varv i sanden. Jag travade generat upp till min dyra solstol medan jag rättade till bikinin som INTE satt där den borde. En bit därifrån satt en muslimsk familj på en söndagsutflykt och kvinnornas badkläder hade ingen direkt likhet med mina då de valde att bada i svarta långa svepande tyger och en sjal över huvudet. Så man kan lugnt säga att blickarna jag fick inte var smickrande. Mitt sällskap skrattade gott åt händelsen men what goes around comes around.
Han fortsatte att bada som ett litet barn...ja jämfört med idag var vi väl inte äldre. Varje gång han kom upp stod han och knöt om sina långa badshorts medan han svor. -De går bara upp, sa han ilsket. -Ja men du kan ju inte knyta ordentligt. Kom så ska jag visa. Jag likt en morsa om torkar näsan på sin unge satte igång att knyta för kung och fosterland. -Nu lär den inte gå upp, sa jag och sällskapet skuttade tillbaka till de andra badande våg-älskarna.
Det tog inte lång tid innan jag var så rastlös och sönderbränd att jag hellre föredrog vårt svettiga rum på hotellet än att ligga kvar här. Vi började gå tillbaka och efter ett par minuter började sällskapet gnälla om att han var tvungen att uppsöka en toalett. -Vi är snart framme, sa jag och samtidigt skymtade jag vårt hotell en bit bort. -Jag pinkar på mig, jag måste gå nu, sa han förtvivlat. -Men det är 50 meter kvar...håll dig karl!
Men han satte ingång att söka platser där han kunde markera revir men inte en buske eller något annat att gömma sig bakom fanns. Han löpte med stora steg över gatan fram och tillbaka och letade förtvivlat medan jag började givetvis skratta åt skådespelet. Karln hade panik. Plösligt fick han syn på en container som han satte kurs mot. Jag har nog aldrig sett en människa springa så fort. Jag skrattade så jag inte kunde stå upprätt, skadeglädjens tårar rann utmed mina kinder. Jag skrattade mig sakta fram till containern och frågade lite översittaraktigt: -Hur går det?
Han kom ut från sin gömma högröd i ansiktet och väldigt upprörd. -Hann du inte, undrade jag lite förvånad över hur svårt det verkade vara för en karl att knipa.
-Jag fick inte upp den jävla knuten!!!!!
Det är den enda dagen jag kommer ihåg från den resan och jag skrattar fortfarande när jag visualiserar hur det sett ut när han i panik upptäckte vilken knytar-drottning jag var medan han försöker dra upp en byxbenet som tyvärr satt för tight. Skrattar bäst som skrattar sist.