Om man var en spåtant

Det blir kanske inte alltid som man tänkt. Livet går inte att förutspå hur mycket man än försöker gå till medium och betala dyra pengar för att få reda på vad som ens liv har att ge. 500 kronor fattigare så vet man fortfarande inte svaren på gåtan. De flesta går nog inte till medium eller spåtanter... de lever på och fyller sitt liv med händelser, upplevelser av olika dess slag, sorger, glädje fram- och motgångar.
Om man visste vad som skulle ske... skulle vi leva annorlunda då? Eller skulle vi behöva mängder av antidepressiva piller och lugnande små tabletter för att vi inte skulle klara av att vänta på framtiden?

Som stålmagen Branko Crnogorac t ex, han har i 60 år levt på att äta glödlampor, skedar, gafflar, lp-skivor, sand och gu´vet vad. Han har fascinerat sin publik med diverse dieter som vi endast har i kökslådor för att laga maten... inte för att äta. Men nu 80 år gammal satte han en cykelpedal i halsen och höll på att dö på kuppen. Han lärde sig visst något efter det bisarra misstaget och är nu mera pensionär men hade han verkligen fortsatt att vara en levande återvinningstunna om han visste för 60 år sen att en cykelpedal skulle sätta stopp för karriären... eller hade han istället gett sig på en grävskopa?

Eller när jag skulle fotografera mammas hus som skulle säljas för några år sedan och jag ville ha ett fågelperspektiv över huset. Efter ett väldans klättrande på stegar som ständigt sjönk ner i den mjuka jorden bestämde jag mig för att ställa bilen framför huset och klättra upp på den. Bra ide kan väl tyckas... om man väger 23 kg kanske och inte har klackar på sig. Men korten blev bra och nu finns det små sjöar i bucklorna på biltaket när det regnar. Jag nekade länge till Marcus att jag stått på bilen men en dag när jag kollade över fotona när huset skulle sälja dök detta upp:

Tagen på bar gärning

Men cykelpedaler och knäppa ideer hör väl till livet... annar kan man inte lära sig något och oftast blir de bara roliga minnen.

Men något som jag funderar ofta på är hur jag skulle regerat om jag visste att min pappa skulle omkomma i en arbetsplatsolycka. Från en dag till en annan var han borta och chansen att aldrig få säga hej då eller ge honom en sista kram grämer mig. Hur hade det varit om jag hade vetat? Självfallet hade han inte fått åka till jobbet... då skulle han funnits här idag. Men jag hade inte kunnat stoppa honom från att åka. Han hade rufsat om håret på mig och sen åkt iväg ändå.
Om jag hade vetat hade jag spenderat mer tid med honom än vad jag gjorde även att vi träffades ofta, jag hade bett honom att skriva brev till Z som han skulle få öppna om några år, jag hade tackat honom för allt han lärt mig och allt som han gjort för mig. Jag hade tagit med honom på en sista fisketur i en vinglig båt med en termos kaffe och några äggmackor. Men hade sorgen varit lättare då? Inte en chans...


Z och Morfar

 Men sådana chanser får man inte. Gårdagen går inte att ändra på så vad gör man? Man får helt enkelt ta tillvara på denna dag man befinner sig i. Säg det du vill säga till dem som betyder något. Gör det som känns bäst. Skjut inte på för mycket till dagen efter... om det inte är disken vi talar om...
Ta chansen när du har den och sörj inte för framtiden. Den går inte att förändra så mycket som vi kanske vill...