Kungligheter & kluttar

Å en sån natt... en sån uuunderbaar natt!!!!
Så började min dag. Somnade i soffan efter Big Brother senaste barnvänliga program. Marcus hade redan gått och lagt sig så han skulle få någon skönhetsömn vilket han tror det hjälper men jag som kände mig lite som första semesterdagen satt framför tv:n och nattsuddade. Big Brother... vilket påhitt och så himla beroendeframkallande. Jag sitter där under mitt täcke och ojar mig när de rullar runt i varandras sängar, pratar ut i bikten på ett sätt så jag funderade på om de har någon som helst åldersgräns i år.
Kan inte sluta följa såpan... så är det bara. Älska och hata.... leva sig bort i någons annan dåliga val och sociala överspel. Undra hur det skulle vara att sitta instängd i 100 dagar? Vore det inte lika spännande att följa ett gäng från Kumla-bunkern likagärna. Kasta in lite sprit tre dagar i veckan och ge dom olika uppdrag. Se den tuffa Mc-ledaren klä ut sig till sjuksköterska och vara tvungen att ge en annan rivaliserande Mc-ledare fotmassage. Misslyckas uppdraget blir det genast 5 år till som straff. Och ibland kunde man bjuda in några hårdnackade kvinnliga fångar från Hinseberg till en vårfest. Det hade blivit underhållning på hög nivå men problemet är väl de hundra dagarna. Det blir snarare en sändningstid på 20 år. Lite segt kanske.

I morse packade vi in oss i rockvolvon och åkte på en tomt-utflykt. Vi hade fått ett erbjudande om en byggklar tomt 1 1/2 mil från staden. Den skulle vara ca 5000kvadratmeter stor liggandes precis vid en skog. Uppgiften vi också fått var det enskilda läget vi eftersökte och man såg knappt ett annat hus från tomten. Låter perfekt!
Vi kom inte långt innan Marcus och jag upptäckte att vi glömt äta frukost denna morgon. Z låg och sov mätt och belåten i sin stol därbak så vi bestämde oss för en snabbfrukost på närmsta mack. Marcus smög ur bilen som fortfarande fick stå på tomgång med Metallicas musik dundrandes ur högtalarna. Jag trodde aldrig för något år sen jag skulle tröttna på deras musik men nu är det fasen gränsfall.
Sekunden Marcus smög tillbaka i bilen med lite morgonmat vaknade Z och började snurra på sitt huvud likt en uggla för att se var den härliga doften av varmkorv och kaffe kom från. Återigen satt vi i onaturliga ställningar och kastade i oss maten så inte Z skulle se oss medan vi susade fram på väg mot vår potentiella tomt.

Markägaren mötte upp oss i en stor blank fyrhjulsdriven bil. Han klev ur bilen och hälsade så där mäktigt på oss. Han såg ut som vi föreställt oss att en man som påstod sig äga all mark i trakten skulle se ut. En stor tung kedja runt halsen och delvis uppknäppt skjorta. Jag föreställde mig att han bodde i ett slottsliknade hem på en kulle där han kunde se ut över sina milsvida marker. Lite kunglig nästan.
Vi åkte efter honom in på slingriga vägar som var hala och blankpackad med is. Till slut kom vi fram efter totalt 2 1/2 mil.
Han svängde upp bredvid ett nybbygt hus och stannade där vägen tog slut. Vad ska vi göra här?
Han klev ur bilen nöjt och sträckte på sig när han med hela handen pekade ut mot en snötäckt lite markplätt.
"Här är det" sa han och såg ut som en stolt nybliven statsminister som fått alla folkets röster.
Jag tittade på den lilla plätten och vände mig sen om och tittade på nybygget.
Ja har man dålig syn kanske man inte ser huset från tomten... det är klart. Men 40 meter ifrån... var han Mr Magoo?
Visst området var fint och skogen låg runt alla huskroppar, ja det fanns fler byggnader.
"Där bor jag och frugan" sa han stolt och pekade mot ett gammalt ombyggt torp.
Så mycket för ett slott... det är sjutton vad fel man kan ta.

Vi pratade en stund och Z satt i min famn och kämpade med mina solglasögon jag envisades med att ha på mig. Till slut fick han in en femetta med sin lilla hand över näsan på mig när han för en gång för alla skulle ta mina solbrillor.
"Oj så snabb han är" sa den föredetta kungligheten.
Mmmm..., svarade jag och kände hur rivsåret började svida mitt mellan ögonen.

Inte lika hoppfulla åkte vi hemåt igen för att laga lunch. Det blev ett himla mixande, förtunnande och förtjockande av maten till Z innan den var redo att intas av en då arg och trött Z. Han åt sparsamt en stund tills han fick se oss äta samma mat men då inte i timbalkost-style. Han blev ursinning och pekade på vår mat och gjorde sina bestämmda läten att det här accepterade han inte. Till slut efter en tid skrik, gråt och frustration i matstolen fick han ta en tupplur vilket var väl behövligt. Han slocknade direkt.
Att det ska var så svårt att stänga av sina känslor när han ska äta sin mat? Det gör så ont i mig att han inte får det han alltid innan fått. Han får sina kluttar på tallriken i olika färger och ska vara nöjd med det? Det tro fan han inte är.
Det kommer väl sluta med att hela familjen äter timbalkost hemma för att det dåliga samvetet tar över. Ne, jag ska begära en ny halsröntgen snart och se så de inte missbedömt min lilla Z. Annars får jag väl acceptera läget... men hur?

Teknik-kyrkogården

Denna natt kommer att bli en skön natt. Inatt är det min tur att segla på dom små sömnmolnen. Inatt är det Marcus som får dansa med Z framför tv:n.
Men som vanligt kommer jag ligga under ett gäng kuddar för bästa ljudisolering och lyssna på dem. Lära sig att koppla bort ett nu invant beteende är inte enkelt. Ibland däckar jag likt en med narkolepsi, helt utan förvarning och vaknar 12 timmar senare tröttare än innan jag somnade men oftast har jag nuförtiden lika störd sömnrytm som Z.
Oavsett vilket så ska jag ligga nerbäddad och ladda batterierna... länge.
I morse hade jag nog nåt min gräns. När det var dags att ta den insnöade bilen till dagis märkte jag att det var så halt att bilen inte flyttade sig en centimeter... åt något håll. Jag växlade mellan ettan och backen för att få fäste men bilen slirade. Efter uppskattningsvis fem minuter hade Z börjat tröttna på gunget fram o tillbaks och började uttrycka sitt missnöje. Jag ville inte riskera ett utbrott precis innan dagis så tanken slog mig om jag skulle ta Z i sittryggsäcken och jogga till förskolan. Då jag inte har joggat på 6 år och att det förmodligen kommer att regna abborrar innan det händer igen så valde jag att dra på lite Metallica i väntan på att isen under däcken skulle smälta så vi kom iväg. Jag kastade ett öga på handbromsen... jaha. Den var åtdragen. Jag har haft körkort i 15 år men satt och gasade som jag precis börjat övningsköra... det är fan vad tröttheten kör med mig. Rodnandes kom vi iväg till förskolan.
På vägen hem hämtade jag posten och råkade då skalla brevlådan... fråga mig inte hur för det kommer jag faktiskt inte ihåg men en fin bula vittnar om händelsen. Jag kanske har en släng av narkolepsi ändå?
Dagen fortsatte med att jag bryggde kaffe... utan kaffepulver. Ja, det blev lite svagt, lite engelskt kan man säga.

Glasögon träningen gick bra på dagis. Glasögonen fick jag med hem i endast tre delar, mycket bättre resultat än förväntat. Lite silvertejp och attack-lim ska väl göra susen. Är man för ung för linser när man är 2 år?

Resten av eftermiddagen spenderade vi hemma hos Z mormor där han fostrade hennes katter. Han roade sig också med att fixa med hennes kabeltv så hon får väl titta på något ryskt samhällsprogram ikväll.... för kanallistan är nog inte var den brukar vara.
Han är teknisk lille Z. Allt som går att pilla sönder eller som har knappar ska nogrannt undersökas. Ofta har han inte tiden att återställa det i sitt ursprungliga skick så mycket hamnar återigen på soptippen. Vi bidrar till fjärrvärmen mer än någonsin... eller kanske växthuseffekten. Sen förra sommaren har vi kastat två nya diskmaskiner, en ugn, en tv, en torktumlare och två nya mobiltelefoner varav den ena var okrossbar. Han är fenomenal på att förflytta bohaget till teknikkyrkogården. Han kanske har något avtal med Elgiganten, jag börjar allt undra. Om han inte åt upp allt som går att pressa in i kakhålet så skulle han få ha en gammal tv att pyssla med. Det skulle hålla honom sysselsatt i säkert 20 minuter innan vi sopade upp mikropartiklarna i en soppåse.

I morgon är det en ny härlig dag med Z och om jag ska vara uppriktig saknar jag honom redan!

Glasögon

Igår hämtade vi Z nya glasögon. Han är som många andra med SMS närsynt. Så nu är tanken att han ska ha glasögon på sig under dygnets vakna timmar... vilket går upp till ca 18 timmar.
Det kommer ta mycket lång tid att få honom att se glasögonen som en del av sig själv. Eftersom han inte accepterar varken mössa eller vantar så är jag väl inte sådär jättepositiv på framgången. Men skam den som ger sig!
Jag köper fortfarande babymössor som går att knyta runt hans knubbiga lilla haka och köper rånalluvor som går att trä över så endast ansiktet tittar fram. Det är svårt att hitta större storlekar som passar men tack vare tradera och andra köporgan online så finner jag små tillfälliga lösningar.

Optikern skickade med en liten gummisnodd som vi skulle fästa runt huvudet på honom "Så de sitter kvar". Ha, hon har då inte sett Z in action, och det är väl tur för henne eftersom om jag hade släppt honom lös i glasögonbutiken igår hade hon förmodligen fortfarande stått och sopat glas.
Men vem vet, när Z upptäcker att han ser bättre kanske han aldrig vill ta av sig dom. Han kanske får en helt ny "syn" på livet.
Nackdelen med detta köp var att jag valde en lättillgänglig optiker i utkanten av staden. Hon har inte likt de stora företagen erbjudanden som ett par på köpet och möjlighet att teckna försäkring på dem. Det var väl lite dumdristigt av mig eftersom Z är förstöraren själv. Och ett enda utbrott och brillorna är ett minne blott.
Det är också något som oroar mig. Hur kommer de att hålla när han dunkar sitt lilla huvud i något?

Inatt när bristen på fantasi försvann till nya lekar och uppdrag hade vi en glasögon-provar-stund. Vi speglade oss inne i badrummet med olika slags glasögon, då främst solglasögon och hans nya superblå. Han tyckte nog om vad han såg i spegeln för han kunde inte sluta titta på sig själv vilket aldrig inträffat förr. Jag tänkte för mig själv att detta blir inga problem att vänja honom vid, när han nästa ögonblick fattade tag med sina små starka händer över bågen och skickade iväg dem så dem landade i pottan.

Så idag har dagis den stora uppgiften att fortsätta invänjingen. Jag undrar om jag kommer få en påse med lite blåa spillror med mig hem?
Jag ska nog redan nu lägga in en ny beställning...

Frodiga ekorrar och timbaler

I förnekelsen lever jag. När vi fick Z diagnos förstod jag inte hur pass allvarligt det var. Jag tjatade om på läkare om det verkligen var så farligt, om de hade mixtrat ihop några provsvar...förneka förneka. Acceptera, jo, klart jag har börjat acceptera situationen men varför ska det vara så svårt? Vi fick reda på för en tid sen att Z var närsynt och behöver glasögon. Förneka igen...visst springer han in i väggar och tecknar padda när han ser hundarna men så illa kan det väl inte vara? Acceptera! Vi har ännu inte hittat några bågar som fungerar på den lilla "kasta och slita av sig allt främmande"-påkroppen killen. Men nu i veckan får vi snällt ta ett par bara och försöka få honom att bära dom. Köp två betala för en! Finns det inga erbjudanden som: Köp 15 betala för påsen du bärhemdomi...och vi garanterar att du aldrig behöver springa runt och köpa brillor tre ggr i veckan när Z ständigt bryter av dem och sen försöker stoppa upp dem i näsan. Z och andra SMS:are har en förmåga att stoppa in spetsiga saker i de flesta förekommande kroppsöppningar. Pennor, pinnar, gaffeln, termometern, kritan fingrar ...ja allt faktiskt. Så allt som går in i minsta eller största öppningen måste man hela tiden gömma högt och inlåst. -Cilla. Var är pennorna? -De ligger ute i förrådet men ta den här superstora kritan på 1dm i diameter och skriv en offert med. Det funkar väl?
Allt är gömt och undanstoppat här hemma...allt för att skydda Z.
Den senaste förnekelseprocessen levar jag fortfarande i. Diagnos: Sväljproblematik som jag tidigare vidrört i ett annat inlägg. Förtjocka dryck och purea all mat. Jag har beställt hem färdig Timbal-kost som det så fint heter. Det kan vara bra att ha nu i början när man inte riktigt är van att göra timbaler till frukost lunch och middag. Man måste se till att näringen är hög i dom små kluttarna man serverar och att de smakar som mat ska göra. Prova att mixa maten ni äter och smaka sen. Det smakar inte mycket så extra kryddor och annat som gör en kluttmåltid god krävs. Z smaskar och äter sin nya lättsvalda mat med god aptit och saknar inte mycket förutom sina smögåsar och kex som han brukar trava runt med hemma och generöst stoppa i Baileys mun. Vår andra schäfer vi har som innan Z-tiden var en väldigt slank hund. Nu går han på dietfoder och maggördel. Så förutom Baileys sorg över Z ändrade kost är det jag som tycker så synd om honom. Jag dubbelkollade två ggr förra veckan med dietisten och läkaren på habiliteringen om det kanske var en överdriven diagnos Z fått. Eller kanske de blandat ihop provsvaren. Ja man vet aldrig. Men jag förnekar, mixar, mosar och förtjockar om vartannat och Z har inte satt i halsen alls lika mycket som innan. F*n...har de rätt. Jag är glad att de upptäckte hans sväljfel så tidigt... tänk vad illa det kunde gått annars. Men varför letar jag forfarande efter en lösning? Det svåra är att vi inte riktigt vågar äta vår mat när Z är med så vi väntar ofta till han somnat innan vi njuter av en bit mat. Annars blir han ledsen när han ser oss med en smörgås, äpple eller vad vi nu skickar in i matluckan. Så härom eftermiddagen när Marcus gick och tjuvåt i skåpen, hungrig som en björn efter vintern kom Z farande och hade på känn att det var något tuggbart på gång. Marcus plockade snabbt upp honom i famnen för att avleda och pekade ut genom fönstret på en ekorre som satt på fågelbordet och åt timbalfria jordnötter. -Titta Z, en frodig ekorre! Jag bokstavligen såg hur det vattnades i munnen på Marcus när han föreställde sig den fina ekorren under ett lager med grillsås.
Ja vem vet...timbalkost för Z kanske är en superdiet för oss.