onsdag 7 december 2011

Dagbok och blanka däck

Vareviga dag släpar jag en utomordentligt stiligt lila pärm med dragkedja mellan hemmet och Z:s dagis. I den ska varenda träningstimma antecknas för hans IBT-träning, en liten blommig dagbok som också ligger och skramlar i pärmen ska även den ifyllas med vad som hänt under dagen och jag meddelar vad som hänt under natten. Ibland när vi kommer hem på eftermiddagen och jag öppnar pärmen kan det trilla ut små glada överaskningar ur den. Hjärtan, teckningar eller som idag... en liiiiten tomte som Z hade fått när det var hans tur att öppna julkalendern på dagis.
Men då började de envisa vätskekanalerna att översvämmas i mina ögon... jag kände först en glädje då jag kunde se honom framför mig slita upp julkalendern på dagiset så resten av decembers dagar låg utspridda över golvet. Jag såg hur han sken som en sol när hans små händer pillade fram den minimala tomten.
Men i mig någonstans kände jag att han skulle vilja berätta det för oss när han kom hem. Istället stod det fint nedskrivet i dagboken.
Det finns vissa tillfällen då jag önskar mer än någonsin att han kunde prata... för hans skull. Att han skulle kunna redan när jag hämtar honom tjattra om allt som hänt, vad han gjort, inte gjort osv. När jag hör andras barn tjattra så mjölktänderna lossnar kan jag inte sluta lyssna. Det är musik i mina öron och deras väl ej så utvalda ord som snabbt trillar ur deras munnar får mig att le med ett stort pepsodentsmile.
Han kanske inte har det tjatterbehovet,,, det finns ju en liten chans att han brås på far sin. Han far nog inte alls illa av det... fast ändå så tror jag det ibland.
En dag kommer han komma hem och berätta allt spännande han varit med om med tecken eller kanske tal... det tror jag faktiskt...
Fast tills dess får jag läsa i den blommiga dagboken om hans dagisliv och fråga honom om allt som står där.

Fast ibland undrar jag om onödigt tjatter är något att sträva efter. När jag idag lämnade in min tjusiga gamla bil som knappt håller ihop på däckbyte träffade jag en tjatterkarl. Ganska trevlig faktiskt meeen vad det skulle påpekas detaljer. "Vill du ha med dig sommardäcken hem?" frågade han med ett snett leende. Jag tyckte det var en god ide eftersom det eventuellt kommer bli sommar igen. "Två av dem är ju heelt blankslitna" påstod han och hade en underton av att jag var en snål rackare (min egna utsaga) "Ja men behåll dem då" svarade jag oberört.
Men karln kunde inte sluta där inte. "Nu behöver bilen bara en tvätt också" sa han med ett nu pillemariskt leende. Jag försökte förklara vetenskapligt för honom att om man konserverar en bil i lera så blir det bättre andrahandsvärde vilket han snabbt avfärdade.
När han slutligen hissade ner bilen från liften kläckte han som en avslutande fras "Jag såg att den inte gick igenom besiktingen... trist"
Men va F*n... vet han allt? "Eh, ne...men den är lagad nu" svarade jag som något konstigt försvar för att bibehålla den lilla heder bilen hade kvar.
När jag åkte därifrån såg jag besiktingsprotokollet ligga i passagerarsätet synligt. Karln hade väl under det rutinmässiga däckbytet varit uttråkad och gluttat nyfiket in i bilen... hoppas bara att muttrarna sitter.

Så nu har jag fyra nya däck på bilen som jag slösaktigt ska slita ner till i sommar!!!

2 kommentarer:

  1. Åter igen ett inlägg där jag känner igen mig så in i bängen mycket... det där med att kunna berätta vad man har varit med om under dagen... L har också en i-dagbok där hans resurs skriver ner vad de gjort under dagen. Guld värt - men jobbigt jobbigt jobbigt att han inte kan berätta själv. När man frågar "L har du varit på bibliotieket med F idag?" så nickar han glatt...!

    När vi hämtar syrran hans som ju är lika gammal så tjattrar hon på om allt hon gjort och att det är mörkt ute och att farmor kommer imorgon och att hon vill ha pannkaka och att hon inte vill hem och ja munnen är inte tyst en sekund...

    Skillnaden är plågsamt slående - men jag säger som du - någongång SKA L kunna berätta han också. Vi har även en bok där vi skriver upp alla tecken han kan. Räknade igår till 60 stycken!! :) Sakta sakta går det framåt och nu har han börjat sätta ihop ord med varandra :)

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Oj vad många tecken han kan!!! Vi får hålla hoppet uppe och fortsätta att jobba mot vårt mål. Om inte annat lär de kunna "prata" fort som sjutton om några år med sina söta små händer... hänger vi med då?! ;-)
    Ha det så gott Cecilia

    SvaraRadera