Jag talade lite löst med handläggaren på försäkringskassan i går angående den pågående ansökan om personlig assistans till Z. Hon hade påbörjat ärendet som det så fint heter och det beräknas vara klart till början av juni. Hon är en mycket trevlig och sympatisk person som försöker göra det bästa av de regler de har att följa. Men jag hörde mellan raderna att oddsen inte är så bra... föräldraansvar och detta tjat om grundläggande behov. Så då tänker jag... om de redan från början ser att en ansökan har bristande grundläggande behov på under 20 timmar i veckan som är deras grundregel, varför måste de då dra ut på tiden? Är det inte bara lättare att stämpla AVSLAG så man själv kan fortsätta att söka på annat håll.
Jaja... tiden får väl utvisa hur framtiden blir och jag försöker verkligen redan nu acceptera ett avslag men det där jäkla hoppet finns ju ändå där någonstans.
Idag hade vi ett möte med en arkitekt i stan för att skissa lite på ett hus som vi vill bygga, eller snarare måste bygga för att vardagen ska fungera så normalt det går.
Marcus som tog en timma ledigt från jobbet klampade in på hennes fina stilrena kontor med sina arbetskläder som består mest av murbruk och byggdamm.
Vi började ge förslag på våra önskningar och ideer hur huset skulle se ut och den mest praktiska planlösningen. Marcus svävade som vanligt iväg och han målade upp en bild av en hel herrgård på mindre än fem minuter. Ja, det var ju ingen önskebrunn vi satt och kastade gamla femöringar i sen 70-talet utan lite mer på riktigt om man säger så.
Så vi landade igen från drömmarnas husbygge-land och blev lite mer realistiska. Men hur det än är så är det så lätt att sätta igång att drömma när man försöker beskriva för någon hur man vill ha det... nästan lite som en önskelista till jultomten.
Plötsligt skulle vi ha 4 sovrum till bara lilla Z och jag skulle ha ett dressingrum och en walkin-closet medan Marcus skulle ha ett badrum på minst 20 kvadratmeter. Det var bara helikopterplattan som saknades på hennes lista där hon snabbt antecknade våra önskemål.
Återigen kom vi på att i slutändan är det vi som betalar för kalaset så hon fick snällt för tredje gången börja stryka mer än hälten av sina anteckningar.
Det slutade med att när vi gick därifrån såg hon nästan lite lättad ut att hon hade tagit till ett rejält förslag på hennes arvode för att sådana veliga människor kan vara svårt att arbeta med.
Men vi var nog nöjda i det stora hela... vi fick många ideer av främst varandra under den timman som vi ska fila vidare på.
Påsken närmar sig med stormsteg och jag märker hur livsmedelsbutikerna börjar fyllas tidigt på morgonen av påskförberedande människor som vill vara ute i god tid för att ordna en trevlig påskhelg för sina nära. Det ska fyllas påskägg till barnen, husdjuren, grannarna och kollegerna . Påskägg i alla desso storlekar och färger. Fulla med godis och presenter.
Det var just det... godis.
Jag pressade mig fram i myllret av hetsiga människor på ica maxi idag och försökte hitta ett fint påskägg till Z. Ja ägget i sig var väl ingen större ansträngning att stoppa i korgen men vad skulle jag fylla den med? Timbalkost? Fruktpure? Hur kul är det?
Jag hade fått ett tips tidigare i veckan av en dietist att Z kunde få äta torra maränger eller noblesse.
Snabbt letade jag upp dessa varor och placerade dem brevid Z:s ägg i korgen.
Men det såg så fantasilöst ut så jag kastade i en ny fräsig spade som han kan ha i sandlådan och ett par böcker.
Men nån påskmat blev det inte. Jag är inte den som är ute i god tid tyvärr även om jag hade chansen idag när jag ändå var på språng.
Det slutar med att två timmar innan gästerna kommer så står jag i en helgöppen affär och stresshandlar. Annars kan jag bjuda gästerna på varierad timbalkost... för det har jag hela frysen full med. Samtidigt blir inte Z ledsen när han ser oss äta vanlig mat... det tål att tänka på.
 |
| Min lilla badanka |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar