Oavgjort!

En Morgon som börjar med att Z ber om att få gå och lägga sig händer inte alltför ofta. Klockan halv sex drog han i mig och visade tydligt att han ville sova... det lilla livet. Ja det var bara att bädda ner sig i soffan och ge sig iväg till drömmarnas värld i en hel timma... det är vardagslyx.

Igår var det vårt första psykologbesök som stod på agendan. Z skulle egentligen inte varit med men han var hemma från dagis igen pga förkylningen som vägrar ge med sig. Han var väl inte så sjuk att han var tvungen att vara hemma men natten hade varit jobbig för honom med mycket ilska och gråt så jag kände att en dag hemma hos mamma är bättre än att ev. få utbrott på sitt dagis.
Så med honom och Marcus i släptåg begav vi oss till habiliteringen med stort hopp och en mycket laddad mamma. Ja det vill säga jag då. Jag hade laddat länge för detta besök vi äntligen fått en tid för efter många månaders väntan. Jag har blivit rekommenderat IBT (Intensiv beteende terapi) för Z:s del och tänkte verkligen slåss för den frågan. Jag vet att kön är lång och jag var säker på att OM de skulle gå med på det så var det om ett par år.
Jag hade tidigt målat upp mötet mycket svart... jag visste vad de skulle säga och jag hade räknat ut svar och ordentliga mothugg.
Efter alla motgångar med Z så har jag lärt mig att man måste vara den där vassa, hårda morsan som kräver sin barns rätt så igår var dagen D att börja.
Jag sträckte på mig när vi klev in i väntrummet och jag försökte se sådär bestämd ut mellan gäspningarna. Jag tyckte mig ana en viss oro från Marcus sida när jag, helt mot min natur, spände upp mig likt en tjur.
Väl inne i det väl utrustade lekrummet satte Z direkt igång att plocka ner allt från hyllor och skåp och täckte det gulmatta plastgolvet med kastruller, klossar och dockor. Han var i himmelriket enligt hans tycke och vi fick en ganska så ostörd stund med psykologen och kuratorn.
Det tog nog inte fem minuter innan de föreslog IBT för Z och att hon länge tänkt på det. Luften gick ur mig och jag kände att jag blev mållös när min uppladdade kamp inte blev som förväntad. Jag kände mig plötsligt så trött och hade nog kunnat somna på plats om jag bara hade haft möjligheten.

För första gången slapp vi kämpa mot någon bättre vetande expert och vi kände oss fulla med hopp om framtiden
Men än är väl inte slaget vunnet då chefer ska informeras och övertalas om att Z ska få en plats så snart som möjligt. Jag borde inte ta ut glädjen i förskott men jag vill glädjas... så jag väljer att göra det tills motsatsen bevisas.


Jag har fått många reflektioner från olika håll angående artikeln som Allt för föräldrar publicerade om oss. Och jag vill bara säga tack till alla fina ord och tankar.
Det är svårt att ta till sig allt fint då man själv tycker att man aldrig gör tillräckligt för Z och sin familj, man har ett ständigt dåligt samvete över sig och allt skulle kunna fungera mycket bättre om jag bara kämpade lite till...
Men man kanske istället skulle ge sig en klapp på ryggen och bara leva i nuet. Acceptera situationen och göra vad man kan.
När jag läser om andra föräldrar som har någon form av funktionshinder på sina barn så upplever jag en sådan otrolig kämparglädje och genuin kärlek. De framstår i mina ögon så starka och fantastiska i allt det jobbiga och de blir en inspiration för mig.
Även föräldrar till "vanliga" barn kan ha det mycket slitsamt på många olika vis så de ska absolut inte förglömmas.

Med de orden sagda så ska jag nu bege mig ut till vårt nytillskott på gården, en fin gammal husvagn som vi så generöst fick från svägerskan och svågern.
Den ska nu bäddas och inhysa mig i helgen för ett maraton i sömn. Jag ska låsa dörren om mig och endast öppna om det bjuds på hett, nylagat morgonkaffe.
Så på söndag ska jag vara en ny glad Cilla som stiger ut på gården 10 år yngre, och laddad för en ny härlig vecka!!!!