Prosit

Z pekar på mitt läderarmband jag köpte på Fuerteventura förra året gjort av en läderbit och ett gäng kapsyler.
Han pekade och gjorde ett bestämt läte att han ville ha den på sin arm någon sekund. Jag började genast knöla av det hårt sittande armbandet för att snabbt tillgodose hans önskan och förhindra ännu ett utbrott på eftermiddagen. Tyvärr tog det alldeles för lång tid för Z och utbrottet var ett faktum. Han kastar sig på marken och börjar hysteriskt slita av sig ena skon vilket han ofta tar till när vi är utomhus samtidigt som han gråter hysteriskt. Jag försöker ignorera beteendet och på börjar en avledningsmanöver i form av ett pusskalas med det utlösande utbrotts-armbandet.
Men nej, här skulle det inte pussas, inte nu. Han var mycket trött vilket han alltid är på eftermiddagen och tiden fram till klockan sex går ut på att hålla honom så nöjd det bara går.

Gräsklipparen är alltid ett säkert kort att avleda med eftersom han är galen i ting som har en ratt, men den var tyvärr inlämnad på vårservice så Marcus fick rycka in.
Han satte sig under ett parasoll som tack vare några för hårda vindbyar bara är ca 1 meter hög i nuläget.
Där satt han och fällde upp parasollet och tjoade på Z, och sen ner så endast hans fötter syntes, sen upp, ner, upp.... jag var nästan lite orolig att Marcus skulle flyga iväg som han flaxade med det.
Till slut började Z undra vad som skedde borta hos pappa så han började nyfiket dra sig dit.
I 5 minuter fungerade parasollaktiviteten innan han snubblade och livet var ur Z:s ögon en katastrof igen.

När Z är "on the edge" är det bara något litet som kan utlösa ett utbrott som kan ta timmar att häva. Då går det inte ens att lägga honom i det tillståndet.
Något så enkelt och oförväntat som en nysning från vår sida kan få honom att ladda ur så när man känner att det börjar klia i näsan så biter man sig i kinderna länge för att förhindra ett "ATJOOOO".

Imorgon efter dagis är det inbokat att vi ska skifta däck på rockvolvon på en firma i stan och därefter ska vi fira hans kusin som blir 14 år. När vi väl är där på kalaset är väl klockan runt sex och jag bävar redan nu för hur det kommer att gå.
Det sociala livet är väldigt begränsat nuförtiden och ibland tar vi oss i kragen och åker till några vänner på en fika eller nåt men det slutar alltid med att Z röjer i deras hem och Marcus och jag rusar efter som två galna höns medan värdparet sitter lugnt och tittar på spektaklet med sitt kaffe.
Vi brukar efter en kort tid inse att vi inte tillför något förutom lite golvslitage så vi beger oss hem igen. Z har nog kul, inget snack om saken men jag känner mig allt annat än avslappnad. Att inte kunna slutföra sina meningar och samtalsämnen som snabbt glöms bort när jag tar en snabbvända för att förhindra Z för femtielfte gången demolera en golvhögtalare är en hög stressfaktor.

Jag skulle vilja ha verktygen att få det att fungera. Att lära mig hur jag ska göra, vad jag ska säga till Z. Intensiv beteende terapi vore kanske inte en lösning men en otroligt stor hjälp, men vad jag vet är kön lång för att få den hjälpen på habiliteringen... kanske flera år.
Men jag ska kämpa för att få den, strida, och tjata tills de tröttnar på mig.

Tills dess är det väl bara att sula om skorna och hänga med.