lördag 8 oktober 2011

Någon och vätskebrist

Jag var på väg någonstans, någon dag denna vecka, sittandes i min lerprickiga blå volvo lyssnades på någon radiokanal som envist spelade någon söndertjatad hit.
Jag susade fram genom ett bostadsområde i de lagliga 50 km/h och tänkte för en gångs skull inte på något... förutom att radion kanske kunde bjuda på bättre musik kanske.
Plötsligt får jag se ett äldre par i en bil som möter mig hastigt, åkandes i motsatt riktning. Vanligtvis brukar jag inte kika in i de mötande bilisternas hemliga världar men just denna dag så gjorde jag det och ser passageraren, en kvinna i 50-60 års ålder gråta hejdlöst medan föraren en man i samma åldergrupp höll hans högra hand på hennes axel.
Det jag såg varade bara i ett ögonblick men hela den dagen låg det en oroskänsla kvar hos mig.
Vad hade hänt?
Jag drog mig först till minnes av alla de gånger jag gråtit så tårarna sprutade i min bil. De flesta gångerna berodde det på sorg eller på Z... med alla diagnoser vi fått.

Men när jag hunnit en bit till i mitt åkande slog det mig att damen i bilen faktiskt inte var ledsen... hon kanske var överlycklig, rörd eller nåt. Hon hade kanske precis varit och rättat deras stående lotto-rad och upptäckt att de nu är miljonärer?! Eller att en vän till henne är friskförklarad från en elak cancer.... var det lyckotårar jag såg?

Spelar det någon större roll? Har jag inget bättre för mig än att analysera en dams tårar i en av de sista SAAB-bilarna som någonsin kommer att produceras.... (var det därför hon grät?)

Sen jag fick Z med amningshormoner som krockade med de förgående graviditetshormonerna har mina ögon läckt värre än taket här hemma. Jag tjuter för allt.
Program på tv som förlossningskliniken och sjukhuset ger mig total vätskebrist. En vän som berättar om hur begravningen var förra veckan... ja.. tårar där med.
Om Z ger mig en spontan kram efter ett utbrott... då är det kört och näsdukarna åker fram.
När jag tankar och upptäcker att en full tank "bara" kostade mig 700:- jag då trillar det glädjetårar ner för mina fluffiga kinder.

Det är en spännande funktion det där med att gråta. Det har ju ingen egentlig funktion för kroppen... men efter en rejäl omgångav tårar så känner man sig lugn, avslappnad och man kan tänka logiskt igen. Kan det vara kroppens egna lugnande medicin?
Men varför gråter man när man ser en annan människa gråta? Vad är det då som triggar ingång flödet och en mindre vårflod drabbar individen?
Är det smittsamt eller beror det på empati?

Är jag djup idag? Ja, jo... lite kanske.
Jag bad av någon oförklarlig anledning Z att teckna "Te" (drycken ni vet som vi aldrig beblandar oss med här hemma av någon anledning). Han tecknade snabbt det jag frågade om och jag berömde honom stort och glatt samtidigt som en liten tår trängde sig fram. Var har han snappat upp det och guuu´så duktig min kille är.

Kan man installera en avfuktare i tårkanalen eller är det bara att köpa det fuktskadade läget?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar