Glödlampor och kaffesump

Visst är det en häftig känsla när man känner sig sådär filmstjärnesnygg när man tittar sig i spegeln på morgonen? Nästan så man blir lite generad över den vackra varelse som står och stirrar på en där i spegeln.
Ja, känslan hänger i länge... så länge tills man kommer på att glödlampan gått. Verkligheten kommer snabbt ifatt när man skruvar i den nya och blir bländad av den sanna spegelbilden... inte samma stjärnglans längre. Hålögd med mörka vackra ringar under de påsiga ögonen och en flammig rödaktig färg ojämnt spritt över ansiktet... påminner allt lite om en Picasso-tavla... ett konstverk alltså. Hmm.. ja det är väl inte helt fel det heller?

Z däremot ser strålande ut i dagsljus oavsett om kl är två på natten eller på dagen. Stora blå klara ögon och nästan vitt hår som glänser så pass att jag börjar fundera på om han är min biologiska. Inpackningar och kaffesumps-peeling är inget han roar sig med om kvällarna mig vetligen men lika sjutton så vacker.
Vi (jag och karln) pratade om det häromdagen: Ser Z annorlunda ut i folks ögon eller är det bara vi som tror att han smälter in. Inte för att det spelar någon större roll men vi började helt enkelt spekulera i det. Om han såg (ser) lite annorluna ut skulle kanske folk som inte har någon relation med honom acceptera ett annorlunda beteende och förståelsen kanske skulle komma snabbare.
Men vi ser inte hans diagnos i hans utseende och även om dragen oftast blir tydligare ju äldre han blir så kommer vi fortfarande inte se det. Vi ser bara de vackra ögonen och det stoora leendet.
Jag saknar honom lite nu... han sover uppe i sin säng men av någon sjuk anledning vill jag gå upp och hämta honom... eller iallafall krama om honom. Men då vaknar han och jag berövar honom hans sömn. Men att kunna gå upp och stoppa om honom vore så mysigt utan att han vaknar... men så lättväckt som han är är det uteslutet.... men jag vill. Det har jag alltid velat.

Men här är hans sömn så helig att ingen och inget får störa honom. Vi smyger här nere, borrar ner ansiktet i soffan om vi gu´förbjude måste nysa, skrattar så tyst att man kan tro att vi lever i en stum-film och hundarna har framgångsrikt lärt sig tecken som stöd så inget skällande längre!!!!
Så jag går väl in i badrummet och skruvar ut glödlampan igen....