tisdag 3 april 2012

Vita lögner

Ärlighet i all sin prakt. Ärlighet varar längst... eller gör det? Om man dagligen var genomärlig skulle livet bli bättre då? När är det okej med vita lögner och är det en del av artigheten att småljuga lite?
Jag tänkte på det idag när jag hade haft en föreläsning om lycka ur ett psykologiskt perspektiv och en klasskamrat som jag känner lika bra som Indiens kung...eller president eller vad de nu har. "Hur är det?" frågade hon i all vänlighet. "Jo det är jättebra" svarade jag lika självklart som jag gör varje gång någon frågar mig den vanligaste öppningsfrasen. Jag tänkte snabbt tillbaka på morgonen när jag försökte vända Z ur ett utbrott och mitt nya bitmärke på axeln. Är det verkligen så bra som jag försökte ge skenet av eller vill jag bara få folk att tro det? Eller är det något man automatiskt svarar för "att det ska vara så?"
Vill man verkligen få ett ärligt svar? Tänk vad länge man skulle behöva stå i vartenda gathörn när man träffar en bekant och få höra om alla problem i timmar... eller hur jäkla lyckliga de är. Antingen blir vi den jobbiga typen eller den skrytsamma.

Kanske är bäst trots allt att ljuga på och låta världen tro att man lever sin egna dröm.
Men om jag nu ska berätta hur det är... just idag kan jag bara säga att det är SKITBRA i det stora hela. Z har nu på eftermiddagen varit delaktig i ett hundgårdsbygge och sprungit runt och donat utan att han rymde iväg eller åt maskar. En underbar eftermiddag med hela glada familjen. Det är lycka och helt ärligt!

2 kommentarer:

  1. Hej! Nog är det väl så att man säger att allt är bra oftast för det är jobbigt att berätta hur man verkligen har det. Men ibland har jag märkt att en del är så nyfikna hur det är och hur det går för en så dom nästan kan spricka. Jag säger oftast att det är bra men det är mycket. Jag tror inte folk inser hur man har det ibland fastän man berättar lite av det. Så då känns det som om det är ingen ide att börja berätta... Som just nu har jag ingen egentid känns det som för jag springer mest på möten. Men det ordnar sig och man ska inte klaga. Nån gång blir det sommar och då blir det vila... Jag tror oxå att man säger att allt är bra för att man vill liksom rädda sig själv och inte bli för sårbar eller nåt. Inte att folk ska tycka synd om en hela tiden. För min del är det mitt liv och man gör det bästa med det. Lite krångel är det ibland eller lite pusslande men ändå bra. Ha de gott, Cilla. Hälsa familjen så gott. Vi hörs och syns/ Eva

    SvaraRadera
  2. Efter att ha firat påsk utomlands är jag tillbaks och läser ikapp på din blogg. Och vad jag känner igen mig i din fråga! Jag tycker det är så himla svårt att svara på en sån fråga. Men sen så - en dag - när jag passerade ett par som stod och pratade utanför tunnelbanenedgången hör jag orden "Det är bra - men jobbigt". Och de orden tog jag med mig för de beskriver så väl hur det är - i alla fall hemma hos oss.

    Kramar!!

    SvaraRadera