torsdag 19 maj 2011

Kanske....

Nu har han äntligen somnat...
Kl är sex och om några timmar ska Z till dagis. Han har haft en ej så harmonisk natt så det är bra om han kan sova någon halvtimma på morgonkvisten så han orkar med en dag på sitt underbara dagis.
O skrivande stund ligger han i sin resesäng som står placerad vid tv:n där "Drömmarnas trädgård" spelas om och om igen. En barnserie med konstiga och livsglada små djur eller vad det är som driver omkring. Han som skrev den måste ha tagit ganska så olagliga preparat men Z verkar gilla serien.

Idag ska jag träffa en assistansanordnare som ska hjälpa till att ansöka ersättning hos kommunen. Försäkringskassan gav ett tydligt avslag så nu får vi se om det kommunala är mer sugen på att hjälpa.
Sedan blir det oxå till att föbereda inför helgen.
Jag och Marcus sticker iväg tidigt i morgon Till Birmingham för en SmithMagenis Syndrom Konferens. Det kommer bli en härlig helg med kunskap, sömn och egentid för varandra.
Jag har inte lokaliserat mitt pass ännu men det brukar dyka upp i sista stund.

I helgen ska Z:s moster Thessa vara här hos honom. Så nu skriver jag listor på rutiner som måste följas, matregler, träningsscheman, avledningstips och det mest förekommande tecknen han använder.
Men som vanligt reder hon nog ut allt men det kan vara skönt att ha en liten fusklapp att titta på när fantasin tryter.

Och nu till något helt annat....
Z är vårt enda barn, det första och det sista var det tänkt. Men man får ju liksom mersmak på barn när man väl har fått sitt första. Vissa är barnkära av naturen och har alltid älskat barn i alla dess former och åldrar... men jag tillhörde snarare kategorin av dem som klarade mig bra utan barnskrik, rutiner, familjeliv etc.
Jag var ganska betsämd med att jag inte ville ha några barn för ett par år sedan då jag inte alls uppskattade deras små egenheter. Visst tyckte jag om de små men det var inte så jag stannade upp och log med hela ansiktet när jag såg en bebis hänga trött over en mammas arm. Jag tillhörde nog dem som ville ha barnfria flygplan mer...
Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.

När Z började pocka på uppmärksamheten i vecka 5-6 i graviditeten med illamående så blev jag först lite förvånad. Ja, kanske inte för hur han hamnat därinne i min mage för det kunde t.o.m. jag lista ut men att jag skulle bli mamma.
Men vi bestämde oss snabbt för att behålla det lilla livet... och det förändrade hela mitt liv.

Nu älskar jag höra barn tjattra om allt och inget och ser jag en bebis så måste jag bara gå fram till modern och ge henne en komplimang. Jag får tårar i ögonen när jag studerar barnen på Z:s dagis när de leker och lever i sin fantastiska barnvärld och jag förstår inte hur jag tidigare inte kunnat känna det.
Så nu är det kanske inte så självklart att Z kommer förbli ett ensambarn samtidigt så förstår jag inte hur det skulle fungera med en liten till i vår livssituation.
Jag skulle vilja ha syskon till Z... han älskar andra barn, han får nära anhöriga kring sig även när jag och Marcus lämnar jordelivet vilket känns otroligt viktigt. Dessutom en liten guldklimp till i hemmet....
Helst skulle jag vilja adoptera en liten flicka från africa... en på tre fyra år kanske... eller äldre. Ta hand om ett barn som redan finns. Ge ett barn möjligheter och en familj som älskar den lika mycket som om det vore vår biologiska.
Dyrt, dyrt..... men så fantastiskt det vore.

Om vi får igenom ett nytt hus ska jag klart överväga tanken...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar