torsdag 5 maj 2011

Ormfobi?

Adrenalin är ett fantastiskt häftigt hormon. Att det finn ett litet lager i min trötta kropp av prestationshöjande och hjärtpumpande ämne som kan dyka upp när man minst anar det.
Det var länge sedan jag fick en riktig adrenalinkick... men när man väl får det oavsett om man har eftersträvat det eller om det kommer som en liten överaskning är det en fantastisk känsla.

Kroppen naturliga försvar slår in och plötsligt kan man både springa fortare än Usain Bolt (Grabben som står för tre världsrekord i 100, 150 och 200 meter), starkare än Magnus Samuelsson och tankeverksamheten som samtidigt jobbar på högvarv.
Det var riktigt festligt att häromdagen få uppleva det igen.

Det var en solig vindstilla förmiddag och Z var för tillfället inte hemma. Jag hade dagen till ära satt mig på en liten bänk i solen utanför huset och njöt av en kopp kaffe medan jag delade världsproblem med en väninna i telefonen.
Under samtalets gång kom Marcus hem en sväng för att hämta något så han smet in i huset medan jag satt lugnt kvar.
Plötsligt av någon anledning tittade jag ner på mina fötter och vad ser jag där?
Jo en HUGGORM som sakta ringlade fram under bänken, mellan mina fötter och la sig tillrätta framför mig.
Jag tystnade i telefonen och jag kommer inte riktigt ihåg vad jag sa eftersom hundarna hade sätt mitt kroppspråk ändras så de var på väg fram mot mig, vilket viil säga ormen då också.
Jag tog ett Patrick Sjöberg-hopp over ormen, tappade telefonen och försökte dra hundarna från den nu mycket stressade zickzack-masken som stod i huggläge redo att ge någon av oss ett avskräckande hugg. Hela tide ropade jag... nej, jag SKREK in till Marcus så högt att Grannens fönster sprack. Men han kom inte...
"Var fan är du när jag behöver dig???" skrek jag så högt jag bara kunde.
På något sätt lyckades jag bära in hundarna som konstigt nog tyckte hela situationen var ganska kul för deras små tassar vägrade röra sig annat än mot ormen.
Till slut kom Marcus ut och frågar varför jag skrattar så mycket. SKRATTAR? Det var dödsångest-skrik försökte jag förklara medans adrenalinet hade satt min kropp i ett darrande läge.


När jag skulle visa ormen var han borta... vilket inte var så konstigt. Jag blev nog nästan lite rädd för mig själv i den överaskande situationen så ormen var nog skräckslagen.
Jag sprang in och drog på mig ett par stövlar för nu var det ormjakt som gällde. Varför vet jag inte men jag ville på något vis förvissa mig om var den var, om de var fler.
Jag tänkte på Z och hundarna...

Någon orm hittade vi inte och tur var väl det. Jag har ingen ormfobi på något sätt, jag tycker de är fascinerade djur. Men att de har ett gift som kan skada min små hjärtan gjorde mig orolig och den överaskande situationen att plötsligt ha en gråsvart zickzack-ringel mellan fötterna gjorde att jag flippade... helt enkelt. Men visst, jag har respekt... det måste jag väl erkänna.

Vilket som så var det i efterhand en ganska lattjo upplevelse... att känna att man lever och har en förmåga att agera och reagera.
Nu har inte den lilla ormen visat sig mer men det är klart... gräsklipparen går nästan nonstop på kvällarna när Z är hemma så de som eventuellt låg och tryckte i buskarna har nog vibrerat bort.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar