Harmoni

Harmoniska nätter... vilken vacker sammansättning av ord.
De senaste två nätterna har varit så härliga och fantastiska. Z har varit lugn och glad, lekfull och mycket social. Han har även haft ro att somna om vid ett par tillfällen och jag känner mig nästan utvilad även att jag har sovit mycket sparsamt.
En tillsynes lycklig Z ger mig sådan kraft och energi att jag skulle kunna klyva en atom.
Nu har jag väl inga direkta planer på att ge mig in i atomklyvningsbranschen men att känna mig så stark som jag gör idag är härligt.

När jag lämnade honom på dagis idag kunde jag knappt sluta titta på honom när han röjde runt i lekparken med de andra barnen, skrattandes och samlade in de andras solhattar som kastades i en hög på asfalten. Han överöste alla med pussar och likt igår vinkade han ivrigt på mig när jag slutligen lämnade honom.
Tänk om det alltid kunde vara så här stabilt? Så enkelt och så styrkegivande.

Jag vet att detta inte är något långvarigt nattligt beteende eftersom jag har upplevt det tidigare men när det väl händer så är det så fantastiskt underbart.
I morse kom han spontant fram till mig och kramade om mitt ben... hårt och länge. Det är något som jag länge kan leva på.

Sen Z kom in i vårt liv har så mycket förändrats... framförallt mitt sätt att tänka och att uppskatta de små sakerna.
Man har fått möjligheten att se in i andras liv som inte heller går under den normala normen.
Vi är så otroligt många som dagligen får diagnoser, motgångar, framgångar och kämpar hårt. Vissa lever på gränsen mellan liv och död, vissa är inte i närheten av den gränsen men har det svårt med andra symptom och problem. Alla lever i sin verklighet men något som verkar gå som en röd tråd genom alla familjer med speciella barn är kärleken, styrkan och hoppet.

När jag läser om andra som kämpar mot det ena och det andra blir jag så imponerad av allt de gör och ändå verkar leva i ljuset.
I vissa länder där religös tro är större än här i Sverige ser de sig som uppdragstagare från gud att de får ta hand om en speciell ängel osv. De tackar gud dagligen för uppdraget de fått och känner ev motgångar som prövningar från sin gud.
Själv är jag ateist... eller är jag det? Klart jag tror på något men det är inga gudar eller religoner som redan existerar eller som andra bestämt.
Jag har nog min tro hos mig själv.... men ibland känns det som om allt vore lättare att vara religös. Att kunna lägga allt som händer eller inte händer på någon annan. Att kunna helt och fullt förlita sig på en uråldrig religon att allt händer av en anledning. Det goda och det onda, budord och fasta.

Jag känner mig ändå stolt över att kunna tacka mig själv om något går bra med tex Z efter en lång tids träning. Varför tacka någon annan?


Konstigt nog tror jag på spöken, andar och ödet. Är det dubbelmoral? ... Förmodligen...

Z:s diagnos gör inte Z till den fantastiska människa han är. Om det gick skulle jag laga hans kromosom och skillnaden hade varit enorm. Jag accepterar nog aldrig deletionen på kromosom 17 men jag respekterar sjukdomen och gör allt för att Z ska kunna leva så bra som det bara går med den.