torsdag 3 mars 2011

Kattugglor och fördomar

Många gånger i livet känner man rädsla över olika ting som krokodiler under sängen, monster i garderoben eller rädslan att bli överfallen på väg hem i mörkret. Ja, det sistnämnda är väl oundvikligt att inte känna lite till mans eftersom världen och samhället ser ut som det gör men visst tar man åt sig rädslor via historier, media, film eller sagor man fick höra när man var liten. Tomtar är snälla och troll är dumma. Vem bestämde det? Det är klart att om det låg en stackars uttorkad krokodil under sängen skulle han känna en viss irritation men skulle den verkligen flyga i ens fötter när man tassar upp på natten på väg till toaletten? Vore den så smart eller väldigt vimsig som hittat in i huset...i kalla sverige dessutom där populationen av krokodiler är ganska begränsad, skulle den inte då lika gärna bre sig en macka och sätta sig framför tv:n o gläppa mellan olika kanaler och kolla in ett gammalt avsnitt av Två & En halv Män?
Och vad är det för liv för ett monster att sitta i en garderob varje natt... låter inte hållbart i längden.

Som barn har man livlig fantasi och man tror på det mesta men det inte vår skyldighet som förälder att förhindra sådana tankar i tid... hur? Ja, jag är nog inte rätt person att svara på den frågan då jag fortfarande är lika mörkrädd som en treåring som inte vågar klättra ur sin säng.

Lille Z är en nattmänniska och bryr sig inte om tomtar, troll eller krokodiler under sängen. I hans värld är alla snälla och mörkret hans vän. Eftersom jag inte vill spegla min rädsla när vi om nätterna tassar runt i vårt gamla knakiga hus så får jag lägga band på mig och när vi hör något från hallen som dunkar till så springer Z dit och pekar mot dörren, nyfiken och orädd...Jag går med bestämda steg efter och säger: Oj--nu var det nåt som ramlade ner. Ska vi titta var det var? , medans jag inuti mig skakar av rädsla och känner att min sista stund är kommen.
Härom kvällen när jag var ute med hundarna i den kolsvarta natten beväpnad med pannlampa och löparskor hörde vi ett fruktansvärt skri från skogen följt av ett skräckfilmslikt -HOoooooo Ho Ho HOOOOOO

Rocco, den stora starka tuffa schäfern höll bokstavligen på att göra nr 2 för andra gången följt av en ordentlig utskällning mot skogen. Han ställde upp sig i sin argaste döda-ställning med rest ragg och svansen pekade mot den mörkaste skyn. Jag tog hundarna och sprang in i huset med en farligt hög puls. Efter jag lugnat ner mig och bytt till ett par rena byxor visste jag att det var en förbaskad uggla som fått mig att springa lika fort som en gasell jagad av ett lejon. Kattugglan ska visst ha just de lätena som jag tidigare beskrev...men varför kopplar jag deras nattliga kommunikation till skräck? Ja just de ljuden används i skräckfilmer och otäcka scener på film.
För i tiden sas det att om en kattuggla hoade på deras gård skulle en familjemedlem dö eller i Wales sas det att någon blev av med sin oskuld. Även eldsvådor skulle de visst oxå bidra till så bönderna spikade upp en uggla på ladan för att skydda sina djur...men uppenbarligen inte ugglan.

Jag tänker inte spika upp någon uggla eller annat levande över ytterdörren...jag har inte ens en krans på dörren under en jul så en uggla skulle kännas lite väl tillgjort.

Fördomar och skrock är otäcka ting. De får folk att döma någon på förhand. Jag är inte fördomsfri. Jag tror det men när jag börjar tänka på saken så har jag så mycket fördomar att jag skäms. T ex om hur Z kommer få det i sitt liv. Utvecklingsstörd, beteendestörd och annorlunda i någons ögon eller i allas ögon. Det är min rädsla som trycker på hur han ska bemötas och behandlas. Jag tror ibland bara det värsta om framtiden medan vissa dagar känner jag mig stark och säker på att Z kommer leva ett tryggt liv utan snack bakom hans rygg. Är vi inte alla lite beteendestörda och annorlunda?. Det beror väl på vem betraktaren är. Jag uppfattades nog inte helt normal när jag sprang, dragandes på två fullvuxna schäfrar över gården på kvällen när en luddig liten uggla satt o tjoade på sin kompis.

2 kommentarer:

  1. Hej Cilla gumman!

    Vad spännande med en kattuggla som sitter och skräms! :-D
    Vad skoj om ni fick se den någon gång,
    eller håller den sig bara framme nattetid?

    De flesta människor jag har träffat som har funktionsnedsättningar har själva inte mått dåligt av sina handikapp.
    Många gånger tvärtom.
    Likasinnade kommer att mötas i skolan osv.
    Det kanske kan vara lite tänkvärt.

    Hälsa kattugglan!
    Kram till er!

    SvaraRadera
  2. Tack för dina kloka ord! Ja kattugglan envisas bara med o vara framme om natten men jag hoppas på att få se den och kanske dess kommande ungar
    /Cilla

    SvaraRadera