Att vara eller inte vara...

Z är en mycket social kille. Han älskar människor i alla dess former men framförallt barn. Han stormtrivs med att få maximal uppmärksamhet och han drar sig aldrig undan och han finner inte mycket här i livet som otäckt. Han har och hade väldigt tidigt en otrolig humor och älskar bus. Det är visst ett genomgående drag hos Sms:are har jag läst mig till. I all denna frustration han har beroende på sömnbrist och dålig kommunikationsförmåga är han en fantastisk glad kille. Visst kan han vända i humöret på en sekund och bita en i armen eller dunka sitt lilla huvud i en vägg men lika snabbt kan han vända tillbaka och ge ett stort leende och putta till mig på benet så jag ska låtsas ramla. Jekyll & Hyde. Ofta går man på tå för man vet inte när han vänder och vi försöker konstant undvika det framför allt för hans skull.
Z bli lätt hyperaktiv när han kompenserar för sömnbristen. Det kan låta konstigt när en annan somnar stående mot en vägg på Ica när man är så trött att allt stänger ner. Z blir tvärtom och far som en skottspole mellan väggarna. Han tar allt han når och verkligen röjer. Ofta glad som en lärka... men om man försöker hindra honom slutar det lätt i ett utbrott. Han är på gränsen hela tiden.

Det är något som påverkar det sociala livet för oss till en viss del. Den största delen består av vår trötthet och ständiga utmattning. Ligga med ansiktet i tallriken och snarka högt under en middagsbjudning känns inte som om man skulle kunna bidra med mycket, eller ta ett glas vin med vännerna och man börjar sluddra bara korken poppar upp. Bara att masa sig iväg på en fika hos någon känns som en hel arbetsdag hur mycket man än vill. Jag saknar de sociala kontakterna så oerhört mycket. Att umgås med sina fina vänner och bara få höra lite om deras liv, tankar och drömmar. Vi talar mycket i telefonen med varandra men det uppväger inte känslan att sitta öga mot öga med dem. Närheten, värmen och vänskapen. Jag tänker hela tiden att det ska bli ändring, att jag ska rycka upp mig och ge mig ut på nya äventyr med dem men av någon anledning när jag passerar soffan på väg till duschen för att göra mig redo för att sticka iväg så stannar jag upp... och vippar tungt ner på de redan nedsuttna dynorna. Och där smälter jag ner så djupt att man får gräva upp mig.

Den andra anledningen är att Z inte alltid är så lätt att ta med sig. Eller lätt, jo, det är lätt. Han älskar att få ge sig in i någons hem där allt är i hans höjd och räckvidd. Gardiner, vasar, gamla prydnasaker från gammelmormor, knivar, WC-blocket i toalettstolen, hemliga lådan i deras sovrum, kattens mat, och kylskåpet som han tycker behöver rensas upp till ca 1 meter. Så roligt och givande!!!
Vi däremot springer efter honom med kaffekoppen i ena handen och fångar dyrbarheter med den andra. - Det gör inget, säger vännen.  Låt honom hållas.
- Ja okej, säger jag medan jag pillar ut några badkulor ur hans mun och samtidigt försöker få honom att släppa någons tandborste.
Men alla jag känner har nog överseende med oss när vi brakar in på en lugn fika vilket inte är så vanligt förekommande. Problemet ligger hos mig. Jag kan inte slappna av för jag vet hur snabb han är och hur snabbt humöret kan vända. Jag vill inte ha honom stående och banka huvudet mot kaffebordet så kaffet skvimpar ut. Jag vill skydda honom från att låta någon se hans mörka sidor. Alla vet...men inte många har sett det... än. Men jag ska nog ta mig i kragen och ge mig ut... ut med Z. Våldgästa alla jag känner, skaffa några bra drulleförsäkringar och ge mig in i matchen igen. Vara den bra vännen som besöker, uppvaktar och bryr sig och nu är det så att jag har en skottspole med mig men vem bryr sig egentligen. Bara jag. Z är social och visar väl sin kärlek genom att rensa lådorna i någons kök. Han vill inget hellre än vara någons middagsgäst. Vågar jag?